Luppans

Häromdagen hade jag en vän här. Hon sa att hon försöker sluta läsa bloggar för att hon får någon form av ångest när hon läser om hur andra glorifierar sina liv. Och ännu värre av min för att hon vet att allt jag skriver är sanning. Just för att jag enligt henne inte låstas eller försöker måla upp någonting.

Folk omkring mig tycks tro att jag och Damon är en skimrande saga. Det är inte sant. Idag bråkade vi för första gången. Jag sa "Jag vet inte om jag vill komma längre" och han skrek "Don't come here then" och jag grät och han var trött och ville inte prata mer och jag sa att jag aldrig mer vill prata med honom. Tårarna trillade och det gör ont att bli osams men det gör ännu ondare att inte få vara nära honom och bli sams. Att vi måste lösa allt på en sprakande internetlinje helt i ofas gällande dygnsrytmen.

Jag vill inte vara ifrån mera och fast det är så lite kvar tills vi ses känns det svårare än nånsin att vara ifrån honom. Det är som att jag går och håller andan samtidigt som jag måste simma fort, fort på djupt vatten för att inte drunkna, på en plats jag aldrig varit.

Jag önskar ibland att jag inte älskade honom än. Att han bara var ett litet äventyr. En fling. Ett mysigt vårnöje. Så är det inte. Jag är för första gången rädd kring honom samtidigt som jag litar på honom mer än jag nånsin gjort. Jag tror han vill ha mig. Men jag är rädd för mig och hur jag ska kunna hantera den här sista tiden ifrån honom.

Vad jag vill säga är att inget är så vackert, ej heller så fult som det kan uppfattas. Sanningen är alltid lite diffus och jag har för länge, länge sedan insett det och jämför mig därför inte med andra. Jag har mitt liv och gör vad jag kan för att ta mig igenom mot- men också medgång.

Jag är så rädd att vi inte skulle vänta det jag hoppas, men samtidgt vet jag att som min pappa alltid sagt: Positiva förväntningar, ger positiva resultat.

Jag hade en kärlek en gång jag kunde ge mitt liv för. Så kommer jag aldrig känna igen. Men jag vill behålla förmågan att njuta och tro på något samtidigt som mit huvud vet att inget är säkert. Låta hjärtat köra sitt race, det går ju ändå inte att stoppa, medan hjärnan ändå står för förnuftet.

Det är lätt att strö glitter över livet och kärleken när man beskriver den. Men att vara i den, då strös glittret av sig själv och det kommer aldrig gå att sätta ord på i alla fall.

Var rädda om er!
/Jess