Luppans

Tisdagkväll. Den här bilden är tagen på båten till Gotland. Jag visste ingenting om nu men visst ser ni att jag visste nånting? Så jäkla förväntansfull tjej.

Så sitter jag här nu, många veckor senare och allt är på ytan sig likt. Jag är lite förkyld, trött efter jobbet, har inte gjort någon middag, har inget inplanerat och skulle kunna deppa ihop om det inte vore för en liten, liten detalj som gör denna tisdagskväll annorlunda. Jag har min tro. Jag tror på det här så jävla hårt.

Igår ringde Alex's mamma Monica och min kära Anna, min 53-åring som är coolast i världen. Hon är en grym lyssnare, något jag inte alltid tyckt när det kommer till henne. Hon är lite svår att förstå sig på. De flesta jag känner som någon gång träffat henne har blivit berörda på ett eller annat sätt. Hon är en sådan människa som lämnar avtryck efter sig. Man vet inte om hon är trygg eller otrygg, road eller förbannad, ärlig eller inte, intresserad eller gives a shit. Man vet inte. Det är svårt att använda ordet mystisk och bli tagen på allvar, men hon står för mystik. Hon är en sådan man vill veta mer om. En man gärna lyssnar på. En vars åsikt är viktig.

I alla fall, de båda medelålders kvinnorna (hör ni det, MEDELÅLDERS!) ringde mig igår och jag undrade om de kunde höra att min röst var annorlunda. Jag satt nämligen med ett jävla flin över läpparna. Varför då? Jo för jag är stolt. Jag kände det igår. Jag är så himla stolt. Inte egentligen över att jag har fått tag i Damon. Nej, men att jag vågat allt jag vågat de senaste veckorna, ja egentligen ända sedan jag bestämde mig för den där Gotlandsresan.

Inatt vaknade jag till vid fyra och hade så ont i halsen och kände mig riktigt ynklig och ruggig. Slängde ett öga på mobilen och såg att någon skrivit till mig på Skype. Min Damon. Han var framme och allt hade gått bra men han var trött. Han ringde men det gick inte att tyda vad han sa. Idag på rasten åkte jag hem och ringde honom. Känns sååååå konstigt! Helt weirdo! Han är så jääävla långt borta! Vet inte hur vi ska hålla kontakten. De där åtta timmarna ställer till en hel del. När jag slutar jobbet är klockan mitt i natten hos honom. Men jag skulle aldrig vilja byta bort det här. Det som kommer nu är bara en ny fas och den varar inte för evigt. Han kommer tillbaka och går allt som det ska kommer jag till honom innan dess.

Har bokat in tre saker för att inte gå i bitar av saknad. Date med Jonna, träff med Emelie från jobbet imorgon och så har jag bokat tvättstugan.

By the way, drömde att jag hängde med Bröderna Lejonhjärta inatt. Puss.

P.S. För er som inte sett mig på alla dessa veckorna eftersom jag inte haft tid med mig själv på det sättet och undrar hur man ser ut när man gjort en sådan resa som jag så ser man ut såhär: