Luppans

Ibland kan jag se mig själv som en sorglig person, men det går snabbt över. Jag ser då hur mycket tid jag spenderar med mig själv, hur många tankar jag tänker om mig, hur jag ska göra för att nå dit och dit och vilka ord jag ska välja för att få någon annan att må lite bättre.

Dessa stunder ser jag mitt täcke framför mig, jag kan varje ton, varje blomma, varje blad som pryder det. Skulle utan teckningstalang kunna rita av det e x a k t. Dessa stunder av olyckliga blickar på mig själv ser jag åren i backspegeln som blir fler och fler, känner unset av driv som pumpar och pumpar men inte kommer ut. Jag känner febriliteten i sökandet efter tillfredsställelse.

Men det är bara stunder då jag ser på allt omkring mig under lupp. Jag är mästare på det. Att känna in, bearbeta och insupa det som är här och nu. Det så många andra söker efter har jag med mig hela tiden. Jag är alltid här och nu. Men det är bara ibland jag betraktar allt detta på lite håll.

Jag är så rädd att mitt "ta svårigeheterna med ett leende" bara blir ett sätt att ha lurat mig själv in i framtiden. Jag är så bergsäker på att så länge jag ser till att njuta på vägen så kommer jag en dag nå mina barndomsdrömmar. Att alla är värda sin egen lycka och att den kommer nå även mig en dag. Bara vänta lite till. Tänk om det inte finns något där framme. Tänk om jag aldrig få bli lyckligt kär igen. Tänk om jag förblir såhär ensam.

För dem som har någon är en ensam person kanske jobbig. Men för en som jag, som utan att lägga någon värdering i det verkligen är ensam är det annorlunda. För en som jag som pumpar positiva tankar ut i kroppen och till ögonen så att även de ska kunna le är det så att säga "mer än så". Jag går inte och tänker att jag är jobbig. Det går ju inte. Jag tänker ut en balans mellan att leva här och nu och för att höja oddsen för att nå dit jag vill.

De som har en hop vänner och saker att göra utan ansträgning har det. (Det som det i sig) De som har pojkvän och sambo har någon att komma hem till för att prata om kanske ingenting. Det som är så viktigt. Jag vill inte vara någon gnällspik. Men jag är alltid med mig själv och visst är det fint. Men jag suktar så jag skulle kunna dö efter lite sällskap. På en månad träffar jag en vän högst två ggr. Det är 24 gånger på ett år. 24 av 365 dagar har jag någon att prata med.

På midsommar i år ska jag göra... -Ingenting. Alla år av mitt liv utom två har jag varit hos min mormor med släkten. Jag är ingen som bjuder in mig själv och ska sanningen fram har jag ingenstans att vaska.

Fredag efter fredag efter fredag funderar jag över vem jag skulle kunna ringa, vem som skulle vilja ge sig ut bland folk med mig. Men jag har ingen sådan person.

Lördag efter lördag försöker jag tänka nytt. Men det hjälps inte.

Söndag efter söndag letar jag kurser som intresserar mig. Men de kostar pengar eller är för tråkiga. Jag dagdrömmer och fantiserar om dagen då allt börjar. Då jag kan leva ut som hela jag. Inte som en del. Jag vill inte tänka att "nu" bara är ett kapitel i mitt liv. Jag vill inte ha tid att tänka över det.

Jag vill vara en doer (engelska do som i göra+er= doer) och en inspirationskälla. Jag vill inte att någon annan ska ta hand om mitt liv, och jag menar inte att min lycka ligger i händerna på någon annan. Jag är bara så redo, jag är så trygg i mig som jag kan bli och jag vill börja bara vara nu, inte tänka på en massa val hit eller dit eller känna press på att jag måste ta mig i kragen och göra saker. Jag v i l l ju göra saker. Bara inte ensam. Bara inte ensam!!