Luppans

Fy sjutton vilken bra helg. I fredags slutade jag jobba klockan 15 och for raka vägen hem, visserligen med en sprängande huvudvärk men liksom nöjd ändå. Bäddade ner mig i sängen med nedsläckta lampor och massa vatten bredvid sängen. Damon var på cricket med kusin Lee och jag väntade mig inte honom förrän framåt småtimmarna egentligen. Hördes med honom vid 21, då var han på nån pub nära där cricketen varit och ville att jag skulle komma och dansa med honom. Dansa med honom hade jag inget emot men att lämna sängen. Sa att jag skulle komma i alla fall men lät mig inte stressas. Senare sa han att han satt i en taxi in till the Valley. Inte mitt favvoställe en fredagkväll med alla dess superberusade människor i både glad och aggressiv anda. Drog ut på det så mycket jag kunde och vid 23-tiden åkte jag och hämtade honom ist.

 

Kusin Lee ramlade in en stund efter och så satt vi uppe och pratade till kl 01:00. Några få timmars sömn och sedan iväg till lärarjobbet på svenska skolan. Vaknade med lycka i kroppen. Något som lyst med sin frånvaro i många, många månader nu. Jag längtar så mycket hem att jag inte kan glädjas åt någonting. Men i lördags utan att någon eller något låg bakom kände jag mig lycklig. Lämnade två sovande grabbar och jobbade ett par timmar innan jag mötte upp dem för brunch. Sedan hem till soffan för mer cricket. 

 

Jag var trött efter så lite sömn och vilade flera timmar, killarna åkte och köpte en stor bunt räkor och framåt seneftermiddagen åkte vi och hämtade Tess vid tåget och tillbaka hem till oss, Michele och Kaylee väntade och vi satt ute på däcket och tittade på den spektakulära stormen med blixtar och dunder medan vi åt upp räkorna och lite avocado och bröd. Tess och jag hamnade på soffan och jag njöt av att få prata lite svenska och ventilera framtiden. 

 

Blev en sen kväll och söndag morgon blev det frukost nere i marinan där vi planerade för en svensk julhelg med Kalle Anka och Svensson-mat. Därefter hämtade vi upp Sabine, (svensk tjej från Vällingby som jag träffat här) och åkte till svenska julmarknaden i Ashgrove. Skulle hålla i barnens Luciatåg där men köpte också på mig lite svenska delikatesser. Så satans dyrt bara men det blev i alla fall Ahlgrens salta bilar, chips, fiskbullar och knäckebröd samt lite smågodis och glögg. Helt vansinnigt varm dag med sol men storm runt hörnet. Vid halv tre satte vi oss i bilen och minuter senare öppnade sig himlen. Fullständigt. 

 

Vi åkte hem, handlade lax till våra laxburgare och satte på en film som faktiskt var riktigt bra, W./E hette den, producerad av Madonna faktiskt, vi hade inga förväntningar alls, men den var klart sevärd!

 

Vi kände oss båda helt nockade efteråt, inte av filmen men med en smygande dunderförkylning så la oss tidigt och konstaterade vilken superhelg vi haft. Mycket för att Damon var ledig lördag tror jag. 

 

Om nån timme kallar jobbet och fastän jag är såååå trött och krasslig är jag så lycklig att jag har ett jobb!!!

 

 

Så har den gripit tag i mig. Hemlängtan. Med sådan kraft att den påverkar hela min vardag. Den äter upp mig inifrån och jag vet inte om det är dags att ge med sig eller fortsätta kämpa, använda tankens kraft. Jag vaknar varje morgon med klump i magen. Åh nej, är jag fortfarande här? Kommer jag aldrig komma hem?

 

Jag vet inte vad det är som gör att den kommer just nu, och så stark? Kanske för att jag haft mycket tid till att tänka. Mycket tid har aldrig varit bra för mig. Jag har varit relativt tyst i takt med att den växt på mig, hemlängtan. Vill inte oroa, inte besvära. Men det måste kanske ut nu. 

 

Damon har försörjt mig mer eller mindre till hundra procent sedan mars. Jag har jobbat 20 timmar i veckan och kunnat bidra med lite mat och tanka min egen bil. "Min egen bil" ja. Den är ju inte min. Har inte betalat ett öre för den. Tanken är att jag ska. Givetvis. I framtiden. När jag kan. Men när är egentligen framtiden? I mars borde ju nu vara framtiden. November liksom.

 

Jag måste få ur mig vad det är jag saknar. Sätta ord på det. Har försökt tänka att det finns ju fortfarande där, men det är som i en kärlekshistoria, det räcker inte med att veta att den finns där, man vill ta del av den, andas den, röra den.

 

Jag saknar mer eller mindre allt. Små som stora saker. Jag saknar kylan, blåsten, regnet, kommande slasken. Den friska, klara luften. Att krypa ner mellan kalla lakan som successivt värms upp av kroppen. Att lägga huvudet mot en sval kudde. Att promenera vart jag vill och hur långt jag vill. Trottoarer. Björkar. Löv, dofter. Skogen. Doften av blöt mark, mossa, löv.

 

Fågelljuden, alla utom skatorna. 

 

Jag vill gå i regnet till Åkis. Handla Brämhults juice och köpa limpa. Laga korvstroganoff. Ta vartannat kliv språngandes uppför mina trappor och vara kissnödig, kasta mig in på toa med jackan på och fastna med en tidning. 

 

Jag vill gå hela vägen hem till mamma, utan att veta om hon är hemma, jag har ju ändå nyckel. Hänga där hela kvällen, utan att göra nåt, se nåt dåligt på tv, gissa reklamerna. 

 

Jag vill ringa Mikaela tretusen gånger på morgonen fast jag vet att hon sover, för att sedan skicka fyra sms om ifall hon vill gå i Vällingby eller åka till Kista. 

 

Jag vill bada i mitt standardbadkar. Låta vattnet rinna och inte ha i proppen, bara täcka hålet med foten och släppa ut lite när det blir för varmt. Lyssna på Lars Winnerbäck i lägenheten och tänka på gamla tider. 

 

Och de större sakerna. Jag vill fira jul hos farmor. Norpa köttbullar och prinskorv i köket fast vi snart ska äta. Se på Kalle och kommentera allt som vi alltid kommenterat, likna en av de uppvridna leksakerna som patrullerar in i säcken med Filip i Åsas klass och sovande storken under trädet med Viktor i min. Äta julmaten i tusen år och sedan skrapa triss. Öppna julklapparna, enligt mig alldeles för tidigt och sedan titta på Kan du vissla Johanna med Martin och Åsa. Och sedan Svensson-Svensson. Sedan blir det fruktsallad på burk med grädde som farmor alltid stoppar socker i fast hon hävdar att hon inte alls gjort det.

 

Åka hem i mörkret och sedan ligga vaken en lång stund i sängen och tänka på året som varit och året som kommer. Vakna av ett ganska platt men intensivt ljus på juldagen och ringa Mikaela. Vad fick du? Hur var det? Kanske gå på bio och se en film som "The holiday". Hamna hos den ena eller andra med en halvfull påse godis och bara dega. Göra upp planer för det kommande året och såklart fundera på att börja träna. 

 

Kolla melodifestivalen med pappa. Vi tycker ju ändå samma. Nästa gång med mamma, eller ensam med mamma i andra änden av luren. Lägga på, ringa upp igen. 

 

Gå till jobbet, öppna på förskolan. Prata med pappa Johan eller Magnus och Karin som alltid var först. Gosa med barnen. Rita teckningar. Läsa saga. Muntra upp nån liten ledsen. Berätta om när jag var liten och int eville gå på dagis. Ja, jag gick på dagis och inte förskola.

 

Prata med Anne-Marie, berätta om det ena eller andra alternativt höra om just det ena eller andra. Förstå varandra. 

 

Fira familjens födelsedagar. Alltid mysigt, aldrig uppblåst. 

 

Hänga med Alex. Kunna ringa och vara etthundra procent säker på att vill jag träffa honom, så ser han till att det blir så. Han har ett öra som alltid lyssnar. 

 

Vad är det mer jag saknar? Det är så mycket simpelt. Som 541:an. Hederliga gamla sl-bussen. 541:an. Alla vi som bor längs linjen vet att man säger 5-41:an inte femhundrafyrtioettan. Femfyrtiettan!

 

Fika med Evelina, prata om allt vi inte pratar med andra om. Middag med Carro ibland.

 

Jag är så glad att Marie flyttat till Amsterdam. Så egoistiskt men så skönt att veta att hon ändå inte hade varit hemma om jag varit det.  

 

Julbord med mormor. Hennes föselsedag. Mässan med henne. MIDSOMMAR HOS MORMOR som jag så lyckligt fick ta del av i år. Laxen, prinskorven, köttbullarna, SILLEN. Vädret. Mariefredslukten. EDSALADOFTEN!

 

Hur fan kommer man över sitt ursprung? Hur lämnar man det bakom sig? Hur sätter man punkt?

 

Jag gråter när jag tänker på barndomen. På alla minnen som ju ändå skulle vara just minnen om jag vore i Sverige, men de skulle kännas närmare. 

 

Hörde en grupp skolbarn sjunga i kyrkan på skolavslutningen på youtube. De sjöng Du är det finaste jag vet och jag började störtböla. Mina barn, ska de aldrig få uppleva det? Ska de stå i skoluniform exakt likadana bredvid varandra och sjunga sånger jag aldrig hört förr? Ska de inte fira in sommarlovet med vaniljglass och jordgubbar och svenska flaggor och jordgubbssaft? Hur kan det göra så ont? Varför har mitt inre och vad jag vill och känner plötsligt blivit så viktigt för mig?

 

Det var inte så lätt att flytta hit som jag trodde. Jag behövde det då men tiden har haft sin gång och jag har försonats med Sverige igen.

 

Jag har fått nytt jobb på en förskola här, och en dag i veckan som nanny, och så svenska skolan på lördagar. Och så börjar jag plugga nu i november. Så jag kommer ha att göra. Jag hoppas jag förälskar mig i Australien igen. Känns bara långt borta just nu.

 

I förrgår frågade Damon om jag ville gifta mig med honom. Jag sa nej. Men med ett leende. Han har frågat tusen ggr och jag har alltid sagt ja. Men det är så mycket snack och så lite verkstad i den frågan och något bröllop lockar mig inte alls just nu. Så många andra pusselbitar jag vill ha på plats först. Min kärlek är densamma, jag är bara inte intresserad av några bröllopsplaner här och nu. Där är vi olika, Sverige och Australien. Här gifter man sig innan man fyllt 15 typ och i Sverige börjar man fundera på att kanske göra det vid 67. 

 

Jag vill hem.