Sådan är i alla fall inte jag.
Men den här personen hade en ganska stark åsikt, han var skittrött på att se alla människor skryta om sina liv och ännu en gång händer det att jag inte känner som resten av världen. Jag var en jobbig jävel och började ställa frågor. Därför att personligen rör det mig inte vad andra människor postar. Vad gör det om någon vill framhäva hur "bra" deras liv är? Sant eller inte? Om man är tillfreds själv så är min åsikt att det inte borde röra en det minsta i ryggen. Jag kan ibland le lite för mig själv åt gnällfigurerna däremot. De som ALLTID postar hur dåligt, jobbigt eller tröttsamt något är. Inte många statusuppdateringar på Facebook intresserar mig nämnvärt. Men jag stör mig heller inte på dem.
Han tyckte också att det var pinsamt med alla bilder folk tar på sig själva. Varför då? Vad spelar det för roll undrar jag? Jag tycker personligen att de finaste bilderna är tagna i ett ögonblick, när man inte är beredd men säkert hälften av alla bilder på mig nuförtiden har jag själv tagit. Och jag skäms inte det minsta över det. Vad är det att generas över?
Och så detta bekräftelsebehov. Är det så himla farligt? Det är väl det i det långa loppet och i grunden, men jag personligen orkar inte lägga någon närmare tanke vid det. Jag står för att jag vill bli bekräftad. Av Damon, av min familj och mina vänner. Jag vill känna att jag spelar roll, att min existens är viktig. Att jag finns. Men får jag inte den bekräftelsen lägger jag mig inte ner och dör. Jag har fortfarande mitt egenvärde. Mitt egna driv. Mina visioner och tron på mig själv. Men jag tycker det är mycket härligare att dela det med andra.
Damon hatar också Facebook. Hatar. Det är ett ganska starkt ord. Men han gör det. För mig är det jättesvårt att förstå hur man kan hata något som Facebook. Men jag respekterar det.
Så kom vi in på Instagram och då känner jag mig lite träffad. Jag som älskar instagram och de hatar det. Vad är det att hata? När jag tänker lite så kan jag väl också känna att det är sorgligt med massa egocentriska bilder på en individ ur alla möjliga vinklar om syftet är att bli bekräftad för sitt yttre. Men värdet i en person sitter ju inte där så varför bry sig så mycket om det då? Det är hemskt med tonårspress, pojkpress, flickpress, människopress, mammapress, pappapress och all annan sorts press som cirkulerar i dagens samhälle.
Jag funderar till och från på att lösenordsskydda bloggen, men så slår det mig att näej, jag skulle bara göra det för att bevisa att jag inte har den som ett plåster för mitt bekräftelsebehov. För jag känner inte det. Jag bryr mig inte det minsta om jag får bekräftelse eller inte via min blogg och då har jag i och för sig tänkt att jag skulle kunna lösenordsskydda den. Men det stör mig ju inte att folk läser, det stör mig inte att folk tänker till efter att ha läst mina rader, det stör mig inte nämnvärt om jag råkar störa någon annan med mina bilder på mig själv.
Nej nu orkar jag inte skriva mer om det.
Berättar istället att Damon och jag bodde på hotell två nätter förra veckan. Tor-Lör och det var såååååå mysigt! Vi verkligen njöt varenda minut!! De hade världens filmbibliotek så vi mös på hotellrummet en hel förmiddag fast solen sken och bara tittade på film. Vi hade med oss cyklar och cyklade på utflykt i Kingscliff. Bodde gjorde vi på Peppers resort som är en del av Salt & Peppers-koncernen. Såå fint! Och hotellbuffén till frukost var makalös! Varm mat med korv, bacon, svamp, ägg o.s.v., gröt, hundra sorters yoghurt, tillbehör, juicer, kaffe i hundratal, american pancakes med färsk frukt och maple syrup, färsk frukt för sig och allvarligt talat så mycket mer som jag inte orkar räkna upp. Såå gott i alla fall, vi var inte hungriga förrän till middagen!
Jag har efter det varit nanny 12 timmar om dagen och idag är första dagen med lite vila. Såå slut och ont i varje cell. Tar hand om en niomånders vars föräldrar jobbar inom teaterbranschen och han är det tuffaste jobb jag nånsin haft.
Idag är en fin dag här i familjen, vi har nämligen fått tillökning. För några timmar sedan fick Damons syster och man en liten pojke och Mia en lillebror. Vi är sååå lyckliga och ska hälsa på lillen snarast möjligt.
Nej det var det hela för nu. Tyvärr har jag inga egobilder att bjuda på men ni får nöja er med bilder från vår minisemester!
Varför försöker du vara så perfekt och objektiv när det är det sista du är? "Sån är iaf inte jag" som ett barn som försöker hävda sig och uttrycka hur bra de är, och hur dåliga resten är. Behandla inte folk som du själv vill bli behandlad, behandla folk så som de vill bli behandlade. Om någon ifrågasätter Facebook eller insta, tänk ist såhär, vilken tur att det finns kritiska människor som inte bara följer strömmen, som vågar stå emot och tycka annorlunda. Försök inte verka unik och tro att det är du mot världen. Jag tror tyvärr många tänker som dig. Jag ser upp till människor som vågar ogilla Facebook, som vågar störa sig, som vågar kritisera för att det ligger något större bakom. Inte för att de personligen blir träffade, för att det faktiskt skapar destruktivitet.
Släpp egot bruden.
Du modiga anonyma person kan inte känna Jessica nämnvärt. Att du inte fattar att hon inte menar att vara elak mot nån eller att se ner på andra. Sån är inte hon! Du däremot är hård och elak mot henne och feg som fan som gömmer dig bakom en anonym kommentar. Kärleksfullare och snällare person än Jessica får man leta efter och det vet alla vi som känner henne. Så himla onödig kommentar. Och Jessica: Håll hårt i det lilla egot du har och denna anonyma olyckliga människa kan ju hiva sin stridsyxa all väg. Du är bäst Jess! Ahh blir arg, måste sova nu men hörs snart hoppas jag.
Väldigt märklig kommentar, låter som du känner Jessica när egoistisk är det sista hon är.
