Luppans

Det här med hur man ser på sig själv. Om man trivs med sig själv riskerar man att ta för mycket plats, om man inte trivs med sig själv är det lätt för andra att se ner på det också. En osäker människa ses många gånger som en liten människa.

 

Jag får så ofta höra att jag bryr mig alldeles för mycket om vad andra tycker om mig. Jag tänker inte säga emot. Jag brukar säga såhär att så länge de har rätt bild av mig så får de tycka precis vad de vill, men när de skapar sig en egen bild eller totalt missuppfattar vad som faktiskt är jag, då blir jag antingen störd eller illa berörd.

 

Jag är en av de jobbiga jävlar som formodligen skulle kunna ses som lite präktig. Med en blyg yta men en sjuhelsikes integritet och självkänsla. En sådan som lätt pratar för mycket snarare än för lite. En sådan som inte ger sig i en diskussion. En sådan som inte kan övertalas eller slås ner. Å ena sidan.

 

Å andra sidan är jag en liten, liten tjej med känsligt hjärta och många tankar. En som avskyr att göra illa andra eller att göra bort mig. Det händer ju förstås ibland eftersom jag är en människa som alla andra. Det värsta nån kan säga till mig och något som jag ibland hört från nära är "Du tror att du är så perfekt." Även det har jag förstås ett svar på, kanske för att det gör så ont att höra. Jag tror inte att jag är perfekt men jag försöker vara det. I allt. Att visa mig från mina bästa sidor i alla vinklar, på jobbet, som vän, som flickvän, som medmänniska och tyvärr utseendemässigt. Jag är ingen make up-brud men jag tycker om att göra det bästa av mitt unika utseende. Jag tycker det skulle vara trist att vara alltför grå samtidigt som jag aldrig nånsin skulle vilja vara den som syns mest.

 

Denna någon som ligger som en skugga över mitt och min partners liv skrev till mig för lite sedan att hon minsann inte har nåt behov av att övertyga någon om sin lycka som jag tycks ha genom att skriva mina "noveller" om hur lycklig jag är. Antar att den här personen syftar på min blogg men helt säkert vet jag faktiskt inte. Men nu råkar ju jag bo på andra sidan jorden med en jäkla tidsskillnad med många nära och kära hemma i Sverige som jag inte hinner ringa så ofta som jag vill och trott eller ej men detta är för mig ett supersätt att hålla er alla uppdaterade. Sedan hade jag nog skrivit ner min lycka i alla fall, ser inget fel i att förmedla eller dela den. Det är som en drog för mig. Jag bara måste få teckna ner allting. Gärna så andra ser. Jag tycker om att vara öppen för att jag tror på det konceptet och önskar att andra kunde göra likadant. Inte hålla sina kort så nära bröstet. Jag tror verkligen på att visa sina styrkor och svagheter. Att vara den man är och visa världen. Senaste året kanske jag inte skrivit om så mycket olycka men faktum är att jag är lyckligare än någonsin.

 

Så det här med vem man är och hur mycket man visar, det ska liksom inte vara för mycket och inte för lite. Man ska inte vara för säker och inte för osäker. Personligen är jag en människa som stundom behöver mycket bekräftelse. Bekräftelse i form av att bli sedd och hörd, inte tvunget vara förstådd men i alla fall känna att jag blir lyssnad till.

 

Orkar inte babbla mer om det nu utan vill istället berätta att mina dagar hemmavid har varit så fina. Jag har hängt med Sanna och Sanna2. Varit på Max Brenner (Chokladparadiset) två gånger denna veckan och promenerat MASSOR! Kom just hem från en grym powerwalk med BÄSTA Sanna! Alltså fyyy vad våra dater är bra. Blir bara så lycklig av henne. Ren, sann lycka är vad det är!

 

Nu ska vi strax lägga oss och sova här, och kraaaaaaamas!!!! Sedan imorgon direkt när Damon kommer hem från jobbet ska han och jag åka och campa med fina Mike & Bev över påsk. Jag är nog ingen riktig campartjej då jag är liiiite för bekväm men ser sååå mycket fram emot det. Det här är något vi pratat om att göra sedan jag var här första gången för över ett år sedan.

 

Nepp, nu ska jag kila in i duschen!

Tjipp!