Att hålla ut.
Vet inte var jag ska börja, mer eller mindre som vanligt. Har så mycket att säga och så många tankar som vill uttryckas och så många bollar i luften just nu. Och min älskade älskade blogg har jag inte skrivit en rad i på sistone. Dagboken får ett blad här, ett blad där. Mer blir det inte. Tids nog, tids nog.
Damon har varit och seglat med sin bror i två veckor runt Whitsundays och jag har skött hushållet med Michele. Vi har gått ut och ätit, varit på bio, legat i soffan och haft det så bra. Har ju varit ifrån Damon ett par gånger här i Australien nu men detta är första gången jag kunde njuta av det. Jag kände mig som en egen person för första gången på ett bra tag. Damon och jag lever så tätt inpå varandra och gör inte mycket utan den andra. Det är ju fint och underbart förstås men jag tycker verkligen det är viktigt att man kan ha roligt på egen hand. Vi är lyckligt lottade som fortfarande är i nykärfasen på många plan och mer än gärna gör saker tillsammans så långt det går. Sedan har det ju tagit tid för mig att träffa vänner här och dessutom har jag förstått att jag är kräsen som få. Men får jag inte ut något av att umgås med en person är jag faktiskt hellre ensam. Därför har jag inte fler vänner än Sanna och Lisa här. Men de räcker mer än väl. Har varit med Lisa en del sista tiden och allt är mer eller mindre som innan.
Men nu var det inte det jag ville ventilera. Nej. Det slog mig idag att jag känner mig så lycklig och stark. Som att jag är precis där jag vill vara i livet. Det är ju detta jag alltid drömt om. Att få bli kär igen, att vara älskad av en människa som även jag älskar och att få njuta i vardagen. Problem och bekymmer kommer det alltid att finnas men att få ha den där stabila grunden, det har jag drömt om länge.
Av en ren slump såg jag ett inlägg jag skrev precis innan jag träffade Damon. Nämligen en månad och en dag innan han korsade min väg. Och jag blir så varm i magen när jag läser det. Såhär skrev jag den 21:a juni 2011:
"Ibland kan jag se mig själv som en sorglig person, men det går snabbt över. Jag ser då hur mycket tid jag spenderar med mig själv, hur många tankar jag tänker om mig, hur jag ska göra för att nå dit och dit och vilka ord jag ska välja för att få någon annan att må lite bättre.
Dessa stunder ser jag mitt täcke framför mig, jag kan varje ton, varje blomma, varje blad som pryder det. Skulle utan teckningstalang kunna rita av det e x a k t. Dessa stunder av olyckliga blickar på mig själv ser jag åren i backspegeln som blir fler och fler, känner unset av driv som pumpar och pumpar men inte kommer ut. Jag känner febriliteten i sökandet efter tillfredsställelse.
Men det är bara stunder då jag ser på allt omkring mig under lupp. Jag är mästare på det. Att känna in, bearbeta och insupa det som är här och nu. Det så många andra söker efter har jag med mig hela tiden. Jag är alltid här och nu. Men det är bara ibland jag betraktar allt detta på lite håll.
Jag är så rädd att mitt "ta svårigeheterna med ett leende" bara blir ett sätt att ha lurat mig själv in i framtiden. Jag är så bergsäker på att så länge jag ser till att njuta på vägen så kommer jag en dag nå mina barndomsdrömmar. Att alla är värda sin egen lycka och att den kommer nå även mig en dag. Bara vänta lite till. Tänk om det inte finns något där framme. Tänk om jag aldrig få bli lyckligt kär igen. Tänk om jag förblir såhär ensam.
För dem som har någon är en ensam person kanske jobbig. Men för en som jag, som utan att lägga någon värdering i det verkligen är ensam är det annorlunda. För en som jag som pumpar positiva tankar ut i kroppen och till ögonen så att även de ska kunna le är det så att säga "mer än så". Jag går inte och tänker att jag är jobbig. Det går ju inte. Jag tänker ut en balans mellan att leva här och nu och för att höja oddsen för att nå dit jag vill.
De som har en hop vänner och saker att göra utan ansträgning har det. (Det som det i sig) De som har pojkvän och sambo har någon att komma hem till för att prata om kanske ingenting. Det som är så viktigt. Jag vill inte vara någon gnällspik. Men jag är alltid med mig själv och visst är det fint. Men jag suktar så jag skulle kunna dö efter lite sällskap. På en månad träffar jag en vän högst två ggr. Det är 24 gånger på ett år. 24 av 365 dagar har
jag någon att prata med.
På midsommar i år ska jag göra... -Ingenting. Alla år av mitt liv utom två har jag varit hos min mormor med släkten. Jag är ingen som bjuder in mig själv och ska sanningen fram har jag ingenstans att vaska.
Fredag efter fredag efter fredag funderar jag över vem jag skulle kunna ringa, vem som skulle vilja ge sig ut bland folk med mig. Men jag har ingen sådan person.
Lördag efter lördag försöker jag tänka nytt. Men det hjälps inte.
Söndag efter söndag letar jag kurser som intresserar mig. Men de kostar pengar eller är för tråkiga. Jag dagdrömmer och fantiserar om dagen då allt börjar. Då jag kan leva ut som hela jag. Inte som en del. Jag vill inte tänka att "nu" bara är ett kapitel i mitt liv. Jag vill inte ha tid att tänka över det.
Jag vill vara en doer (engelska do som i göra+er= doer) och en inspirationskälla. Jag vill inte att någon annan ska ta hand om mitt liv, och jag menar inte att min lycka ligger i händerna på någon annan. Jag är bara så redo, jag är så trygg i mig som jag kan bli och jag vill börja bara vara nu, inte tänka på en massa val hit eller dit eller känna press på att jag måste ta mig i kragen och göra saker. Jag v i l l ju göra saker. Bara inte ensam. Bara inte ensam!!"
Det gjorde ont då men det gör mig lycklig nu. Jag vill aldrig glömma, vartän livet tar mig, vad mötet med Damon ger och givit mig. Vi har det så bra ihop och det är så underbart när vi varit ifrån varandra. Att somna bredvid honom, vakna bredvid honom. Komma hem från jobbet och mötas av honom. Äta middag med honom. Prata femårsplan med honom. Berätta om min dag för honom. Se film med honom. Retas med honom, låta honom reta mig. Känna mig som en tonåring med honom. Bry mig om honom. Jag tycker om när han frågar mig om det har har på sig är okej. När han frågar vilka skor han ska ha till de där byxorna. När han överraskar med att ha laddat ner en svensk film. När han pratar svenska. När jag inser att jag fått vad jag vill ha. Att jag höll ut.
Kommentarer
Postat av: Sanna
Så fint! Du är så duktig på att uttrycka dig! Och vad du är värd detta min vän!
Trackback
