Luppans

Hej kära familj och vänner!

 

Jag är och har varit sjuk. Kanonsjuk. Dunder- och braksjuk. Damon smittade mig med nån himla förkylning som inte är den roligaste. Jag har i princip sovit i en vecka. Och nu har jag fullt med vitt på mina mandlar i halsen. Fick en spray av Damon's pappa igår som jag faktiskt tror hjälper något. Ska avvakta några dagar innan jag går till doktorn.

 

Trots detta har jag haft en jättefin vecka. Min födelsedag har firats i minst 8 dagar känns det som.Fick ett paket på posten av världens underbaraste Hanna, blev så sjukt glad och rörd. Helt stum bokstavligen!!

 

I fredags skulle jag vara barnvakt åt fem barn mellan 5-13 år på Guldkusten vilket jag också var men jag var supernervös och supersjuk. Hade aldrig träffat folket förr och jag skulle vara barnvakt på ett hotell vilket kändes lite osäkert. Jag visste ju inte om det var bluff alltihopa men Damon körde mig hela vägen och väntade tills jag fått kontakt ordentligt med mamman.

 

Det första hon säger dock är att två av barnen är magsjuka och kräkts hela natten. Jag blev så himla besviken för det tycker jag att man talar om innan så jag får en chans att avböja. Det gick i alla fall bra och jag fick ihop 150$ på den kvällen.

 

Damon hämtade mig sent efteråt och i bilen hade han med sig ett paket från Janice och Alan. Jag mådde så himla dåligt så jag orkade inte öppna det men blev så glad! De är så rara mot mig!

 

I lördags hade jag date med Lisa, födelsedagsdate och hon tog med mig på en överraskning. Vi gick till Sofitel där jag blev bjuden på high tea på 32:a våningen. Det ni!! Det är så underbart att vara med henne, för till och med på det här superexklusiva stället med bara "fint folk" och vett och etikett så kan jag vara 100% avslappnad och skratta. Det är som om jag alltid känt henne och hon gör allt här i Aus så mkt lättare. Det är liksom inte en anledning bara tilll att jag vill vara här nu. Det finns två.

 

Vi höll handen på vägen upp i hissen, bara en sån sak, hur många i världen känns det naturligt med?? Jag är ju så sjuuuukt hissrädd men med Damon och Lisa åker jag hiss. Gör liksom inget om jag skulle fastna med någon av dem.

 

Hon hade också köpt en fin present till mig, som om inte Sofitel vore nog??? Innan jag öppnade den berättade jag hur glad jag blev för presenten från Janice och Alan som var en finfin hårtork och då bara stannade hon mitt på gatan och stampade med foten i marken. "Men aaaah, näääe, det var ju MIN present!" Hon hade köpt samma och jag inser att jag måste ha tjatat en del om att när jag får min lön och ett jobb då ska jag minsann köpa min första hårfön!

 

I alla fall, stunden med Lisa var som vanligt top notch, vi åt scones och smörgåsar med lax och annat mumsigt, samt massa små treats så som en mini créme brulée, cheesecake, chokladmousse, cupcake och jordgubbar doppade i choklad. Himmelriket med andra ord!

 

Efteråt var jag helt färdig, var ju trots allt sjuk. Och trots att det är en meter hem till oss från tåget kom gullefjun och hämtade mig med bilen. Vi pussades och kramades nån halvtimme och sedan var klockan 19. Då somnade smulet och jag Instagrammade lite. Jag är helt besatt. Och det är det rubriken handlar om men jag kommer till det senare.

 

Jag åt lite middag med mig själv och lät Damon sova, han hade bara sovit 4,5 timme natten innan eftersom han hämtade mig på Guldkusten och sedan jobbat sedan 5 på morgonen. Vid nio la jag mig också och somnade under täcket brevid honom.

 

Igår vaknade vi vid åtta, gjorde oss i ordning och åkte till Janice och Alan för att fira Fars dag. Jag låg mest i soffan för jag mådde så dåligt och de tog hand om mig bäst de kunde. Utom Damon, han jobbade häcken av sig med olika installationer de ville ha klart i sitt nya hus. Svetten rann på honom stackarn.

 

På kvällen åkte Janice och Alan och köpte Thaimat som vi delade tillsammans innan vi begav oss hemåt vid 21-tiden.

 

Jag är fortfarande sjuk så jag ägnar mig åt ingenting. Fick nån himla knäpp här när jag var sjuk, det händer oftast då, när jag är sjuk, och jag kikade in på mitt gamla Instagramkonto och började uppdatera den lite. Och nu är jag fast. Och vid en ålder av 26 så har jag börjat att verkligen uppskatta mitt yttre. Det var som att det kom där på min födelsedag. Över en natt. Sanning. Men redan när jag var tio (ni som känner mig vet detta redan) tänkte jag eller snarare insåg jag att jag är fan inte sämre än nån annan. Jag är lika fin fast på mitt sätt. .Lika smart, fast inom mina områden, lika intressant som någon annan. Jag insåg att det är omöjligt för mig att få bruna eller blå ögon. Men det är lika omöjligt för dem som har det att få gröna som jag och därför är det bäst att de är stolta över det de har så är jag stolt över det jag har. Och det liksom bara slog mig här för någon vecka sedan. Igen.

 

I så många år har jag nu bara accepterat mig själv, tyckt att jag duger och sett hur sjukt vackra och snygga alla runtokring mig är. Men det är jag också. Jag inte bara duger. Jag tycker för första gången tror jag, att jag är fin. Fin. Nästan lite snygg. Det är helt underbart att känna så. Det som slog mig ännu en gång var att jag kan också. Och jag är inte sämre eller svagare för att jag ibland vill använda smink. Jag kan faktiskt tycka att det är skitsnyggt. Och det är inte fel. Det kan till och med vara skitkul med smink. Om jag nu lärde mig fatta hur man gör med skiten. Men det kommer väl det med. Så ni får ursäkta att jag är lite obsessed med mig själv för tillfället. Jag är liksom lite nykär. Och då blir bilderna som nedan. Tjipp!