Luppans

Jag lider av en sjuhelsikes pms vilket betyder att jag och Damon bråkar och älskar om vartannat. Jag har sista dagarna bokstavligen känt för att kasta saker på honom, till och med spotta. Han kan vara så jävla slapp i sitt engagemang kring oss och är ingen god lyssnare.  Jag har så mycket agg inom mig som jag inte vet var jag ska göra av och han triggar mig som fan till och från.

 

Jag gråter titt som tätt, oftast på natten när han inte märker det, på natten för att jag är ledsen, på dagen för att jag är arg. Igår hoppade jag ett argt jämfotahopp i trappen för att jag var så otroligt arg på honom. Han hanterar ofta en konflikt med tystnad och inget retar mig mer än det. Sedan när allt lagt sig är han duktig på att komma och krama men jag behöver det mitt i ilskan.

 

Igår när jag blev sådär arg skulle vi till Damons morfars hus för att tömma det eftersom de nya ägarna kommer på fredag men allt blev bara helfel, det var strax innan jämfotahoppet. Det har varit mycket för mig på sistone med sjukdom och mens i 16 dagar, något läkaren trodde kunde vara ett missfall vilket tog hårt på mig, samt stress kring jobb, visum, boende, framtid och allt annat som hör till min vardag. Det är mycket helt enkelt. Och jag är en liten tjej med ett stort hjärta i kroppen som rymmer mycket kärlek men i den kärleken lika mycket sorg stundtals. Och är man då liten till sinnet så är det svårt att bära med sig ett tungt hjärta.

 

I alla fall, jag bestämde mig för att inte följa med, det hela startade med ett brev jag skrev i torsdags som jag sedan fick veta att Damon medvetet aldrig läste och det gjorde mig tvärarg. Här slänger man ut sitt hjärta framför ögonen på honom och fläker upp hela sitt känsloliv och så bemödar han sig inte ens att läsa det, än mindre tala om det för mig. Vem gör så?

 

Han och Michele gick till bilen och tårarna bara sprutade på mig. Jag har spenderat så mycket ensamtid i det här huset och kände att jag kan inte sitta här inspärrad en dag till utan mat eller pengar så jag ringde honom och bad honom komma tillbaka men med ultimatumet att jag slapp vara med honom, bara följa med. Han tyckte såklart det var löjligt men sa I pick you up in a minute. Och det gjorde han men jag bad Michele sitta i fram så jag slapp. Jag bara grät och grät och inte för att jag var ledsen utan för att jag var arg. Och besviken.

 

Besviken ja. På honom men också på mig som tar illa vid mig, som tar skit när jag aldrig annars gör det. Men jag älskar ju den här människan och när jag känner att jag blir behandlad illa så tar det så jävla hårt. Vi åkte ner till vår mysiga by här nere och åt frukost på en bookshop. Det är som en bokhandel och ett fik på samma gång. Michele gick iväg och kikade på böckerna, säkert inte alls intresserad av dem men för att ge oss lite tid. Helt i onödan. Vi sa inte ett ord. Tittade inte ens på varandra.

 

Sedan var jag ändå tvungen att be om pengar till tamponger men Damon frågade om det var okej att vi tog det på vägen istället. Såklart det var.

 

Nån timme senare när vi kom fram var jag helt slut och likaså tårarna. Var helt rödgråten vilket var jättejobbigt när det visade sig att jag skulle träffa Damons morbror med fru för första gången. Damon och Michele gick ur och jag var på väg men benen bar inte. Så jag lutade pannan mot bilsätet med fötterna utanför bilen på marken och visste inte vad jag skulle göra. Damon hade dessutom glömt att stanna för mina tamponger så det hela kändes bara miserabelt.

 

Vi höll oss på varsitt håll ett tag och jag la på ett leende för de nya samt Damons föräldrar, de ska ju inte behöva drabbas av min olycka. Efter nån timmes och röjande kom Damon och kramade mig med sina bästaste armar och pussade mig på pannan och sa You know I love you. Ja älskling jag vet det men ibland hjälps det inte. Och liksom just därför blir jag ledsen för jag vet hur du känner och ändå är du dum ibland. Dum ja, Damon avskyr det ordet. Jag får inte säga att han är dum. Jag får säga tokig istället. Men det är ju inte samma sak. När han är dum är han dum och inte tokig.

 

Hur som, som alltid läkte vi ihop vårt lilla förhållande och pudrade på värme och närhet istället. Vi hade picknick på hemvägen och igår kväll läste han mitt brev och älskade mig till sömns. Väckte mig med något mjukare, något varmare kramar än annars och själv har jag varit på introduktion på mitt nya jobb idag. HELTIDSJOBB är det med start på måndag. Har fått arbetskläder och allt och på onsdag ska jag gå första hjälpen-kurs här i Australien. Ja såklart det är här, jag menar bara att jag har ju gjort det i Sverige men nu ska jag få det på australisk print. Jag har också träffat två av de svenska mammorna jag ska jobba för senare när jag startar mitt family day care. Och så Lisa, min älskade Lisa.

 

I fredags mötte jag Lisa direkt efter jobbet, vi gick på Vapiano och så hade vi tjejkväll. Så himla bra och det slutade med att jag sov kvar. På morgonen åt vi frukost på hennes takterass och hela “dygnet” med henne var bara topp!

 

Ikväll har jag och Damon varit och tittat på massa hus. Vi ska nämligen flytta. Och det är en djungel vill jag lova men något ska nog falla oss båda i smaken. Det var en upp för nu det.

Kyss och klapp!

 

Och P.S. Fick just ett sms av mitt hjärta där han skrev att vi har en date kl. 18 på lördag i Southbank vilket betyder att det är love on in this very moment. Upp och ner, ner och upp, grisen gal i granens topp! D.S

Min nya arbetskostym på!