Luppans

Idag fyller du, min lillasyster 25 år. Det känns som jag alltid varit din storasyster, och det finns nog en sanning i det, för de första 13,5 månaderna av mitt liv lärde jag mig inte mer än att krypa. gå, peka, prata, äta och veta vem som var mamma och vem som var pappa. Det var när du kom som det började. Livet, det som betydde något. Innan du kom var jag bara en liten unge, som vem som helst., men när du kom, var jag din storasyster, något som kom att bli bland det viktigaste jag nånsin varit och nånsin kommer att bli.

 

Jag minns inget ifrån innan du fanns, i det som är min barndom finns bara du och jag, inget jag. Allt som jag gjorde, allt som jag kände var tillsammans med dig på ett eller annat sätt. Ingen på jorden delar jag så många minnen med, ingen på jorden vet vad jag menar som du, minns det jag minns, känner igen det jag känner igen. Ingen känner vår mamma och pappa som du och jag, ingen kan läsa dem som du och jag. Ingen vet vad som är sanningen mer än du och jag.

 

Varje morgon var du den första lilla personen jag hade en konversation med, ibland mamma och pappa såklart, men vi var barnen som såg världen med barns ögon. Vi krigade med varandra men i krig mot andra var det alltid du och jag. Vi kunde tjata oss till det vi ville ha och fick vi inte det vi ville med tjat så kunde vi i alla fall gnälla ihop eller tycka att mamma och pappa var två kokosnötter, dela de dumma åsikterna om dem och i alla fall vara ense om att de hade fel och vi hade rätt.

 

Jag minns våra sova-över-kvällar, när vi drog in madrassen till den andras rum och “sov över”. Åt popcorn och kollade på Rädda Willy i mammas lilla mini-Köks-tv med inbyggd video som Martin många år senare pajade genom att peta in knäckebröd i. Vakna tidigt på sommarloven och kolla på Sommarlovsmorgon eller ha fredagsmys i mammas "kiosk". Det hände säkert bara två gånger, att mamma köpte fingodis, liksom lyxgodis som inte fanns bland vanliga plockgodiset, jo vissa gjorde det, och som hon ställde upp i skålar på strykbrädan framför sovrumsposten (dörren) och vi sedan fick köpa, men för oss var det varje fredag, för det är så vi minns det. Fast vi med huvudet vet att det inte var varenda fredag så är det så vi minns det.

 

Jag minns när doktorn kom hem till oss i Hässelby och du var sjuk och skulle få hostmedicin. Doktorn frågade om du ville ha med godissmak eller fruktsmak och efter lite eftertanke svarade du att du tar frukt för det är ju nyttigare än godis och det är nog bättre när man är sjuk.

 

När Jocke och Walle retades med mig och du slängde in dem med huvudet före i kapprumskrokarna. När vi lekte i Trollbodaskogen ibland på rasterna, ibland bara sågs vi på skolgården, men det räckte, det var fint att bara veta att du var där.

 

När mamma lät oss gå hem själva från fritids en vinterdag och vi gjorde allt annat än att just gå hem. Vi åkte pulka om och om igen, eller om det var snowracer och när vi väl kom hem satt där bara en lapp på dörren att mamma och polisen var ute och letade efter oss.

 

När vi lekte affär i ditt rum och blippade av alla saker i hela rummet och nästintill slogs om att få hålla i bippen. Bippen kunde vara en gammal häftapparat eller håltagare, men den var mer än helig för stunden. När vi lekte Fångarna på fortet, också i ditt rum, såhär vid en ålder av 26 kan jag undra hur fan det gick till? Jag minns att vi lekte just det, så ringde Carro och undrade om vi kunde leka, jag gick och frågade mamma om det gick men glömde på vägen tillbaka att jag hade henne i telefon och fortsatte leka Fångarna på fortet med dig.

 

Alla gånger vi fixat frukost till mamma och pappa (säkert tre ggr i alla fall), när vi följt med pappa till badmintonhallen och länsat hans plånbok på pengar till godis och chokladbollar. När vi åkt till landet och sjungit: När är vi framme, när är vi framme, när är vi framme tusen verser för att sedan få svaret “snart” för att få tyst på oss men istället tagit i ännu högre och sjungit “Snart är vi framme, snart är vi framme, snart är vi framme i 1,5 mil tills vi äntligen var framme och vi då började en 34 versers “Nu är vi framme, nu är vi framme, nu är vi framme…..”

 

När vi skulle köpa glass alla tusen gånger om somrarna och särskilt hos mormor och mamma och pappa undrat vad för glass vi ville ha och vi svarade i kör: Snurri-snurri-dutt-dutt-glass-glass-glass och syftat till, såklart mjukglass. När vi tältat med Tois och Fläckis, eller i alla fall hängt lite i det till säkert 19:50-tiden.

 

När vi tjuvat sockerbitar ur Thyra och Svens sockerskål i koppar, eller glass ur farmors frys. När mamma läst God natt Mr Tom för oss eller alla stunder hos Anna och Per. För att inte tala om när pappa åtskilliga gånger försökte läsa Pettsson för oss tills vi inte längre valde den boken då det var omöjligt att höra vad han sa mellan sina host-skrattattacker med snus i halsen och rinnade ögon. Vet inte om vi en enda gång faktiskt hört eller kunnat urskilja orden i hela Pettsson och pannkakstårtan.

 

Alla fredagar vi upplevt med lövbiff och pommes eller klyftpotatis. Köttfärssås en gång i veckan allra minst och de dagar pappa lagat maten vetat att det står mellan falukorv och makaroner eller fiskpanetter, potatismos och remoulad.

 

När vi gått på vattenfestivalen och fått ta med oss Carro och Evelina. När vi kollade på Fucking Åmål hos Emily och spolade tillbaka så många gånger vid “pfft, så var det över” att bandet gick av. Bokstavligen, på mitten och vi skämdes över att det var just där. Vid "pfft så var det över."

 

Alla gånger jag tyckt du är dum i huvudet för att du tagit mitt leg eller varit arg på mig och det gjort ont för att jag älskar dig och därför sårats så. Ilskan minns jag också. Och min oro för dig under dina tonår. När jag så många nätter låg vaken i sängen utan leg och oroade mig för att du aldrig skulle komma hem igen. Att någon skulle göra dig illa eller att du skulle göra illa dig själv. Natten när Melissa ringde och jag var säker på att nu, nu är du död. Hur jag dagen efter skrek och skällde på dig för att jag var så rädd och besviken.

 

När du och din första pojkvän gjorde slut och du låg på gatan i Trosa och gormade likt en skadad elefant. När du kastade ut alla Sebastians kärleksbrev genom fönstret. När vi hatade Trosa tillsammans för att med åren lära oss att älska det som var då fast vi hatade det i stunden.

 

Dina Sune-band som gick kväll efter kväll i säkert 10 år. Kanske 15? "Det här är Sune, Karl Sune Rudolf Andersson……" Alla familjeråd kring köksbordet i Hässelby men särskilt ett: När mamma och pappa berättade att mamma hade en bebis i magen. När vi ärvde två marsvin som vi trodde vi ville ha och döpte om till Nicolina och Kimiko fast de egentligen hette Skorpan och Smulan. Du döpte din till Kimiko efter din tamagochi. Bra namn.

 

Eller en av de bästa sakerna du gjort: När du ställde dig upp vid köksbordet, pillade dig i rumpan och liksom “duttade” ut aromen till var och en vid bordet. När vi var på Tyresö och du fick dille på att meta, när pappa och jag vaknade vid 5:30-snåret och märkte att du var borta men fann en lapp: "Jag är utte och gräver mask."

 

När din fröken på utvecklingssamtalet sa något i stil med att hon inte uppskattade att du sparkades i skolan men du glatt sa att det är pappa som lärt dig. "Ich, ni, san, shi." Det skulle vara nån form av karate det och bra att kunna.

 

Söndagsmornar när mamma och pappa läste tidningen i sovrummet tills vi invaderade och det var dags för cirkuskonster. Bara vi vet vad det är. Att stå på pappas fötter när han har dem i luften och hålla i oss mot väggen.

 

När vi julen typ 2000 fick en mobil. -Att dela på. Så när någon ringde kunde svaret bli: Äehj, tyvärr det är inte Åsas vecka, du får ringa nästa vecka, då är det hennes vecka.

 

När farmor hela vår barndom varit barnvakt en gång i veckan vilket också betydde kyckling av något slag en gång i veckan och banan. Icke att förglömma, ingen farmor utan banan.

 

När jag cyklade över din rygg. När vi var på cykeltur till Anna och Per och du ramlade i den brantaste backen och jag rundade av det hela med att cykla över din rygg och sedan kom med groblad för att badda såren, man är väl en hyvens storasyrra ändå.

 

När vi åkte på dagsutflykt ut i skärgården eller promenerat på Drottningholm och gömt oss i de gamla träden där.

 

Alla morgondopp och kvällsdopp med mormor, myggbett och vilda smultron.

 

Tjabba ner för trappan då Johan. När alla tyckte du var så tuff som vid en ålder av tre gick runt och sa Tjaba till allt och alla men plötsligt utbrister till lillkusinen: Tjabba ner för trappan då Johan.

 

Eller när du inte kunde säga Sch-ljud. “Säg sked Åsa.” -Hed. “Nej, skeeed. -Hed. “Säg skidor.” -Hidor. “Nej skiiiidor, Åsa.” -Hiiiidor. “Kan du säga skit?” -Skit.

 

Jag kommer ihåg en gång när du fyllde år och du och mormor skulle göra tårta. Också i Hässelby. Ni gjorde pannkakstårta och stekte geléhallon. Stekte geléhallon liksom??

 

När vi klädde ut oss till påskkärringar med Carro och Evelina och du och Evelina alltid kunde bada i godis, säkert bara för ni var mindre och sötare och knackade dörr tills det var mörkt ute. Typ.

 

När jag tvingade dig att vara med och spela in julsånger på min gamla bandspelare för att ge till mormor och farmor i julklapp och du snällt ställde upp, på i alla fall en sång.

 

Jag kommer ihåg alla mellanmål efter skolan och när vi var sugna på något gott men inte hade något så gjorde vi korvbröd i mikron med pärlsocker och O’boy emellan. Smakade ju exakt som bulle tyckte vi. Sedan undrade mor och far varför det inte fanns några korvbröd när det var dags för kokt korv med bröd. Och här kommer våra minnen igen. Vi minns det här men säkert inte de.

 

Bara du och jag vet vad leken “Kyss mig i aschlet” går ut på. Man ligger i varsin ände, som skavfötters, i en gammal grön plyschsoffa och börjar först cykla i luften med varandras fotsulor mot varandra, sedan försöker man pilla in stortån eller helst hela foten i den andras rumpa och när det kittlas så mycket att man nästan dör så skriker man "Kyss mig i arslet" men har också därmed förlorat. Och så börjar man om. En helt normal barnlek.

 

Vad hade jularna varit utan dig och din iver? Hade du fått bestämma hade alla julklapparna öppnats kl. 06 på morgonen och inte har du “mognat” kring det med åren. Och alla julklappar vi handlat ihop, helst från ÖB för där hittar man de bästa och får dessutom kosing över till sig själv. Skitsmart. Vi har hittat både “snygga” kaffekoppar och brödlåda till mamma och pappa där. Och servetter till Bosse. Ljus till mormor. Hink till Tommy. Bara bra grejer ju. Att Tommy tyvärr blev glad för sin hink kunde ju inte vi veta i förhand. Då hade han fått ett koppel eller något annat bra till sin obefintliga hund eftersom du en gång fick kattmat och jag ett paket toffsar, eller om det var tvärtom.

 

Jag minns alla gånger du kollat på Braveheart och vid typ scen två när hans pappa dör spolat tillbaka för att gråta lite, och när scenen är över torka tårarna, spola tillbaka, kolla igen, gråta och upprepa proceduren tills dagen var slut.

 

Alla i sig obetydliga shoppingrundor eller stros i Kista galleria, men som i det långa loppet är obetalbara stunder med dig. Min lillasyster.

 

Alla gånger vi varit så osams att vi velat döda varandra men andra stunder då det varit just du och jag mot världen, när vi pratat om hemskheter som hände när vi var små eller komplex vi haft, pojkvänner som gjort slut eller andra stora saker i två små tjejers liv. Och fast jag varit så arg på dig stundtals så har du alltid, alltid varit number one. Jag hade gett mitt liv för dig om jag behövt.

 

Att jag inte kan vara med dig och fira din 25-årsdag är tungt och jag känner ibland att jag svek. Hade jag haft pengar hade jag varit hos dig nu. Köpt ballonger och tårta och sjungit som bara jag kan. Men jag är här nu, på andra sidan jorden och trots att jag är så ofantligt långt bort så är det bara en sak som slår mig: Att man är aldrig längre ifrån sin syster än man är ifrån sitt hjärta, och det har jag alltid med mig och där har du din plats som ingen annan kan ta. Grattis min lillasyster på din 25-årsdag. Jag älskar ju dig.