Luppans

-Tänd hellre ett ljus, än klaga över mörkret

Ett nytt liv.

Jag börjar så sakteliga landa här i Australien. Men har en låååång väg kvar att vandra. Det är en omställning större än vad jag själv kan föreställa mig, trots att jag är mitt i den. Det är som jag startat ett helt nytt liv. Som att jag är i en diffus dröm. Jag känner mig skyddad samtidigt som mardrömsscenarion dyker upp på vägen. Jag har bara Damon här som jag litar på, och så Lisa. Men allt annat och alla andra är främmande.

 

Människor här känns som på låtsas. Inte fake, bara inte verkliga. Svenskar har ett speciellt sätt och oavsett personlihetsdrag så är det där sättet detsamma. Uppförande, oskrivna regler. Jag kände mig annorlunda i Sverige, här känner jag míg mer än så. Men det gör inget för det är som att det inte spelar någon roll här.

 

På nya jobbet är det extremt annorlunda mot vad jag är van vid. Varje morgon rabblar barnen sina manners och det är mer än old school.

 

Jag diskar för hand tre ggr om dagen, morning tea, lunch, afternoon tea. 17 barn med tre matlådor var per måltid samt bestick och mugg. Diskmaskin hallå? Det är lite mysigt men enormt tidskrävande. Och så får jag inte sitta och klappa på barnen så de somnar vilket gör att de heller inte somnar.

 

Jag ser fram emot att starta min egen business men det kommer ta sin lilla tid.

 

Damon och jag har krisat en del och jag har gråtit tills tårarna är slut men vi är överens om att vi älskar varandra något oerhört, vi måste bara fortsätta lära känna varandra och förstå varandras signaler, ömma tår och känslor. I fredags flyttade vi och vi har gjort ett hästjobb ihop och är nu installerade i vårt nya enormt mysiga hem. Vi har verkligen laddat ur och fyllt på igen, jag tror inte någon som inte är vi kan förstå vad vi går igenom. Vi har bara känt varandra i ett drygt år tillbringat totalt 6 månader ihop varav 3 sammanhållande. Det är svårt att gå från självständig till en del i ett  förhållande, med allt vad det innebär. Jag har känslorna utanpå kroppen och kastar dem runt omkring mig medan Damon låst in sina i sin innersta mitt dit ingen mer än han kommer åt om han inte själv öppnar in dit.

 

Som tur är så har vi ett driv i vårt förhållande och i det grundar sig i att vi verkligen tror att vi är menade för varandra. Vi hade inte tagit det här steget annars och vi gör allt vi kan för att med tiden kunna vara trygga i vår relation båda två.

 

Min Lisa har varit på Nya Zeeland i 9 dagar men är nu äntligen hemma så på lördag blir det kärleksdate!!!!!! Jippiyay!!!

 

Den här eftermiddagen och kvällen har varit så mysig!! Vi har ätit burritos med massa goda ingredienser och teriyakikyckling. Damon smider svensexaplaner med Lee på telefon och jag passar på att uppa lite. Ska lägga mig tidigare än vanligt ikväll och hoppas på en pigg dag imorgon.

 

Ska försöka berätta mer skojiga saker när de händer men det finns inte mycket tid över just nu. Natti på er folket!!

 

Just det, vi var ju på James Morrison i fredags och han är sjukt bra men inte min cup of tea hundra procent. Förutom "I won't let you go". Awesome!! Bilder på nya huset och Morris:

 

 

Hej vilket fint hus. Håller tummarna för dig och Damon. Och jobbet, bara du inte tröttnar på att diska. Klappa barnen kan du kanske göra då o då.
Puss mormor

Jag måste bara fråga: varför får man inte klappa på barnen?

När jag och min fd hade varit tillsammans i 1 år så krisade vi också, och då sa min svärmor att vi "rundade av hörnen". Att vi efter 1 år av nyförälskelse var på väg in i en ny fas och nu lärde känna varandra på ett nytt, djupare plan. Då behövde vi runda av hörnen lite, dvs "känna" lite på varandra för att få en djupare förståelse. Ni kommer att fixa det här. Blir så rörd och berörd när jag läser om att ni vet att ni älskar varandra oerhört och att ni vet att ni är ämnade för varandra. Fint!!

KRAM Jennica

Hej!! Jag känner igen det du skriver så enormt mycket! Nu vet jag ju inte alls hur er historia började eller något om er mer än det du skriver, men jag gick igenom något liknande med min kille som kommer från Adelaide, vi fick aldrig någon "smygstart" utan blev såklart tvungna att flytta ihop direkt för att kunna vara med varandra, och i vårt fall också bo hemma hos varandras familjer när vi sågs... en prövning för att beskriva det till det minsta... jag kan bara säga att om ni känner att det är "meant to be" så kommer man igenom allt och lär känna varandra under tiden, och alla bråk och glädjestunder blir starkare och för er också närmare på ett helt annat sätt än om man dejtar och kan träffas endast när man känner för det. Tycker om det du beskriver, hur man får en helt annan förståelse för Sverige när man är i Australien, det blir så märkbart de där små orden som att det är mörkt osv. Hoppas du och din kille hittar er balans och jag tycker det är väldigt intressant att följa det du skriver. varma hälsningar Matilda