Jag väntar i himlen.
Nu är den nådd. Gränsen för stress. Jag är handlingsförlamad. Jag har ingen ork kvar. Jag är som död. Levande död. Kan man bli besviken på något man inte ens väntat sig? Går det? Jag hatar att be om hjälp. Det är inte min grej. Ibland gör jag det men jag avskyr det så mycket att jag numer helst avstår. Jag kan försöka ge svaga hintar och djupt där inne hoppas att folk ska fatta ändå. Det gör de inte.
Jag har ingen tid över. Jag har rensat ett liv i månader. Nu är det det sista och tyngsta kvar. Det mest uttröttande. När planering inte hjälper. Jag bad om hjälp. Skulle få den igår och idag. Kanske på fredag. Igår glömdes den hjälpen bort och jag fick generat påminna. Idag fick jag bara ett sms. Det blir ingen hjälp, något viktigare kom emellan. Det ifrågasätter jag inte. Men paniken har tagit över min kropp.
Jag vet att jag kommer klara det här. Jag vet det. Men inte i det skick och med den hjälp jag hade hoppats på. Ja nånstans där inne önskat. Nog för att jag inte har många vänner, det har aldrig stört mig. Men jag önskar att nån hade sett allvaret i min stress och panik. Att nån hade förstått att jag inte behöver hjälp för att absolut hinna, utan för att bara underlätta, finnas vid min sida. Nepp.
Jag klarar mig själv. Jag gör det. Får ännu en gång vatten på min kvarn då det kommer till att lita kan man bara göra på sig själv. Och där är jag nöjd med mig. Jag hoppas att andra känner att de kan räkna med mig. Även om jag inte kan räkna med dem.
Ikväll blev jag i panik klar med utvecklingssamtalen. Det jag tycker är roligast av allt i mitt jobb, förutom att få vara hela dagarna med barnen, har jag stressat igenom. Jag har trots det gjort det med perfektion. Som alltid. Och föräldrarna kommer inte märka nånting. De kanske till och med kommer bli mer nöjda än vanligt.
Jag fick frågan om jag lever. Nej jag är död och jag väntar på er i himlen.
Så var det detta med de subtila tingen. Som jag inte kan undgå att lägga märke till. Och det är det som håller mig ovan ytan ändå. Att stanna upp om så bara för en sekund och se det stora fina i det lilla, lilla.
Jag har ingen tid över. Jag har rensat ett liv i månader. Nu är det det sista och tyngsta kvar. Det mest uttröttande. När planering inte hjälper. Jag bad om hjälp. Skulle få den igår och idag. Kanske på fredag. Igår glömdes den hjälpen bort och jag fick generat påminna. Idag fick jag bara ett sms. Det blir ingen hjälp, något viktigare kom emellan. Det ifrågasätter jag inte. Men paniken har tagit över min kropp.
Jag vet att jag kommer klara det här. Jag vet det. Men inte i det skick och med den hjälp jag hade hoppats på. Ja nånstans där inne önskat. Nog för att jag inte har många vänner, det har aldrig stört mig. Men jag önskar att nån hade sett allvaret i min stress och panik. Att nån hade förstått att jag inte behöver hjälp för att absolut hinna, utan för att bara underlätta, finnas vid min sida. Nepp.
Jag klarar mig själv. Jag gör det. Får ännu en gång vatten på min kvarn då det kommer till att lita kan man bara göra på sig själv. Och där är jag nöjd med mig. Jag hoppas att andra känner att de kan räkna med mig. Även om jag inte kan räkna med dem.
Ikväll blev jag i panik klar med utvecklingssamtalen. Det jag tycker är roligast av allt i mitt jobb, förutom att få vara hela dagarna med barnen, har jag stressat igenom. Jag har trots det gjort det med perfektion. Som alltid. Och föräldrarna kommer inte märka nånting. De kanske till och med kommer bli mer nöjda än vanligt.
Jag fick frågan om jag lever. Nej jag är död och jag väntar på er i himlen.
Så var det detta med de subtila tingen. Som jag inte kan undgå att lägga märke till. Och det är det som håller mig ovan ytan ändå. Att stanna upp om så bara för en sekund och se det stora fina i det lilla, lilla.
Kommentarer
Trackback
