Luppans

Nu är den nådd. Gränsen för stress. Jag är handlingsförlamad. Jag har ingen ork kvar. Jag är som död. Levande död. Kan man bli besviken på något man inte ens väntat sig? Går det? Jag hatar att be om hjälp. Det är inte min grej. Ibland gör jag det men jag avskyr det så mycket att jag numer helst avstår. Jag kan försöka ge svaga hintar och djupt där inne hoppas att folk ska fatta ändå. Det gör de inte.

Jag har ingen tid över. Jag har rensat ett liv i månader. Nu är det det sista och tyngsta kvar. Det mest uttröttande. När planering inte hjälper. Jag bad om hjälp. Skulle få den igår och idag. Kanske på fredag. Igår glömdes den hjälpen bort och jag fick generat påminna. Idag fick jag bara ett sms. Det blir ingen hjälp, något viktigare kom emellan. Det ifrågasätter jag inte. Men paniken har tagit över min kropp.

Jag vet att jag kommer klara det här. Jag vet det. Men inte i det skick och med den hjälp jag hade hoppats på. Ja nånstans där inne önskat. Nog för att jag inte har många vänner, det har aldrig stört mig. Men jag önskar att nån hade sett allvaret i min stress och panik. Att nån hade förstått att jag inte behöver hjälp för att absolut hinna, utan för att bara underlätta, finnas vid min sida. Nepp.

Jag klarar mig själv. Jag gör det. Får ännu en gång vatten på min kvarn då det kommer till att lita kan man bara göra på sig själv. Och där är jag nöjd med mig. Jag hoppas att andra känner att de kan räkna med mig. Även om jag inte kan räkna med dem.

Ikväll blev jag i panik klar med utvecklingssamtalen. Det jag tycker är roligast av allt i mitt jobb, förutom att få vara hela dagarna med barnen, har jag stressat igenom. Jag har trots det gjort det med perfektion. Som alltid. Och föräldrarna kommer inte märka nånting. De kanske till och med kommer bli mer nöjda än vanligt.

Jag fick frågan om jag lever. Nej jag är död och jag väntar på er i himlen.

Så var det detta med de subtila tingen. Som jag inte kan undgå att lägga märke till. Och det är det som håller mig ovan ytan ändå. Att stanna upp om så bara för en sekund och se det stora fina i det lilla, lilla.

Jag försöker att inte känna efter så mycket just nu men jag bad Damon skicka en bild på sig. Har inte sett honom på flera veckor. Det var ingen big deal där och då, ja egentligen nyss, men när jag tryckte på den när han skickat den så liksom bara kom det tårar. Jag "glömmer" till och från hur kär jag är och tänker ibland, ja nästan hoppas, att jag kanske ändå inte känner så mycket som jag får för mig ibland för honom. Men när jag ser honom och hans blick och hans person där inne i ögonen så känns det så jävla mycket att det inte går att komma ifrån hur jävla kär jag är i honom. Jag orkar liksom inte!! (Synd om mig som är kär va?!) Men på riktigt, jag orkar inte känna såhär mycket för honom när jag inte får vara hos honom.

I alla fall, jag skickade en bild till honom också och det slår mig att jag tycker det här med utseendet är rätt viktigt. Och då menar jag inte att det är viktigt att vara snygg. Jag är en av de människor som verkligen, på riktigt, inte bryr mig om utseendet mer än några sekunder. Nu snackar jag det idealiska snygg/ful. Men vad som är viktigt till utseendet i mina ögon är när man ser bekväm ut. Och ibland gör inte jag det. Ibland känner jag mig som att mitt inre inte passar ihop med mitt yttre och det stör mig. Jag vill att det ska vara homogent. 

Kärlek för mig är när man ser bortom kroppen. När jag såg Damon första gången så var det faktiskt inte hans utseende som sådant i första hand jag fastnade för. Det var något annat. Hans blick och kroppshållning. Hans munmimik. Man skulle kunna ta honom för vem som helst när man bara tittar på en bild, men om man tittar lite mer på honom så har han något i sin blick som jag alltid söker efter när jag träffar folk. Och det är där attraktionen jag känner för honom sitter.

Om jag är utvilad, lugn, harmonisk, trygg; då tycker jag att jag är fin. Jag bryr mig inte om ifall jag har fina ögon eller vackert hår eller ens strålande hy längre. Jag tycker om mig när jag har ro. Då är jag som finast.

Jag har inte varit generös med bilder på mig här i bloggen på senaste. För jag har inte varit i harmoni. Men nu har jag hittat harmonin i stressen. Ingenting är annorlunda. Jag har bara accepterat att livet ser ut som det gör nu. Med huvudvärk, ögonvärk, öronvärk, orolig mage och så vidare. Och det ser ut såhär:

I LOVE ME. Bara att intala sig det.


Sekunderna efter jag tog den här bilden och skickade till Damon så tittade jag på bilden av honom. Och så gråter jag.

Nu ska jag torka tårarna och fortsätta min resa mot Australien och killen som ändrat mitt liv mest av alla. Ciao bellinos!

Vad är kärlek? Att längta och sakna och undra och ibland vara lite, lite svartsjuk fast man vet att det inte hjälper? Jag är av märklig natur. Jag är sällan svartsjuk medan jag är i ett förhållande. Det kommer efteråt. Men nu i den här väntandes stunden så är det svårt att skilja längtan ifrån svartsjuka. Jag kan bli svartsjuk på Damons bästa kompis Andy till och med. Känslan är i alla fall densamma.

Förutom det där, det där med längtan så är mitt huvud sprängfärdigt. Jag skulle inte kunna leva ett helt liv och må såhär. Det måste gå över, snart!! Jag har ont i ögonen, i öronen, i tinningarna, i tänderna, i axlarna, i ryggen. Varför berättar jag det? För det oroar mig. Jag tycker det är otäckt.

Och mitt i all denna soppa av nån konstig sjukdom och stress så finns det något jag måste göra och fokusera på. Inga förkylningssymptom i världen ändrar på det. Ingen trötthet heller. Jag befarade att det skulle bli något liknande det här. Men jag är helt slut. Jag lägger mig tidigt om kvällarna, sover heeeela natten och vaknar med känslan att jag sovit i en kvart.

Men mitt i allt det här så har jag människor omkring mig som visat att de finns där, när det gäller. Och jag blir tagen. En av dem är Jonna. Wöööoow liksom. Vilken människa.

En annan är min "gamla" (nåväl forna) ((Hmm, är forna bättre än gamla??!)) fröken, min mentor i högstadiet som alltid funnits där i periferin. En dag denna veckan låg det ett brev på golvet i hallen och jag rördes till tårar när jag öppnade det. Där var ett kort från henne med text och en STOR slant. För att kunna köpa en resväska eller ett big back näsdukar eller en massage eller vad jag vill. Hon skrev om när hon och hennes Mattias hade distansförhållande och hans mormor sagt att klarar ni detta, klarar ni allt. Och nog är det en prövning allt.

Jag hade liksom inga ord. Hur tackar man för saker som betyder så himla mycket? Jag har jättesvårt för det. Jag som annars svänger mig med ord plättlätt blir stum. Jag som då och då faktiskt känner mig både oviktig och ointressant får bevis för att det finns människor som tycker om mig. Och det värmer mer än allt. Jag hoppas jag en dag ska kunna gottgöra och ge tillbaka. På ett eller annat sätt......

Nu är jag så trött och har just betalat räkningarna. Det var 19000 kr denna månad. Tur att jag får ut en sisådär 14000 efter skatt då..................

Nedan visar vad denna vecka ändå bjudit på.

Jag gillar inte touch. Har aldrig gjort. Men idag är det inte mycket att välja på. Jag tycker det är först och främst oergonomiskt. Bara det är en stor nackdel. Men det finns fler.

Men för att börja i en annan ände av problemet så skulle jag in på Lills profildsida på Facebook igår. Så långt allt väl. Men detta var från mobilen och när jag snabbt skrev in hennes namn i sökfältet tryckte jag vant på första namnet som kom upp, TYCKTE jag! Tryckte på första namnet som kom upp gjorde jag absolut men nej, det var någon helt annans namn. Ett mycket, mycket olämpligt sådant också och inte nog med att jag liksom tryckte på fel namn, nej nu har ju Facebook ordnat.  så "fiffigt" så direkt bredvid namnet i menyn på mobilen så finns en liten "Add friend-knapp". SJÄLVKLART lyckades jag i paniken att backa istället toucha till den där förbenade knappen och så var det gjort. Jag hade sänt iväg en friend request till den mest opassande personen jag kan komma på.

Och varför; VARFÖR frågar inte Facebook en extra gång: "Are you sure you want to add this person as a friend?" Nej nej, det var redan gjort. Klappat och klart. Buhu. Jag kände mig så klantig och dum och bedrövad. "Hur gör jag nu då?" Jag funderade några korta sekunder. Sedan bestämde jag mig att berätta för personen precis som det var och det låter väl inte som nån big deal. Men jag försöker liksom sudda ut tanken av henne i mitt liv och så gör jag sådär.

Baaaah! Det är likadant med like-funktionen. Hur lätt är det inte att råka toucha till like på de mest opassande ställena? Ahhh! Jag har då inget körkort för touch. Så mycket kan jag säga.

Idag är en jättekänsloladdad dag och jag skulle behöva tömma min kropp på tårar och press. Jag skulle i det närmaste behöva serveras mat dessa dagar för jag är så svag och slut och matt.

Och det gör ont när ett samtal bryts av att nån annan vill prata med honom. Hur fånigt det än må vara.

Det var det hele...

Inatt drömde jag den otäckaste mardröm jag drömt, en av dem i alla fall. Vaknade alldeles svettig och min sömn är kass dessa dagar. Drömde att jag var i Australien hos Damon och skulle till jobbet på morgonen. Där och då tänkte jag inte på att jag glömde låsa dörren utan gick bara. I nästa "scen" var jag hemma i Sverige igen, som vanligt efter jobbet och låg i min säng och sov då telefonen ringde och det var Damons nummer. Men när jag svarade var det Kaylee i andra änden. Hon undrade när jag senast pratat eller sett Damon för han hade glömt telefonen hemma och inte synts till.

Jag blev orolig och sprang till Australien, ja det gjorde jag :) Väl framme utanför huset fanns ingen Damon men väl en smal gammal man med vitt hår. "Are you looking for Damon?" frågade han. "Ja." svarade jag varpå han sa: "Well, he's in pieces in my kitchen. Some of him in the blender, some of him on the kitchen table. He tasted good. Delicious." Sedan sa han: "You better lock the door next time." Jag bröt ihop. Hemskare kan ju inte finnas. Och var i tusan har jag fått det där ifrån?

Damon pratade om att han lagat vad det nu var i en blender igår så där hittade jag en pusselbit. Sedan är jag helt såld på Dia Framptons cover "Animal" och där sjunger hon "cannibal". Måste ha med saken att göra för jag lyssnar på den jämt.

Hur som blev jag så himla förkrossad att jag vaknade helt svettig och löjlig som jag är var jag tvungen att ringa min Dee.. Inget svar såklart. Ringde igen, och ännu en gång. Skickade ett sms om varför det var så viktigt. Ville ju bara höra hans röst ett par sekunder och sedan somna om. Det blev till att somna om utan hans röst.

Sagt och gjort och när jag vaknade så väntade där inget missat samtal, inget sms. Fröken Paranoid drog på alla växlarna och mailade Michele som lovade att allt var okej med honom. Vid halv elva-tiden ringde han och berättade att han glömt sin mobil i bilen och åkt med en kollega till jobbet. Lite läskigt va? Jag drömmer att han glömt den hemma och så har han glömt den, fast i bilen. Av miljoner drömmar man kan drömma liksom. Nog är jag alltid med ett vakande öga hos min älskling? Men kannibalerna får nog hålla sig undan! Den enda som får mumsa på honom är JAG!

Jag mår som en bajshög men lycklig i hjärtat och det är det som räknas. Allt värker i min kropp men jag ska klara allt det här. ALLT. Jag ska bara andas lite ;)

Jag kunde inte somna inatt och låg vaken till halv sex. Avskyvärt. Pratade med Damon vilket bara gjorde alltihop ännu mera bajsigt. Den här fucking tidsskillnaden kommer jag inte sakna mycket. Har legat i sängen hela dagen. Svettats, sovit, haft ont i magen, värk i huden, ont i munnen, halsen.

Hela den här dagen är bara fel. Ful och dum och handlingsförlamad och fylld av ett ord som börjar på å. Jag vill att någon oberörd kommer och gör en helsanering av min lägenhet.

Och trots att allt bara är fel fel fel denna dag så är jag ändå fylld av nåt fint och det gör mig arg för det hänger inte ihop och jag är trött på jävla känslor som bara studsar mallan blodet och huden och inte kommer ut. Och framför allt: Inte når dit de ska.

Kommer jag alltid vara så här känslig? Ibland går det bra men ibland är det som att jag väntar på ett "nog". Att nu räcker det, nu blir jag som de andra. Ibland när jag tittar på barn så tänker jag på hur ovetandes de är. Att man liksom kan prata över huvudet på dem och de tar inte ens in vad man säger. De hör inte att man pratar med dem och de märker inte om man lämnar rummet. Många barn är så.

Sedan finns det andra, där man ser en medvetenhet i blicken, barn som nästan gömmer sig genom att flytta blicken och kika ner i golvet eller för all del frågar om något de bara råkat snappa upp. När jag var liten minns jag att jag hörde allt och förstod det mesta. Jag kunde aldrig glida in i en bubbla och stänga av världen utanför.

Även nu när jag är vuxen så önskar jag ibland att jag kunde stänga av. Jag försöker då och då, men det känns bara tillgjort.

Idag var jag på dop. Min pappas kusin Anna som är sex år äldre än jag hade dop för sin yngsta dotter. Jag har sett fram emot det. Har inte träffat pappas sida av släkten på flera år av olika skäl. Främst tror jag det beror på att Thyra och Sven inte finns längre. Pappas mormor och morfar. Alla älskade dem. Thyra var en tjock liten tant med vitt ulligt hår och pigga, glada små ögon, Sven var en tunn man, som ett streck med varma och mjuka händer och en alldeles speciell röst. Alltid med bus i gömmorna. Han skojade om saker sådär som gamla människor gör, så man inte riktigt förstod när man var barn men ändå nånstans visste. Sven berättade historier. De satte upp teckningarna på väggen på landet. Till och med de fulaste. En av mina fula teckningar satt där i flera år. Säkert ända till huset rivdes.

Mitt sista starka minne av dem var på min lillebrors dop. Det är 14 år sedan. De var alltid med när någon av de äldre i släkten fyllde år och jag tror de var allas höjdpunkt. Särskilt 7:e juli firade vi. Thyras födelsedag. 070707. Alltid vackert väder. I mitt minne firades dagen antingen på landet eller hos Ingrid och Thomas. Pappas moster. Jag vet liksom inte vilka av minnena som är sanning och vilka som bara är minnen. Att vi firat 7:e juli vet jag förstås men tillställningarna var många och kalaset pågick alltid till de tog färdtjänsten hem. I min värld var det då kalaset var slut.

Idag träffade jag pappas sida igen och det var lite stort för mig. Barn vimlade det av som jag inte kände igen, de var mestadels vänners barn och inte släktingar förstås men vad som var ofrånkomligt var just tiden. Det är inte jag som är barn längre. Jag är inte ens ett mellanting. Jag kände igen folk som inte kände igen mig. För jag har blivit stor.

Anna hade bakat kakor och bullar. Småkakor får mig också att tänka på Thyra. Drömmar, kokostoppar och finksa pinnar förknippar jag med henne. Och sådanadär småkakor med korinter i. Jag kommer alltid förknippa småkakor med henne. Jag tycker det är hemskt att människor ska dö. Även om de är 96 år. De kommer ju aldrig tillbaka och de spred så mycket glädje utan att egentligen göra något. Bara av att de fanns.

En tjej sjöng "Sång till friheten" och då trängde tårarna fram. Jag är så jävla blödig. Men det var så fint med det där nya lilla livet som inte förstod nånting och så Anna och Daniel som var så glada. Såklart. Och Ingrid och Thomas som plötsligt har tre små barnbarn och jag är 25 år och har inga barn och det spekuleras i om jag kommer hem om ett halvår eller inte och jag vet ingenting och livet är här och nu och jag hinner inte andas och så kommer tårarna sådär och jag är så jävla medveten om allting och undrar om det finns någon endaste själ på jorden som kommer orka med mig.

Ja men hej. I all stress och oro och och värk och tro så hittar jag då och då lyckan som i en liten ask. Idag var det när jag promenerade hem från jobbet och det plingade till i mobilen för att tala om att ett nytt mail kommit. Jag öppnar det och orden var väl i sig inte särskilt vackra men ett litet rus spred sig i min kropp. Äntligen. Där står det. Svart på vitt. Jajajaja!

Minuterna innan hade jag lagt på med den där killen jag längtar så mycket efter som nu äntligen ska få lite mer normala arbetstider och bli människa igen. Det var ett sådant där guldsamtal och vi pratade om när vi ska ha vardag, gå och lägga oss tidigt och ställa klockan och allt sådant. Vi längtar.

Det är bara veckor kvar nu.


Den finaste bilden jag vet.

Jag har alltid vetat att jag har nåt som andra inte har och hur jag kommit fram till det är för att jag så många gånger känner saker som andra inte förstår och lägger märke till saker som andra inte gör. Jag ser vad som är fint eller fult i ett ögonblick precis hela tiden och jag njuter och mår dåligt av intryck som andra människor överhudtaget inte känner av.

Jag har alltid tyckt det där är lite jobbigt, men då inte främst för att jag måste gå och känna av saker hela tiden utan att så få människor förstår vad det handlar om. Jag har alltid fått höra att jag är så känslig och när jag var liten var jag ett ängsligt litet barn.

Jag känner mig lite som en gigantisk tvättsvamp som suger åt sig all information som går att få. Jag söker den inte, den tar sig till mig i alla fall.

Så berättade min kollega om begreppet Highly sensitive person och när jag läste mer om det på en tjejs blogg så kände jag direkt: Det där är ju jag!! På pricken. Exakt! Såhär skriver Anneli Fromell:

Att leva med känslig personlighet, del 1

Det kallas HSP, highly sensitive person, en person som är öppen för omgivningen och som ser detaljer fortare och enklare samt processar information på ett djupare plan än de som inte har HSP. De är väldigt lugna till sin läggning, något som ibland kan missförstås och tolkas för blyghet.

De konsekvenser som uppstår till följd av den extra känsliga personligheten förväxlades tidigare med social ångest, introvert beteende eller timid läggning. Men idag vet man bättre, var femte person är ”känslig” och trettio procent av de som bär på denna natur är tvärtemot de tidigare antagandena mycket extroverta.

Högt känsliga personer har inga ”fel” eller syndrom som bör behandlas, de är fullt normala. Det finns heller ingen anledning att skryta om deras förmågor för det är egenskaper som blir till tillgång endast då man lärt sig att hantera och skydda dem väl.

I Sverige finns ingen vetenskaplig diagnos för HSP vilket är anledningen till att jag valt att synliggöra ämnet. Alla ni som lever med känslan av att vara annorlunda, ni som har stort behov av egen tid för att återhämta er från social interaktion eller är mycket medvetna om undertexter eller dolda signaler, det här inlägget är till er.

Det börjar tidigt, redan som barn var du säkert mycket medveten om din omgivnings signaler. Kanske hade du ett stort behov av att vistas ute i naturen och var extra känslig för starkt ljus och ljud. Det kan hända att omgivningen såg dig som blyg, väldigt rädd eller ”hyperkänslig”, men om de bara kunnat se in i ditt inre hade de sett något helt annat, nämligen ett barn med kreativitet, intuition och stor empatisk förmåga.

Det skulle inte förvåna mig om du redan i tidig ålder började maskera dessa förmågor, maskera för att dölja eftersom du inte förstod vad det var. Rädd att bli uppfattad som ett ”freak” gömde du undan din känslighet och begåvning så att andra inte skulle kunna förlöjliga eller göra narr av dig.

I hela ditt liv har du sedan försökt att anpassa dig till de gällande reglerna. Du har kämpat med att vara stark, alert och att alltid försöka vara ute och igång utan att få det att fungera på det sätt andra får det att fungera, oftast med en känsla av att det varit något fel på dig. Men inget är fel, du är endast en av de personer som fötts med en känslig personlighet, en person med stort behov av egen tid och som vet saker utan att de berättats för dig.

För att lättare förstå följer här tre karaktäristiska egenskaper som kännetecknar en känslig personlighet:

• Känslomässigt, känsliga personligheter uppfattas ofta som tillbakadragna, blyga eller introverta men kan lika gärna vara mycket extrovert. Många kända skådespelare går ofta under benämningen HSP, de har lätt för att leva sig in i olika känslor och applicera dem i rolltolkningar
• Fysiskt, HSP´s kan ha låg tolerans för starka dofter, starkt ljus eller ljud. De tenderar att ha stor kroppsmedvetenhet och vet instinktivt när de befinner sig i en miljö som inte är bra för dem
• Socialt, introverta HSP känner sig ofta missanpassade. De njuter av sitt eget sällskap och är bekväma med att spendera tiden på egen hand. Både extroverta och introverta behöver återhämtning efter att ha umgåtts socialt.

Att leva med känslig personlighet är inte speciellt svårt, däremot är det frustrerande att gå omkring med en gnagande känsla av att inte vara som andra. Speciell hänsyn ska tas till barn som är känsliga, att säga till ett barn att sluta vara känslig är förödande. Det man är till sin natur kan man inte sluta vara, och i ett barns värld är det förenat med smärta att inte bli förstådd.

<

TIPS!

Vila, att sova åtta timmar är viktigt eftersom kroppen annars kan bli överväldigad av intryck. Ägna gärna ett par timmar varje dag till dagdrömmeri eller någon form av meditation.

Eftersom du är en person som är högt medveten om vad som pågår omkring dig – mer än den genomsnittlige – är det bra att veta att du behöver tid att rensa och sortera information du samlar på dig.

Tänk också på att skydda din karaktär, som känslig har du ett stort och generöst hjärta som lätt kan utnyttjas och manipuleras om du inte lär dig att sätta ordentliga fysiska gränser.

För den som vill veta mer rekommenderar jag Dr. Elaine Arons bok The highly sensitive person. Dr Elaine hör själv till gruppen känsliga och har ägnat mycket tid till att forska på ämnet.

Till sist vill jag bara ge rådet att du ska bevara och ta hand om din begåvning väl. Kanske tar det lite tid att lära dig hur du fungerar, men när du gör det kommer din personlighet skänka dig många fina stunder.

Med Glädje
Anneli Fromell

©2011, MoveYou, Anneli Fromell

Jag är lycklig i själen och känner att allt det som händer nu är rätt, rätt, rätt. Men jag är så oerhört stressad att jag håller på att gå i bitar. Och det är inte stress som i att jag inte har koll på läget eller att saker håller på att glida mig ur händerna- Det är en inre stress som gör att jag aldrig kopplar av. Vaknade inatt och grät. Jag var inte ett dugg ledsen. Jag är bara så pressad. Det var väl bra att det blev så men det tar på krafterna det också. Att släppa ut det.

Jag har ont i kroppen, det värker och pulserar. Känner mig alldeles full av knölar i axlarna och nacken. Hade jag pengar skulle jag direkt betala för en massör. Har funderat mycket på det men pengarna är slut. Jag försöker ta varma bad mot värken och det hjälper för stunden.

Men att vara pank är intressant. Jag är inte tappad bakom en vagn som säger det här. Jag menar det. Jag lever ju och mat får jag på jobbet. Den här resan kostar och då talar jag inte bara om trippen över. Hela den här karusellen kostar och det är värt det.

I söndags kom Åsa hit och hjälpte mig med vårstädet. Vi fixade balkongen. Slängde all skit och gamla blommor. Körde grejer till Alex och slängde raffs från förrådet. Förrådet ja. Det har jag tagit mig an alldeles själv. Helt solo. J-VLAR vilket jobb.

Jag har inte tid för fler ord. Är det någon om förresten behöver ett nätt litet ekbord med stolar till så säg till! Eller en vit Tomelilla-soffa 3-sits? Eller en vit ganska stor fåtölj? Jag blir sambo strax och då får det inte plats längre då hon vill känna sig lite hemma också.

Nu ska jag ANDAS och blunda.


Lillasyster


Mille




Den här lyktan SKA med till Aus. Annars känner jag mig inte hemma.

Såhär mina vänner såg det ut när jag började.


Nu ser det ut såhär.

Igår kunde jag bara inte somna. Låg vaken tills det nästan ljusnade. Behövde sömnen så väl men tankarna snurrade. Det är väl inte så att jag oroar mig för framtiden, men jag funderar över den. Mycket. Jag tänker på när vi ses igen, hur det kommer vara. Om jag kommer känna mig blyg. Jag gjorde det sist och då hade vi bara varit ifrån varandra i knappt två månader. Nu har det redan gått knappa fem.

Jag tänker på hur det blir när jag kommer hem igen. Jag tänker på allt som ska gå i lås nu innan och hur jag ska hitta en stor resväska. Tankarna bara maler i mitt huvud och ännu en sak jag funderar över är hur jag ska hinna träffa alla innan jag åker. Den enda jag bestämt att jag ska träffa är Sebastian. Vill inte stressa igenom avskeden.

Trots minimalt med sömn i natt vaknade jag i god tid för att hinna till tvättstugan kl. nio. Strax kommer Åsa och hjälper mig och jag uppskattar det så oerhört mycket. Det är så mycket att stå i att det är näst intill omänskligt, men det är för en god sak.

Solen skiner så fint idag och trots tunga ögon är det här en fin dag.

Jag skrev för ett tag sedan att jag inte kan någonting, inte har talang för något men oavsett vad som är sanning i det så kan jag baskemig få till en måltid av ingenting. Och gott blir det. Är så himla nöjd! Hade 100 kr kvar på kontot och de spenderade jag väl.

♥ Matlagningsgrädde
♥ Pasta
♥ Chili
♥ Paprika
♥ Vitlök
♥ Champinjoner

Hemma hade jag:

♥ Pepparbiff
♥ Rödvin
♥ Örtsalt (såklart!!!)
♥ Kalvfond
♥ Salt

Och ja mina väner, det låter väl galet att göra pasta av pepparbiff men har man inget annat och är sugen på kött så tar man vad man haver. Det blev makalöst bra när köttet fick ligga och puttra i blandningen!! Ser inte mycket ut för världen men det var så helsikes gott!!! Skulle ha mojsat ihop det så hade ni sett hur mumsigt det var! Créme de la créme!!!

Så nej, talanger kryllar det inte av i min person men det här, det kan jag!

Hej.

Igår njöt jag av hela dagen. Vaknade för en gångs skull riktigt utvilad och det var så skönt. Tog ett bad på morgonen och promenerade till jobbet. Stängde på jobbet och kilade sedan iväg för att vara barnvakt åt tre småttingar. Vi tittade på Nils Karlsson Pyssling och åt oxfilépasta ihop. Sämre kan man ha det.

När barnen somnat slog jag på Vi på Saltkråkan och fick tårar i ögonen när Pelle säger att han är avundsjuk på lilla Skrållan. Hur blödig får man vara?? Sedan när föräldrarna kom hem visade pappan mig ett klipp på youtube och det slutade med att jag satt där och grinade. Hur ska det gå när jag får egna barn? Klippet ser ni längre ner och trots att det är superamerikanst så berör det mig!

Idag har jag fejat som en dåre och inte ätit en matbit. Inte en!!! Något som märks nu. Funderar på att ta mina sista slantar och köpa något gott. Det småskrapet är ändå inget att spara på.

Önskar jag hade någon som kunde hjälpa mig lite här hemma. Har säckar att bära till grovsoporna och rond tre av kläder som ska skänkas. Det tar tid, men bra blir det!

Igår på jobbet hade vi snigeljakt och fy sjutton vad många barnen hittade!! Såg ut som en fransk måltid närmast! Nej, nu kurrar det i magen. På återseende!

Just det, igår på jobbet kom min kollega med en present till mig och jag blev så himla glad!! En ring med texten "Stockholm". Så jag vet var jag tillhör sa hon. Blev så glad att jag ville visa Damon vilket jag gjorde men han tyckte jag i så fall skulle ha en med texten "Damon" istället. Han har en gullig sida också. Nåväl, nu blir det mat!!!

 

Häromdagen hade jag en vän här. Hon sa att hon försöker sluta läsa bloggar för att hon får någon form av ångest när hon läser om hur andra glorifierar sina liv. Och ännu värre av min för att hon vet att allt jag skriver är sanning. Just för att jag enligt henne inte låstas eller försöker måla upp någonting.

Folk omkring mig tycks tro att jag och Damon är en skimrande saga. Det är inte sant. Idag bråkade vi för första gången. Jag sa "Jag vet inte om jag vill komma längre" och han skrek "Don't come here then" och jag grät och han var trött och ville inte prata mer och jag sa att jag aldrig mer vill prata med honom. Tårarna trillade och det gör ont att bli osams men det gör ännu ondare att inte få vara nära honom och bli sams. Att vi måste lösa allt på en sprakande internetlinje helt i ofas gällande dygnsrytmen.

Jag vill inte vara ifrån mera och fast det är så lite kvar tills vi ses känns det svårare än nånsin att vara ifrån honom. Det är som att jag går och håller andan samtidigt som jag måste simma fort, fort på djupt vatten för att inte drunkna, på en plats jag aldrig varit.

Jag önskar ibland att jag inte älskade honom än. Att han bara var ett litet äventyr. En fling. Ett mysigt vårnöje. Så är det inte. Jag är för första gången rädd kring honom samtidigt som jag litar på honom mer än jag nånsin gjort. Jag tror han vill ha mig. Men jag är rädd för mig och hur jag ska kunna hantera den här sista tiden ifrån honom.

Vad jag vill säga är att inget är så vackert, ej heller så fult som det kan uppfattas. Sanningen är alltid lite diffus och jag har för länge, länge sedan insett det och jämför mig därför inte med andra. Jag har mitt liv och gör vad jag kan för att ta mig igenom mot- men också medgång.

Jag är så rädd att vi inte skulle vänta det jag hoppas, men samtidgt vet jag att som min pappa alltid sagt: Positiva förväntningar, ger positiva resultat.

Jag hade en kärlek en gång jag kunde ge mitt liv för. Så kommer jag aldrig känna igen. Men jag vill behålla förmågan att njuta och tro på något samtidigt som mit huvud vet att inget är säkert. Låta hjärtat köra sitt race, det går ju ändå inte att stoppa, medan hjärnan ändå står för förnuftet.

Det är lätt att strö glitter över livet och kärleken när man beskriver den. Men att vara i den, då strös glittret av sig själv och det kommer aldrig gå att sätta ord på i alla fall.

Var rädda om er!
/Jess

Vilken fin helg jag haft. Faktiskt. Några stresstårar och något för snabb anding har jag också tampats med men det är ju bara livet. Igår körde jag på som en dåre här hemma, rensade, fixade, slängde donade. På kvällen kom pappa och Martin över och kollade hockeyn medan jag fortsatte.

Idag kom min gulliga lilla mormor som sydde in alla mina bh:ar så de passar MIN fina kropp!! Så lycklig nu!!! Ni som har vanligare storlekar och dagligen bär sköna bh:ar, om ni visste vad lyckligt lottade ni är.

En sprängfylld vecka väntar och jag avslutade den med att ha min fina barndomsgranne Evelina över på riktigt mysigt prat. Det kommer jag sakna. Men livet är nu och jag super in varje fin liten stund.

Nu blir det lite sen middagsmat och sedan sängen.

Jag bara älskar den här, och det kommer ni också att göra!!

Och så vill jag bara säga tack till alla er som skriver så gulligt till mig här och på Facebook. Det peppar och värmer något oerhört!

Det brinner av stress i mina ådror och tiden är min fiende just nu. Jag jobbar dag som natt med att få ihop allt, skrattar, gråter, saknar, våndas, längtar, drömmer, lever, fantiserar.

För någon vecka sedan bestämde sig trion för att göra ett break i alla planer och måsten så vi bokade in en traditionell kräftskiva som ju inte blir av i höst. Funkar ju i maj också och morfars kräftor smakar alltid gott. Så Mikaela handlade allt igår på dagen och så möttes vi hos mig på kvällen efter besök hos frissan för mig och gymmet för Marie. Tid att andas lite tänkte jag men stressen låg över mig som ett töcken.

Trots det kunde jag i korta stunder njuta av det enkla, faktiskt avslappnade. Tröttheten och denna allergi är inte att leka med men det blev en helkväll fram till midnatt med massa gott på tallriken och varma hallon med vaniljglass till efterrätt. Nöjda.

Idag stressar jag vidare och ska hinna med en hop grejer. En stycke bilder:

Maj har alltid varit min favoritmånad och kommer nog alltid att vara. Jag älskar maj. Jag har alltid tyckt om det här purfärska, nya, friska. Sommaren har inte alls samma charm även om den är ljuv den med. Tyvärr är jag alltid så hängig just i början av maj, så även i år så som vanligt gick jag till läkaren för att få någon vidgande nässpray och ett uttlåtande.

Värst är tröttheten. Och jag har haft det på lur men nu har jag fått bekräftat att jag lider av en ordentligt pollenallergi. HALLÅ LIKSOM! Hur slow får man vara? Det är ju mer än obvious!! Men inte nog med det så blev jag också varse om att jag lider av astma. Astma. Har alltid tyckt det är en lite småmesig sjukdom och när jag var liten trodde jag på allvar att det bara var latmaskar som inte kunde vara med på gympan och istället satt på bänken och hade astma. Stackarna. Men det straffar sig visst nu.

Har fått en RUND inhalator men inte hämtat ut den än. Sedan massa piller och kortisonspray. Nu ska här bli enegri igen!!

Igår jobbade jag som en dåre i mitt förråd. Jag blir snart sambo med en av Martins lärare, eller ja, en i hans skola i alla fall och då gäller det att ha ordning i boet så hon också ska trivas. Det är perf för då får jag hjälp med hyran!!

Jobbade 10-22 där ute igår med bara mat- och kisspauser. Jag älskade det!!! Snacka om att få vara i sitt rätta element. Hittade så skojiga grejer. 16 dagböcker och en och annan lapp från barndomen. Dessutom massa brev från pappa som var svar på alla de tusen peppbrev jag skrev till honom när han var arbetslös när jag var i 8-10-årsåldern nånting. Minns inte så noga.

Idag på rasten gick jag och köpte en glasstrut och livet kunde vara sämre än att gå där med chokladglass i ena handen och Damon i den andra. Ja han var ju inte fysiskt hos mig men jag hade telefonen i handen och hans röst i örat.

Har städat lite ikväll och ätit  fantastisk kvällsmat bestående av grillad kyckling, krämig potatisgratäng och paprika. Enkelt och gott. Mitt senaste matfynd som är så snabbt ordnat och himmelskt gott dessutom. Nu väntar min sköna, sköna säng och imorgon väntar ännu en dag i sköna, sköna maj!


Den här boken hittade jag också i röran. Skrattade lite för mig själv.