Luppans

Igår kväll var jag enormt trött och nöjde mig med en kväll i soffan med lite choklad. Pratade med Damons vän som avskyr bloggar. Han tycker det är vråltöntigt och fattar inte varför man har en blogg. Varför man vill att andra ska läsa det man skriver. Svaren till varför man har en blogg är nog lika många som det finns människor och fler därtill men jag vet i alla fall varför jag har en blogg.

1. Jag har skrivit dagbok sedan jag var sex år och gör det fortfarande. Där skriver jag mina hemligheter och innersta tankar. De böckerna är bara för mig och ingen mer än jag har glädje av att läsa dem. Det betyder att jag alltså inte är ute efter att delge mitt innersta, för det gör jag inte.

2. Jag skulle fortsätta blogga om det så inte var en kotte som läste. Jag har i perioder haft en lösenordsskyddad blogg men trivs rätt bra med att ha den öppen just nu. Jag tycker det kan vara skönt att min familj och mina vänner kan ha lite koll på hur det står till på ytan. De fattar nog rätt bra.

3. I perioder går jag in i silence, näää skämt å sido, men ibland tycker jag det är skönt att vara lite ifred. Jag vill då inte svara i telefon, inte ses, inte prata, bara vara. Det har hänt att min familj och en del andra undrat hur illa det egentligen är med mig, ibland är det illa, som för vem som helst, men då väljer jag att ta tag i det. Och för mig kan det vara att stänga av mig från omvärlden en stund. Det mest väsentliga har gått att läsa här då och jag har fått min välbehövliga tystnad.

4. Kanske det viktigaste, jag tycker det är så oerhört intressant och till och med givande att gå tillbaka i arkiven och kika på vad jag gjort genom åren och hur mina tankar cirkulerat. Den här bloggen sträcker sig ju bara till 2010 men det finns en systerblogg som jag haft aktiv sedan 2006.

5. Jag har ett oerhört behov av att få uttrycka mig i textform och att göra det utan direkt respons. Alltså någon som säger sin åsikt i varannan mening. Och för att inte ta för stor plats med mitt snack när jag träffar någon i person så är bloggen mitt bästa komplement.

Sedan tycker jag det är lite småtöntigt att tycka att det är töntigt att blogga. Jag ser själv hur larvig jag är med mina bilder på mig själv, som att någon skulle bry sig? Men det finns faktiskt någon som bryr sig och det är jag. Jag tycker det är jättejättekul att se hur jag klätt mig, haft håret, hur min hy var för ett år sedan och om det bodde någon lycka i mina ögon.

Det är lite som med Ranelid-grejen. Är det så illa att se en människa som tycker om sig själv? Som inte störs av att dela med sig av den person man är? Som inte har ett behov av att dölja? Många skulle nog kalla min blogg privat. Inte jag. Den är gaaalet personlig, relativt öppen, framför allt ärlig. Men jag har mina hemligheter och mitt innersta, som jag inte sätter på pränt.

Såhär är jag. Visst är det spännande med en tyst och hemlig person som man får jobba stenhårt för att komma inpå livet. Men jag, jag tycker utan att vara dömande att sådana personer är trista. Jag säger emot mig själv om att vara dömande. Visst är det dömande. Men jag ser inte ner på dessa personer. Jag tycker bara de är ointressanta.

Idag vaknade jag tidigt, har tvättat och provade mitt nya sköljmedel. Trodde det skulle vara too much men det luktar ljuvligt!!

Förresten har jag knåpat ihop en ny bloggdesign. En djungel är vad det är!!