Luppans

Den här frisyren skulle jag vilja återskapa. Vet bara inte hur!!!

Jag är helt säker på att meningen med livet är att lära sig något i jakten på lycka. Varje morgon och varje kväll ställer jag omedvetet en fråga till mig själv: Hur mår jag? Det resulterar i en känsla som kan vara antingen bra, eller inte.

Ibland dagtid ställer jag mig frågan vad jag håller på med. För ibland undrar jag. Jag kan absolut inte säga att jag ofta hamnar i konflikt med människor, men jag känner mig dagligdags ensam om att tänka på mitt sätt. Jag har aldrig varit mycket för att följa något slags norm eller flyta med strömmen. Jag är kapabel att tänka själv och då utnyttjar jag det. Vad som händer är dock att jag i mångt och mycket kommer på mig själv med att tycka tvärtom. Det är mer regel än undantag.

Säger någon nej, kan jag alltid komma på ett skäl till att säga ja. Säger någon omöjligt, säger jag möjligt. Säger någon surt, säger jag sött. Säger någon upp, säger jag ner. Säger någon stopp, säger jag kör. Hävdar någon att Pelle Jönsson är god, kan jag lätt hitta något ont i honom. Säger någon spring, säger jag gå. Och sådär håller det på dagarna i ända. Jag tror inte att det finns en lösning på ett problem. Jag tror inte att människor tillhör ett fack. Jag tror inte att det finns människor som är helt igenom lyckade. Jag tror inte det finns människor som är heltigenom värdelösa. 

Jag tror inte att känslor kan stelna. Kanske kan man bura in dem, men får de sitt utrymme igen kan de bli levande på nytt. Jag tror vem vi är och vad vi skänker den här världen, i grunden men också till sin yttersta spets, handlar om vad vi vill och hur mycket vi är beredda att ge och välja bort för att uppnå det. Jag tror inte att en människa föds sur och skulle man på vägen bli det så finns alla förutsättningar för att ändra det.

Just nu på mitt jobb är alla buttra. Och jag tycker nog inte att det är en överdrivt. I det tysta känns alla otroligt missnöjda, fast jag vet inte varför. Det är som att hela bemanningen är någonstans i livet eller i karriären där de inte vill vara. Ingen känner sig förstådd och det blir en ond nedåtgående spiral. Det är inte roligt att gå till jobbet. Någonstans är det det, för att jag älskar barnen. Men det krävs lite mer än så för att ens arbete ska kännas värdefullt och roligt.

Jag har gått och blivit en rädd jävel. Jag kan fortfarande säga vad jag tycker, men ibland orkar jag liksom inte. Och vad är det för power? Jag vill komma idérik och glad till jobbet men om det finaste man kan få är ett ansträngt leende som skriker fake, då dalar det mesta.

Och nu kanske man kunde tycka att jag 1. Skulle kunna skita i att tycka tvärtom ett tag, eller 2. Bara låta saker glida förbi. Ett leende är ju ändå ett leende. Eller? Men det går inte. För det första så tycker jag från djupet av mitt hjärta många gånger precis tvärtom. Men folk får för sig att jag tycker tvärtom bara för att jävlas, och då lyssnar ingen på vad jag har att säga. För det andra så tycker jag ett uppenbart fakeleende kan vara lika jobbigt som ett par negativa ord. Faktiskt. Inte när det är ett leende som är ett riktigt försök bara att man inte kan le ärligare. Men när det är ett leende helt utan själ, då tycker jag det känns hårt.

Och eftersom jag tillbringar i snitt 8 timmar per dag på jobbet så får det mig att undra: Är det såhär illa vi mår i Sverige? Eller är det bara runt mig? För jag dras ner något kopiöst av det. Jag mår riktigt, riktigt dåligt. Och när jag känner så då vill jag bara lämna allt och krypa under täcket med Damon och viska ord om ingenting. Jag vill leva i en tid då man kan andas. Då man inte jobbar för piskade resultat eller för att visa omvärden något.

Tänk att vakna en dag, sova ut ordentligt, vakna i ett ljust rum som doftar nytvättat. Gå upp, ha en plåt nybakta bullar under en bakduk på spisen. Inte tänka en enda tanke om hur många kalorier de innehåller. Ringa ett gäng vänner på en telefon som sitter fast i väggen. En ljust aprikosfärgad med en liten röd lampa som visar när telefonen har ton och inte. Stämma träff med dem vid en busstation i stan där man sedan ses och tar bussen ut på landet. Fikakorg med termos och duk och smörgåsar och badkläder. Man kanske bara är tre stycken, men det räcker.

Sedan efter över en timme på bussen går man av vid ändhållplatsen och promenerar genom en dunge tills man kommer fram till den lilla sjön. Gör plats under ett äppelträd och pratar om fjärilar och en bra bok man läst. Om hur det var att strosa i Stockholm under lunchtid en tisdag på 80-talet. Man stannar ända fram till solen visar halv fyra. Då packar man mätt och lycklig ihop. Torkar håret som är blött efter säkert tre alldeles för kalla dopp. Timmen tillbaka går snabbare. Man kramas hejdå och skiljs åt. Tar tåget hem. Där hemma har någon man tycker mycket mycket om ordnat en enkel middag. Det blir falukorv i ugn med hemlagat potatismos och grönsaker.

När maten fått smälta blir det en 30-minuterspromenad hand i hand. Man njuter av det men det är så självklart så man vet inte riktigt om det, bara nästan.

När man kommer hem igen blir det varsin dusch och sedan Fia med knuff i morgonrockar. Det blir en tidig kväll och man somnar tätt intill den man älskar. Preciiiis när man somnat rycker man till lite grann, bara för att vakna och känna att han fortfarande är där, lite längre bort men med sin hand på huden. Och så somnar man om.

Är jag dum i huvudet? Är jag så sjuk i skallen att jag inte borde få finnas? Vem fan har tid att sitta och fantisera ihop sådant här? Jag har visst det. Jag vill liksom nåt annat. Jag vill inte mala på och traska runt, runt, runt. Jag vill lära mig på vägen, utamas på ett sätt som inte kännas pressande. Jag vill att alla människor tar sina fina, unika egenskaper och bidrar med dem. Släpper avund och dålig självkänsla. Släpper alla måsten. För det finns inga. Släpper likgiltigheten och letar rätt på något i livet de känner lite glöd för, sedan tänder till och slutligen brinner för det för att i sin tur med lite tur skapa glöd hos andra. Det skulle jag vilja. Hallå, koko??