Luppans

Håhåhåhåhå.

Jag var sjukt kär i en person för ett par år sedan. Men det var vad som kallas omöjlig kärlek. Jag förstod väl det redan då, men det var så härliga känslor att jag liksom lät dem hållas tills det verkligen inte gick längre. Till den sista droppen.

Och hur kittlande han än var så är jag så glad att ödet förde mig på annan väg, då jag idag vet att jag hade blivit en olycklig människa med honom. Av honom. Han förstod inte det där med trohet. Jag var tredje parten och så förblindad av denna enastående människa att jag inte längre såg eller ens ville se mina principer och ståndpunkter.

Jag kände med kvinnan han gett sin ring till men kunde inte motstå honom. I handling kunde jag, och där var jag principfast så gott det gick men han fick mitt hjärta att slå dubbelslag. Det var en fin, spännande och farlig tid men jag är så glad, så glad att det inte är honom jag skedar med om natten.

Damon må vara långt borta, men jag skedar hellre ensam än med fel person. Och jag kan aldrig veta att någon kommer ge mig vad jag förtjänar. Men jag har en känsla som säger mig att Damon är en människa med stort och varmt hjärta.

Det bara slog mig idag när jag var i affären, att jag skulle så gärna vilja gå hem med min kile och ha fredagsmys som så många andra. Men jag har det hellre som jag har det än går hem till en man som har sitt hjärta och huvud någon annanstans.

Happy friday!