Jag är ett glashus och du är en sten.

Hej!

Igår hoppas jag att det var en sann insikt som kom till mig. Det skulle göra underverk för mig om det var sant. Jag är av en märklig sorts människa. Jag tror mig vara en person som aktivt motarbetar delar av mig själv som jag inte trivs med. Ibland accepterar jag hea min person men ibland vill jag tro att jag med tankens kraft kan sudda ut några av de svårare egenskaperna så de blir mindre tydliga.

Jag är t.ex. en eftertänksam person som har jättesvårt för att stänga av mina känslor. När det väl händer känns det inte som jag med egna medel stänger av, det är bara något som händer. Jag känner inget. Jag känner mig till och från extremt ledsen och matt, rent utav sorgsen och så har det varit mer eller mindre så länge jag kan minnas.

Det kan blixtra till från en klar himmel och så ligger jag i sängen så trött, så trött och tårarna bara rullar nedför kinderna. Ibalnd med hjälp av någons ord, ibland med hjälp av någons så smärtsamma tystnad. Ibland "tack vare" en egnesnickrad tanke. Boom! Så tar det onda äver varje cell i min kropp.

Men jag vill inte vara sådär så jag jobbar i motvind för att väva in en glad, positiv känsla och framtid i blicken. Varje dag. Och skillnaden är att jag försöker. Större än så är den inte. Skillnaden vill säga. Jag mår egentligen likadant. Och det går att vara svag och liten utan att bjuda andra på det. Någon form av styrka har jag nog i grunden, det är nog mest mänskligt bara. Vi vill inte tappa modet. Vi har ändå en förhoppning om att det kan och ska bli bra.

Igår hände en sådan grej. Det kom en sådan där blixt. Eller jag ville väl tro att det var en oanmäld blixt som slog ned, men sanningen är säkert att det mulnat på mer och mer sista dagarna. Jag har gråtit litegrann, känt mig jätteledsen. Nästan varit lite arg för att Damon är så långt borta och inte kan krama mig. Men jag är inte hans ansvar. Mitt välbefinnande är inte något han kan styra.

Jag har haft bokstavligen ont i brösten och varit låg. Kände mig på morgonen igår riktigt pepp på dagen. Träffade Åsa, Lina och Sara i Vällingby och tyckte det var mysigt men var ledsen för att jag inte har möjlighet att unna mig något. Samtidigt tänkte jag att det är inte där lyckan sitter. I att unna sig. Men det är fint att göra det i alla fall ibland.

Hur som helst åkte jag hem och tog ett bad, la mig i sängen och försökte behålla känslan. Det skulle bli kul att gå på Elins 25-årsfest. Men det rann av mig. Jag blev matt, kände mig lite tung över bröstet. Bestämde mig för att fixa mig ändå. Bara lite, göra mig fin sedan hos Åsa istället.

För första gången på evigheter tittade jag mig i spegeln och tänkte onda tankar om min kropp. Jag skämdes. Och så skämdes jag igen, fast av just skälet att jag skämdes över min kropp. Jag hatar mig när jag tänker onda tankar för det är tecken på svaghet.

Jag packade mina saker och sprang till bussen, fast jag var lite tidig. Ville inte missa den. Men vad händer? Bussfan kommer ännu lite tidgare och jag ser den susa förbi. Och då rasar allt. Jag bilr varm i hela kroppen och det rör runt på ett äckligt, otäckt, kittlande sätt och jag blir arg. Vänder tvärt på klacken, slänger packningen på golvet innanför dörren och klär av mig allt. Sedan gråter jag. Förbannar allting och hur det är och hur orättvist det är och att ingen kan göra något åt orättvisa känslor.

Jag ligger där med huvudet i kudden och förbannar allt som far genom mitt huvud och människor som inte fattar allt det som jag tycker att jag fattar. Nånstans där flyger en tanke förbi om att jag nog ganska ofta och speciellt med jämna mellanrum mår sådär. Och blir förtvivlat ledsen. Och så slår det mig. Det stavas PMS.

Jag har alltid tyckt det är världens töntigaste grej och ett påhitt tjejer använder för att få vara lite bitchiga. Jag har fan inte PMS. Precis så har jag tänkt. Men vänta nu. All denna ledsamhet utan egentlig orsak. Alla dumma tankar om hur oviktig och osynlig jag är. Tänk om det finns en förklaring bakom. En förklaring som är så simpel att den kan uttalas med tre bokstäver. Mina ömmande bröst är inte inbillning. De är på riktigt. Och vad händer?

Sent igår kväll kommer min mens som ett brev på posten. Det sitter kvar lite av den konstiga oron i kroppen men det är som att något har lossnat. Och det känns som en jävla insikt. Jag fylls av hopp. Tänk om mitt liv inte är så fördömt som jag tror ibland? Tänk om det bara är ett syndrom? Femal balans här kommer jag!



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0