Luppans

För ett år sedan hade jag precis lämnat en båt i Visby hamn. Jag hade timmarna innan suttit i vår lille Nissan-bil, smått tagen av en ihopklämd kille i mittensätet i baksätet och hållt i hans händer. Ingen visste hur viktigt och stort det skulle komma att bli. Jag höll inte i hans händer av kärlek eller för att ens en gnutta romantik låg i luften. För det gjorde det inte. Han var bara en kille som ville hem till båten och sova. Jag var en tjej med ett smått trasigt hjärta som törstade efter någon som kunde laga det igen.

 

Jag måste ändå med facit i hand säga att det var där och då i lilla bilen som jag först föll för honom. Nånting hos honom fångade hela min uppmärksamhet. I allra första hand var det nog hans kroppspråk. Men det som rörde vid mig mest, var hans blick. En blyg blick men med så mycket charm att den inte gick att undgå.

 

Vi gissade hur gamla alla var och när jag skulle gissa Damons ålder bad jag att få titta på hans händer. Låter verkligen asnördigt men det går faktikst att läsa av ålder någorlunda genom att titta på händer. Jag låter mig luras av det i alla fall. Det var inte så viktigt egentligen men jag tyckte han hade så fina händer. Jag tog dem i mina och vände på dem. "Jag tror du är 28." sa jag. Han smålog lite och så sa han, "jag fyller faktiskt 28 idag," Jag trodde inte riktigt på honom och vi frågade om vi fick se hans leg. Det fick vi. Och jodå, det var hans födelsedag. Jag la hans efternamn på minnet och smög försiktigt fram min mobil och sms:ade mig själv.

 

Var berörd av kvällen en lång tid efter, inte i första hand av Damon, mer av hans vän Niclas som vi stannade hos en lång stund för mer än spännande prat. Tonade av mötet ganska ordentligt, kom hem till Stockholm och försökte lappa ihop det jag och Alex sakta rivit sönder. Vi bestämde oss för att gå skilda vägar och mitt hjärta var så sjukt tungt. Jag hade ingenting i livet som gjorde mig riktigt glad för stunden.

 

Skrev en hälsning på Facebook till Niclas för att tacka för den intressanta kvällen och sedan funderade jag hundra gånger om ifall jag skule våga skriva något till Damon också. Jag tyckte det kändes helvridet att skriva till en främmande människa. Niclas hade vi ju ändå pratat i flera timmar med men Damon, det var annorlunda.

 

Jag var så uppgiven i allt och tänkte att näe, jag har inget att förlora på att skriva några rader. Och så gjorde jag det. Bara sådär. Ganska snabbt fick jag ett glatt svar som jag svarade på. Och så svarade han. Och jag, och han och så föreslog han att vi skulle ses. Jag fick panik! Han bodde nere i Helsingborg och jag uppe i Stockholm och jag kunde inte få ihop hur den träffen skulle gå till. Jag var välkommen ner men han kunde också tänka sig att komma upp. Men då var tanken också att han skulle stanna hos mig över helgen eller jag hos honom. Aldrig i livet! En främmande människa under mitt tak? Nähäej! Och att åka ner till Helsingborg och bo ihop med honom och hans vilt främmande Filip som jag förstås träffat men ändå, nähäej!

 

Vi sms:ade bara till en början men efter någon vecka så ringde han. Och så hände nånting. Jag började känna ett äkta pirr i kroppen. Jag började längta efter någon jag inte kände. Jag hade ingenting annat än honom i huvudet och jag kunde inte ens sova om nätterna. Jag kunde ligga vaken med en rastlöshet och ett leende utan att egentligen tänka en vettig tanke.

 

Till slut gav jag med mig. Jag åker ner! Bokade biljett men fick kalla fötter och ångrade mig. Ångrade mig ännu mer över det sista beslutet efteråt och tänkte att näej, nu glider det här mig ur händerna och han kommer tappa intresset helt för en så feg tjej som jag. Jag bjöd upp honom till mig till helgen efter. Och han kom. Han kom.

 

Den helgen var så fin och speciell. Vi var nära varandra men alldeles för blyga för att gå längre än så. Och så fanns där nån form av känsla av att det här var viktigt tror jag.

 

En helg blev två, och två helger resulterade i en resa ner till Helsingborg. Och varje helg i 8 veckor var vi tillsammans. Sakta, sakta började vi bygga på något som idag är det finaste jag vet. Jag känner och har hela tiden känt en sådan stark dragning till oss. Vi har inte haft det rosenskärt under det här året, mycket har varit så himla svårt och längtan byttes snabbt ut till en enorm saknad som bara gjorde ont. Men vi har kämpat för att få en start på nytt. Ett riktigt vi, en chans. Och vi tar den nu.

 

Vi älskar och vi testar. Vi argumenterar och såras men efter varje argumentation, varje hjärtskärande diskussion så känns det som är vi 10 gånger bättre, 10 gånger starkare än innan. Vi sa det till varandra igår. Precis det. Vi känner lika där. Och att vi ibland har våra tvivel men att kärleken tycks vara starkare än dem.

 

Och här är vi nu, ett år senare, inte fullt så vilsna som när allt började. Vi vet egentligen inte mer om framtiden nu, men vi vet var vi står och vi vet vad vi vill. Det var det.

 

I lördags kom Damons bror Jason och hans flickvän Lauren. Vi mötte Andy med sällskap på ett ställe nere vid vattnet där de drack öl och jag varm choklad med marschmallows. Vi tog en city cat (en katamaran) till stan där vi först besökte ett häftigt ställe som heter the Power house, sedan sa hejså till Andy med sällskap och blev upphämtade av Franco som körde oss till The Stokehouse. Ett läskigt fint ställe men med avslappnad och behaglig stämning, precis vid kanalen. Maten vi åt var bland det godaste jag någonsin ätit. Vi beställde in massa smårätter och pommes frites som inte var av denna värld. Smakade inte ens pommes frites utan heeelt gudomligt. Jason och Damon beställde varsin Dry Martini och när notan kom såg vi att de kostade 25 $ styck. Ta det gånger 7 så har ni det svenska värdet. Dyrt var det men sååå jäkla vällagat och servicen var top notch!

 

Igår var det Damons födelsedag och jag väckte honom tidigt när det fortfarande var mörkt för att födelsedagsljusen skulle få effekt. Lite kärlek på det och sedan tog vi en dusch ihop innan det var dags för frukost på French twist tillsammans med Jason och Lauren.

 

Efter det åkte vi till the Gold coast och Damons föräldrar där Michele, Nicole och Mia redan var. Världens godaste födelsedagslunch väntade och sedan tårta. Damon somnade i soffan en kortis och Mia dekorerade hans hår md sådana där saker man blåser såpbubblor med.

 

Framåt eftermiddagen åkte vi hem, fixade mat och la oss för att titta på film men vi var så trötta efter en lång dag så vi stängde av och somnade på momangen.

 

Idag ska jag träffa en svensk tjej här i närheten och ikväll har vi inga större planer ännu. Men en liten upp fick ni i alla fall.

 

Jag saknar er faktiskt och hoppas att ni kommer och hälsar på mig! Ni vet att ni är välkomna!!!!! Bilder från sista dagarna: