Vardag.

Charmen i vardagen. Ser ni den? Tänkte blajja lite vardag. Som helgen ur ett vardagsperspektiv. Idag ska jag till tandis. På en lördag, yep. Det är en vardaglig grej, men jag gör det hellre på en lördag än mitt i veckan. Blir nästan lite festligt. Har ingen ro till läkarbesök mitt i veckan egentligen. Måste man så måste man, men när min tandis ringde mig och föreslog lördag så tackade jag glatt ja.

Natten till igår sov jag några få ynka timmar. Jag grips av en outhärdlig stress och oro ibland. Jag tycker livet rinner på så fort och all ledsamhet jag känt stressar mig. Det är som att kvoten borde vara fylld. Det är svårt att vara en glad, ledsen person. Att veta att ens faktiskt sanna, riktiga, jag är en glad prick med glimt i ögat men på samma gång ett sju helsikes djup inuti är ett inte helt enkelt pussel att få ihop i vardagen.

Jag greps av plötslig ensamhetspanik natten till igår och det är den värsta, jävla känslan i världen. Då räcker det inte att ha en Damon i hjärtat. Nopp. Inte ett dugg, inte det minsta. Men då finns min älskade Alex som precis alltid tar sig tiden att lyssna på mig. Att förstå mig, prata med mig. Älskade, älskade människa. Vad som än händer och hur många dagar det går mellan våra samtal, om det så vore år, så känner jag en så stark trygghet i att han alltid finns för mig. Precis som jag alltid skulle finnas för honom om han behövde mig. Ge och ta. Få och bli given. Han känner mig trots allt bäst av alla och jag hoppas att jag en dag ska våga vara mig själv lika mycket med andra människor. Men hittills har jag inte träffat någon som kan ta mig som han gör. Som fångar upp mig i alla situationer, hur trasig eller löjlig jag än må vara. Han säger till mig på skarpen om det behövs, peppar utan daltande, ser klart på det inte jag kan se. Alex, min vän i livet.

Funderar på om jag kanske, kanske skulle göra ett försök till att snygga till mig lite idag. Kanske kamma håret ordentligt och bära lite mascara. Har varit en grå mus hela veckan. Men vad gör väl det när man är en sprakande krutraket på insidan med alla upp- och nedgångar bland känslorna. Nog fan märks jag ändå! Hihi!

Ett par bilder som jag blir så glad av:




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0