Vad ska man tro på?

Hej februari den 5:e!

Jag är lite sådär djupsinnad idag. Förundras över tid. Vad den gör med människor och en själv. Hur små sammansättningar av händelser kan ändra en person. Hur samma sammansättningar av händelser inte ändrar en annan människa det minsta. Hur två människor som känt samma senare inte gör det. Hur man skiljer på vad som är vilja och vad som är sann känsla. Vad som verkligen är viktigt för en människa och hur man vet när det bara är en drömbild av nån gammal vana som kunde blivit något annat.

Hur en människa år efter år efter år minns datum, händelser, stunder och gamla gemensamma vanor medan den andra till och med glömmer bort ens födelsedag. Inte för att vara dum. Och värre är väl det. Vore det inte enklare om man visste att det där uteblivna grattiset berodde på att han faktiskt inte ville höra av sig? Aktivt valde bort att säga grattis. Grattis. Det är ju så simpelt. Men om han faktiskt glömde? Och känner ånger över det när någon påminner honom? Hur blir det då? Hur säger man förlåt till någon man älskat när det är så uppenbart att man glömde?

Och när jag hör de där orden som inte skulle bli sagda till mig. När jag blir illa berörd av att någon annan glömde och jag mindes? Jag mindes födelsedagen men det betyder ingenting för den som fyllde år. Hur kan jag bli illa berörd när jag inte har ett uns med saken att göra? Varför påminde jag? Det är inte min sak. T.ex. sånna saker.

Varför är jag en sådan person som vill badda hela världen? Och varför är jag inte bekväm i det längre? Ska jag alltid vara såhär? Kommer jag kunna göra mig själv lycklig när jag är så förjordat upptagen med att fixa den saken åt andra?

Jag drömmer så mycket om nätterna nu. Otäcka saker som aldrig liknar varandra. Nya drömmar varje natt.

Fy i helskotta, jag kommer tusan i mig ihåg allt. Vissa saker tycks efter tio, tolv år inte ha betydelse längre, men jag minns. Liksom allt. Hur ska man då kunna känna för framtiden när framtiden hela tiden påminner om det förflutna? Kunde vi inte ha nya dagar, med nya namn så att de nya stunderna bara jämfördes med just stunden? Inte med samma dag för sju år sedan. Eller tre, eller något annat år.

En annan sak jag börjat störtstöra mig på är att det i grund och botten bara finns en sorts blogg. En blogg är alltid en blogg oavsett hur mycket eller lite du lämnar ut och människor kommer alltid ha åsikter om det som skrivs eller inte skrivs och vilka bilder som visas. Jag skiter faktiskt i't. Jag känner mig bara så noga med att bekräfta för mig själv att jag tusan i mig (igen) inte skriver för någon annans jävla skull. Jag läser så många bloggar själv till och från och är inte sen med att döma. Jag är en lika god kålsupare! Värst är alla bloggar fyllda med enligt mig tillgjorda osäkra tjejer som trycker upp kameran i sitt ansikte från alla möjliga vinklar med ruffsigt hår och nya kläder. Men hallå? Jag är precis, exakt likadan men kan inte på något vis indentifiera mig med dem. Är inte det sjukt?

Jag säger ofta till mig själv att jag inte är bättre än någon annan. Inte sämre heller. Ändå tycks jag i smyg bekräfta mig själv genom att le åt att jag är som jag är och inte som "dem". Jag känner mig dagligen stolt över att jag inte är en gnällspik, därför att jag tycker det är så himla o-charmigt!

För ganska många år sedan, när jag var dryga 15 skaffade jag mig en bästis. Jag verkligen skaffade mig en. Hon var inte lik mig det minsta. Vad märkligt var att hon var enormt kristen och jag som alltid i smyg trott på Gud tyckte den sidan hos henne var trams. Eller egentligen inte men det störde mig att hon liksom kunde mer om det där med religion och att hon var så himla stensker på något man i mina ögon inte kan vara stensäker på. Hur som helst var vi inte särskilt lika på något sätt mer än kanske en sak. Vi körde vår grej och var accepterade för det.

När jag gick i skolan (grundskolan) så hade jag en tro att ingen, ingen, kunde sätta sig på mig. Ingen kille, ingen tjej, ingen lärare. Ändå hade jag grym respekt för dessa och tror inte att jag en enda gång egentligen behandlade någon särskilt illa om det inte var någon som förtjänade det. Ordentligt alltså. Om killarna var idiotjävlar mot oss tjejer, då var jag inte rädd för att göra det känt hos lärarna. Jag minns särskilt en gång då jag blev kallad tjallare, men det bet inte riktigt på mig. Jag sket i det. Jag förstod att enda anledningen till att jag blev kallad så var p.g.a. deras obehag, deras obekvämlighet för att jag satt ner foten. Låter jag stolt? I så fall är jag väl det.

Jag var aldrig särskilt udda när det kom till utseendet. Jag tror till och med att jag hade en del uppmärksamhet just därför. Jag var sötare när jag var yngre. Och snäll. Jag rökte inte, drack inte, var sjukt humoristisk och inte rädd för att balla ur lite grann. Jag hade min trygga plats ändå. Jag var vad man kallar accepterad. Det var nog det vi hade gemensamt, jag och den där bästisen jag skaffade mig.

Men med tiden började det knaka i fogarna. Jag tyckte väldigt mycket om den här tjejen men hon hade så lite tid. Hon utbildade sig till musiker och det och kyrkan tog mycket av hennes tid. Kvar fanns jag som så desperat behövde en vän. Nån som alltid, alltid fanns där. Men jag känner inte att jag haft någon sådan under min uppväxt. Och jag tror att det kanske är därför som jag idag hundratusen år senare tycker det är så viktigt att leva ut det jag är som kallas godhjärtad. Det jag kände att jag aldrig fick, det vill jag ge andra. Det andra inte sa till mig när jag behövde höra det, det har jag försökt säga andra.

Jag hade dock en brist jag inte var medveten om. I all den snällhet jag tror jag hade fanns också ett täcke av sorg som tyngde mig så. Jag gick insvept i saknad under år. År är lång tid i unga år. Och bristen jag utvecklade utan att se den själv var pessimism. Jag kunde absolut inte se det men jag var otroligt negativ. För det kändes så olyckligt inom mig. Jag snackar inte en vecka eller ett par månader, det var olyckligt under en så lång period att det var omöjligt att tro att jag ens skulle möta något annat. Och så en dag fick den där bästisen jag äntligen skaffat mig nog. Hon ville inte vara med mig längre och jag fick veta varför. För att allting var negativt i min värld och jag gnällde över allt.

Jag bröt ihop.

Jag såg det ju inte så själv. Inte alls. Jag var bara ledsen och ville ha stöd. Jag hade ett behov av att prata, att få ur mig. Hon kunde inte ta det. Men vad mer huvudsakligt var: hon ville nog inte riktigt heller. Jag var mer en snygg accessoar.

Och där bröt vi. När jag var 20 år. Då var jag tvungen att göra en förändring. Jag fick fejka först. Och det kändes så jävla fel och jag isolerade mig ganska mycket. För jag är inte fejk. Jag är fan inte fejk. Det gamla uttrycket: "Hellre hatad för den jag är än älskad för den jag inte är" var något jag i handling och agerande tog till mig ordentligt.

Och frågan jag då ställer mig är: Hur mycket kan en människa förändras och fortfarande vara sig själv? Jag känner mig inte ny alls, inte annorlunda mot när jag var femton. Jag tycker jag har samma tankar, samma känslor, samma oro. Men kanske att jag bemöter dessa på ett annat sätt nu.

Ska vara lite abrubt nu.. Sedan jag träffade Damon så är det som att mitt liv fått en ny mening, och faktiskt inte p.g.a. honom som person även om hans annorlunda sätt att tänka och se på livet (jämfört med mitt) asbolut har påverkat mig, så är det så många saker som inte längre spelar någon roll. T.ex. mitt förflutna. Han vet bara en bråkdel om vad jag och min familj gått igenom, vad som sårat mig under åren och vilka tankar jag burit. Inte för att han inte är värd att veta, utan för att det inte är viktigt. Det är en viktig del av mig och de stunder jag varit i tidigare. Men när det kommer till hans och mitt delade liv så spelar det faktiskt ingen roll. Och det är en skön känsla att möta något nytt, där det jag mött förr inte följer med oss på vår väg. Han vet inte ens om den vännen som gjorde slut. Och med honom så suddas det där gamla onda ut.

En liten uppmaning till er som orkade ta er igenom den här texten: Bjud andra på innehållet i ert hjärta, vad som än finns där. Var fan inte rädda för att vara er själva. Det finns ingen finare sorts människa än den som vågar vara sig och dela det med andra. Och oavsett hur många ärr du har, innanför eller utanpå huden, hur nära eller långt ifrån det utseendemässiga idealet du ligger så glöm för fan inte att du är JÄVLIGT vacker. De fulaste människorna med de största hjärtana är de jag avundas mest, inte tvärtom.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0