Luppans

Jag måste få skriva. Jag är inte hel annars. Jag kan skriva utan publik men jag vill röra om i era små hjärnor. Jag behöver tänka och känna för att må bra. Men jag behöver också lära mig att släppa taget om saker och ting och att klara av stunder då jag bara är, inte känner efter så djupt och inte analyserar andra människors ord eller ställningstagande -alltid.

För mig kommer kärleken alltid vara störst och fler med mig delar den världsbilden. Men rosenrött kommer kärlek aldrig vara utan slut. Kärlek är inte bara ljuva ord och smekningar hur gärna vi än vill. Det är inte min tro. Min tro är att man har en grundkänsla för en person som är väldigt, väldigt varm och man bara vet att man vill vara med den här personen. Man kan vara arg och besviken och ledsen på sin älskling men man är alltid redo att kämpa. I motgång, också. Trots att det är svårt och livet runtomrkring rämnar vet man utan det minsta närmare eftertanke att man vill vara med honom/henne. No matter what.

Och jag har många gånger funderat på var jag känner kärleken nånstans i kroppen och trott mig veta att jag faktiskt känner kärlek runt hjärtat och i bröstet. Det är fysiskt. Men så såg jag på 30 grader i februari och då frågade den gamle munken den unge pojken var någonstans pojken känner kärlek. "Jag vet inte" svarade han varpå munken pekade på huvudet, hjärtat och könet. Sedan fick pojken lämna templet och komma tillbaka när han hade svaret.

Det blev så bildligt klarsynt. Jag har känt kärlek i huvudet, många gånger. Men när det är riktig kärlek så vet jag, för jag vet vart det ska kännas. Det kanske är olika för olika människor vilken sorts kärlek man nöjer sig med men jag vet var min sitter och jag önskar alla människor att få känna den sortens kärlek, i alla fall en gång i livet. Och när ni känner den: Ta tag i känslan och kämpa för att behålla den. Kämpa för den personen.

Det finns en människa på jorden jag känt kärlek för i hela kroppen, i varje cell. Och jag vågar påstå att jag kämpat för honom. Men han vill inte dela sitt liv med mig, något som med åren har blivit mer och mer uppenbart. Jag ger aldrig upp kärleken för honom för den kommer alltid finnas inom mig. Men jag har valt att lämna honom och den drömmen bakom mig. För istället för att just drömma om honom så lever jag en annan dröm nu. En som jag älskar och som jag vill dela mitt liv med.

Jag är rädd för att våga känna i hela kroppen igen. För jag har bara gjort det en gång tidigare och jag på något sätt förlorade. Men jag älskade med hela mitt hjärta och stod upp för det. Det finns bara ett sätt att älska och det är helhjärtat.

Jag ska kämpa igen, börja om från början. Ge Damon hela mitt hjärta och jag kan bara hoppas på att våra hjärtan slår ihop, för samma sak, för samma framtid.

Det här livet, den här tiden, upplever vi en gång. En person som är värd ditt hjärta kommer aldrig tycka att du ger för mycket. Men var noga med att ge från hjärtat, aldrig från hjärnan. Och känn efter var någonstans det känns inom dig innan du tar någon annans hjärta i din hand.

Och kom ihåg, i kärlek finns inget som heter försent. Kärlek är alltid i tid.