Luppans

Vackert är vad det är just nu. Livet och världen och människorna och tankarna och solen och kylan och lugnet. Och beslutsamheten är vacker. Tron på mig själv.

Hade en så bra helg. I lördags blev jag bjuden til Åsa på Mellokväll. Fy fasen vad topp det blev. Inget jag bara säger. Humorn hon och jag har gör livet till en fest. Vi kan skratta åt allt och binder ihop roliga små skämt om än det ena än det andra. Roligast i lördags blev att döpa om mamma till Tokmor och pappa till Fader Tok.

Sedan testade vi google translate och damen som pratar där är ju bara för rolig!! Jag undrar vilken engelsk accent hon delar. Jisses!

Sov över hos systra mi och vaknade till en strålande vacker söndag. Gick nästan en mil med Milton, kikade på Sex and the city och åkte till stan för bio med pappa och Anne-Li. Vi såg en dag i Phuket. Övriga tre älskade den, jag tyckte den var bra. Bra. Sommaren med Göran går inte att jämföra, älskar Sommaren med Göran, har faktiskt sett den på bio två gånger och på video (Oj vad retro) ett antal ggr.

Idag var en så fin dag. Började supertidigt, lekte i solen med barnen, åkte pulka och stjärtlapp. Så fint! Efter jobbet promenerade jag hem i rask takt, tog hand om mitt berg av disk och tog sedan emot världens finaste Evelina. Min barndomsbrevis. Vi träffades när vi var en sisådär 9-10 år hos Anna & Per och bytte adresser, fast vi bodde i samma stad. Och så bröjade en brevväxling som varade i år. Sågs gjorde vi också. Sov över och hade mys. Jag har så många fina barndomsminnen med henne och det var fint och märkligt att ha henne här igen. Hon flyttade till Australien när vi var tolv och stannade i fem år, vi har setts en gång efter det men sedan tog våra liv vändningar åt varsitt håll och det har varit ganska tyst oss emellan.

Var lite, lite nervös, fast ändå trygg innan hon kom. Och trots att den här Evelina nu är 25 år kände jag att det var min 10-åriga Evelina där i ögonvrårna på henne. Samma värme, samma leende. Hon har alltid varit så glad Evelina. Och något som slog mig när vi satt vid köksbordet och drack te var hur långt ifrån barndomen jag är. Och så sa jag något till henne om att jag alltid haft roligt med henne trots att vi var så väldigt olika. Men vad jag i samma sekund som jag sa det kände var att när jag var med henne som liten så kunde jag verkligen leva ut som mig. Jag fick vara barn på ett sätt som inte var lika självklart med mina vanliga kompisar: Det var lite som att åka tillbaka i tiden med henne. När vi sågs klädde vi ut oss i fina gamla kläder, matade ankorna i Lötsjön, hon lärde mig vad de olika fåglarna hette, sothöna t.ex.

Vi gick till en liten godisbutik där hon mer eller mindre kände innehavaren, hennes mamma gjorde det i alla fall och var lite ovän med honom vill jag minnas. Vi åkte skridskor på vinterkvällar sådär när man håller varandra i händerna med korsade armar och plockade bär i hennes trädgård. De hade den vackraste trädgården och det finaste huset i hela Sundbyberg. Hur som helst, jag fick leka, jag fick vara som jag var när jag var liten.

Tiden rusade och jag pratade nog lite för mycket, det var en fin stund och det känns som jag hittade en gammal vän.


Evelina


Systeryster