Luppans

Hej igen.

Jag tänkte jag skulle teckna ner några ord om lycka. Det startar jag genom några ord om avundsjuka. Avundsjuka är vidrigt. Jag har varit ganska mycket avundsjuk i mina dar, men jag har alltid vänt det till något positivt (jobbig jävel va?) genom att tänka att jag kan lika bra som andra, om inte på samma sätt så på ett annat sätt som gör att jag når dit jag vill. När jag var yngre handlade det mycket om att vara intressant, nu handlar det mer om att vara smal eller smart. Jag tycker nämligen att alla människor är intressanta och det innefattar ju även mig.

Kroppsnojor har jag i vågor men är för det mesta väldigt nöjd. (Jobbig jävel va?) Jag tycker helt ärligt att jag väger 5 kg för mycket. Väger i dagsläget 61 kg, har varit uppe på 63 och mådde pest då. Jag är 165 cm lång och ingen skulle kalla mig överviktig men jag trivs bättrre under 60-sträcket. Det är dock några år sedan jag var där nu.

De där orden i pyttestycket ovan kan sticka som fan i folks öron/ögon. Det är liksom inte okej att gnälla över fem kilo. Men lyckan sitter liksom inte där. Jag blir eller känner mig sällan olycklig över insikten att jag väger över 60 kilo, däremot kan jag bli olycklig när jag inser att jag inte orkar göra något åt det eller när jag tar fan i hornen och försöker göra något åt det men inget händer. Men inte heller där ligger roten till olycka egentligen.

Lycka är ingen evig känsla. Den kommer och går och man vet aldrig när eller hur. Det går inte att förbereda sig på den, heller inte vara beredd när den försvinner. Jag har inte kommit ikapp min egen lycka kan jag säga. Vad menar jag med det då? Jo:

Den här hösten har varit en av mina finaste, ändå har jag inte kunnat ta in den. Jag har varit så mycket i stunden att sekunderna och "nukänslan" försvunnit i samma stund den kom. Jag vet att jag har haft lyckan i min hand men jag var inte beredd så jag har på något vis inte förstått att jag varit med om den.

Jag kan inte för mitt liv förstå hur fint det jag har fått i mina händer är. Att han som jag blev helt tagen av i bilen på Gotland faktiskt kanske kommer att bli min. Min på riktigt. Alla, alla frågar om min resa till Australien och i hjärtat blir jag så tagen att det liksom bara rör runt och overklighetskänslan är såå påtaglig. Det känns så diffust och skört att det är svårt att förstå att det är jag.

Hade jag hört min historia som om den vore någon annans hade jag nästan blivit lite störd. Störd på det sockersöta, det perfekt slumpmässiga, det där sagolika, det där som man faktiskt bara hör berättelser om. Jag skulle nog till och med tro att personen överdrev en smula. Sånt här händer ju inte i verkliga livet. Det är mer som en ganska dålig romantisk dramafilm.

Jag skulle nog kunna bli avundsjuk på mig. Missunnar gör jag sällan men här skulle det ligga nära till hands. Särskilt om jag vore någon som skulle nöja mig med det lilla, med att bara hitta någon som tycker om mig, som vill hålla min hand framför Beck på söndagarna och göra vanliga saker, leka vanlig kärlekshistoria med mig. Och så kommer jag som i praktiken kanske inte rört ett finger för att få allt det här och ändå så läggs lyckan i mina händer. Jag tycker det är magiskt. Fantastiskt.

Det är inte lätt att på riktigt glädjas med andra. Många låtsas att de unnar, låtsas att de verkligen är glada för någon annan när det egentligen är galet påtvingat eller så bryr man sig egentligen inte det minsta och därför är det lätt att låtsas glädjas åt andra.

Jag önskar alla lite lycka, men det handlar mycket om en själv. Man måste tro på den. Man måste tvinga sig att dra på sig nya glasögon ibland. Göra saker man inte brukar. Och det behöver inte vara stora saker. Det kan vara så enkelt som att byta tanken "Fan vilket jävla skitväder" på morgonen till "Åh vad jag ser fram emot att krypa upp i soffan ikväll med regnet smattrande mot rutan, tända lite ljus, och vara jävligt nöjd med det lilla jag åstadkommit idag." Det kan vara att lägga på ett leende eller säga något treligt till en annan människa. Och det behöver inte nödvändigtvis vara "Vad snygg du är i håret". Det går att bjuda på sig själv på så många andra sätt. Och när du själv bidrar till andras lycka så kommer du steget närmare din egen.

Det var några ord om lycka det.