Luppans

Jag är så lycklig just nu. Jag tackar mig själv för det. Jag har jobbat för att komma hit, jag har tänkt ut saker och ting, varit beslutsam och inte gett upp. Jag har trott på att den här dagen en dag ska komma. I flera år har jag mått väldigt, väldigt dåligt inuti men jag har alltid nånstans vetat att jag kommer må bra igen en dag. Och den dagen är här nu. Idag mår jag bra, kanske inte imorgon men det är nu, nu, nu som räknas.

Jag har haft Gud som en extra liten vän, ett bollblank ända sedan jag var liten. Jag har trott på en högre makt inom mig själv oavsett vad folk har tyckt och tänkt och det är en trygghet för mig att få tro på någonting. Att med någon annans kraft ge mig själv kraft och sedan spelar det ingen roll vilken sanningen är. Tror jag så är det det enda som räknas.

Jag har varit så svag, jag har bett om kraft och jag har hjälpt mig själv att hitta den igen. Jag har accepterat och gråtit, sörjt och saknat. Sett ner på mig själv men tvingat mina tankar i annan riktning.

Innan sommaren gick mitt liv på repeat. Samma sak alla dagar, alla veckor, alla månader. Samma känslor, samma oro, samma frustrationer. Men så bestämde jag mig. Jag ska till Gotland och jag vet att den resan kommer ändra saker och ting. Jag vet att den kommer styra in mitt liv på en annan väg. Jag kommer på bara en vecka att få insikt. Jag kommer njuta, jag kommer andas, jag kommer tro. Jag visste det här när jag bestämde mig.

Jag visste inte på vilket sätt men jag visste. Och jag trodde. Jag accepterade att jag inte vinner tillbaka min ungdomskärlek. Jag vågade fråga efter Damons efternamn. Jag vågade hålla i hans händer där i bilen fast jag inuti skakade. Jag vågade säga till Alex att jag ville leva resten av mitt liv med honom och jag kunde ta att han valde bort mig. Jag lät sorgen och det onda komma och mitt i allt det hemska, då jag inte hade någonting kvar vågade jag be om Damons uppmärksamhet och jag fick den. Jag fick den. Och har haft den sedan dess.

Han är inte vad jag har letat efter, han har inte funnits i någon dröm men han är min verklighet nu. Och jag är helt galen i den verkligeheten och vill bara ha mer, mer, mer.

Orden tar slut när jag försöker beskriva vad han är. Han är en del i mitt liv jag aldrig upplevt förut, en del jag nånstans vetat att jag saknat för han får mig att göra saker jag inte vågat, saker jag trott att jag inte velat. Jag har flugit själv. Jag har flugit flygplan ensam. Gått från terminal till gate. Jag har pratat med människor och struntat i min blyga sida. Jag har till och med... var beredda nu: Jag har till och med druckit rött vin, om så bara en mun, och tyckt att det var GOTT. GOTT! I hans sällskap var det annorlunda. Han tvingade mig inte till någonting, han bara fick mig att vilja smaka. I min takt, på mitt sätt. På en mysig restaurang i hemlik italiensk atmosfär med en tapasbricka i ögonvrån och hans ögon på andra sidan.

Han säger till mig: The best thing is to wake up beside you. Han säger: You're perfect. Jag säger: Perfect is boring. Han säger: If perfect is boring I love boring.

Han säger inte mycket men när han gör det så är det det finaste.

På Kastrup idag blev det ont om tid och tur var det för det stoppade tårarna. Han följde mig hela vägen till gaten där jag gick på sist av alla. "Soon I'm gonna love you, just want you to know." Det var det, så fort jag vände mig om och gick mot planet kom de. Tårarna. Men det gör inget. För han är min nu.


Jag älskar Helsingborg.


Brunch med honom.


Får ont i magen..



Damon klippte sig, han skulle bara trimma sidorna men blev kvar en timme för de hade så mycket att prata om.

Tog en bild på honom med hans kamera och kunde inte låta bli att fota den med mobilen.


Jag&Han


Restaurangen där jag drack vin och åt den gooodaste hummerpastan med cognac.

Tack till Gud och mig själv och Damon. Vilken jävla trio vi är!