Luppans

Det är nu 19 dagar sedan jag var med honom och jag tycker faktiskt att jag hanterar det här sjukt bra. Men det kommer stunder när jag saknar som fan. Särskilt när det är kväll. Eller natt. Oftast får jag de finaste sms:en när jag ligger och sover och från att sova djupt tar det en millisekund till jag är klarvaken då jag hör den där speciella Vibersignalen.

Jag börjar bli nervös. Jag har så smått börjat tänka på hur det kommer vara att se honom igen. Det känns så länge sedan och ibland grips jag av den där overklighetskänslan. Klappar våra hjärtan för varandra? Är det på riktigt? Det är så sjukt frustrerande att vara ifrån honom när jag ännu inte vet nånting om oss. Ibland tänker jag att jag kommer vakna en morgon och inte längre vill åka dit. Att allt bara varit på låtsas och att jag agerat tuffare än vad jag egentligen är.

Jag har varit rätt tuff både med, omkring och mot Damon. Jag har överträffat mig själv fler gånger än jag gjort under många år tidigare tillsammans med honom eller i sammanhang som på ett eller annat sätt har med honom att göra.

Inatt skrev han ett sms som ledde till tårar i ögonvrån och jag längtade såå mycket efter att få vara hos honom och känna att det är på riktigt.

Sedan är jag nervös över alla möten jag kommer tvingas till i Australien. Egentligen vill jag bara vara med honom. Jag blir så jobbigt blyg när jag måste träffa nya människor som jag inte alls valt själv att träffa. Men antagligen är det bara nyttigt för mig. Trots det önskar jag ikväll att det bara vore han och jag. Det är så nytt ännu så länge att jag inte känner att jag har rum för det andra.

Och tänk om det inte känns som det gjorde på flygplatsen i Danmark? Då jag bara ville ha mer och mer och mer av honom och aldrig nånsin släppa hans händer. Men här och nu, fy fan vad jag saknar!