Rädsla.



Stabil och instabil på samma gång. Upp, ner, upp, ner. Jag är så fruktansvärt rädd idag. Drömde att jag låg vid en bergstopp inatt. Närmast stupet. Först kändes det fint. Så nära solen, så vackert och något lekfullt. Närmast tryggt. Men så kom det över mig, att marken under mig kunde rämna. Inte att den gjorde det men den kunde och jag ville fort därifrån. Vem kom till min räddning? Jo ett stenkast bakåt åt sidan satt Alex lugnt som tog min hand och drog in mig. Sedan gick han framför mig hela vägen ner.

Så påtagliga drömmar jag har. Tryggheten har alltid stått långt fram i mitt led. Kontrollen likaså. Med honom finns ingen anledning till kontroll. Jag litar på honom blint. Blint.

Jag reser snart. Och inget går att förutspå. Inget. Jag vet att jag är fylld med något fint och man kan alltid önska att önskningar räcker långt. Hopp är kanske inte min grej, realistik är mer min grej. Jag har ett hjärta av glas och så länge det får stå i sin monter har jag ro. Med det inte sagt att ro och tillfredställelse givet har med varandra att göra. Ibland får mitt hjärta stå i någon annans monter och det är inte lika lätt att släppa kontrollen då. Hur får man ett hjärta av glas att hålla?

Jo, man kan smälta det och sedan skulptera ihop det igen, kanske till ett lite mindre hjärta med inte lika mycket plats men med tjockare väggar och en tåligare yta. 

Den här sista veckan hemma känns som tusen mil och flera år. 47 dagar utan honom. Australien, jag är på väg.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0