Luppans

För några år sedan fick jag värsta fina kameran av Alex. 13,6 megapixlar och outstanding. Den fina kameran tappade jag hårt som fan i golvet i förrgår och nu är den död. Trist va? Som fan.

Imorse vaknade jag med feber och ont i halsen. Kanon! Jag har inte råd att vara hemma. Men så blev det. Gullade med Damon via sms och så kom Åsa över eftersom hon var ledig idag och Martin har ju höstlov så det blev syskonmys där på morgonkvisten.

Senare kollade jag och Martin på Tintin Hajsjön och ännu lite senare ringde D. Han är så jäkla bra på att se saker positivt och det är tur för jag kan nästan bli lite tjurig nuförtiden. Ena sekunden kopplar jag av sedan på. När jag kopplar av stänger jag verkligen av hela känslolivet. Vi har känt varandra för kort tid för att det ska kännas tryggt och spännande.

Han överöser mig med gulliga ord men inte förrän han säger de till mig när vi ses kommer jag tro på dem. Jag har lite svårt för det där med avståndssnack. Blir ju lätt att man blåser upp sina känslor när man är ifrån någon. Vad jag måste inse är att det inte tvunget är synonymt med att det inte är äkta. Han kanske faktiskt insett vad han vill när vi varit ifrån varandra.

Att kameran krajjat gör ju även lilla bloggen mindre intressant. Ska försöka ordna det hela på något sätt!

Nej fy nu har jag ont överallt. Blir nanning!