Harmoni.
Hej hallå!
Fy sjutton, nu är jag sjuk-sjuk. Bara att acceptera men just därför tänkte jag skriva om en lite kul sak. Till att börja med kan jag berätta att jag lite sarkastiskt kallas för Blixten av bl.a. min kusin Michael. Varför? Därför att jag är så otroooooligt långsam. -Och jag vet om det. Jag älskar att vara långsam. Att ta tid på mig. Jag tänker inte på att jag gör det, men jag älskar det ändå! Och, nu till saken:
Jag är i grunden en så otroligt rörig person. Jag är en person med tusen tankar, djupa sådana, tusen känslor, minnen till miljoner och har en impulsförmåga som heter duga. Jag har varit ett praktexemplar till rörig tonåring. Ni skulle se mitt flickrum. Golvet syntes sällan men jag försvarade mig med att ha "en organiserad oordning."
Tänk att denna röriga tjej sedan skulle flytta hemifrån, ta hand om 63 kv.m. och 2 ,5 rum. Jag har aldrig trivts i oreda, men jag har inte kunnat bättre. För mycket i huvudet, för osamlad, för splittrad. Men så en dag bestämde jag mig. Om jag vill något riktigt mycket så klarar jag av det. Till och med att ändra en livsstil. En livsstil av slarv, trötthet och en nypa trasigt hjärta. Jag tänkte först ut: Hur vill jag ha det? Sedan kom jag fram till det och började i små steg jobba därefter.
Sakta men säkert har jag nått mitt mål. Jag är fortfarande otroligt känslosam och lever i varje stund, men jag har insett att för att jag ska må bra i mina stora tankar och små bekymmer så behöver jag harmoni omkring mig. Vissa som besöker mig idag har sagt att de får lite ångest över sina egna hem när de besöker mig. Det gör mig ledsen.
En del säger att "klart du kan ha det så fint eftersom du brinner för det, du har det ju liksom i dig." Om de här personerna bara visste vilken resa detta varit. Inom mig och utanför min kropp. Att jag kämpat i flera hundra dagar för att nå hit. Jag har slitigt och övar varje dag på det här med ordning. Och såhär ett par år senare så älskar jag på riktigt att städa och hålla ordning och skulle inte kunna tänka mig röra igen.
Jag är fortfarande samma slarver, men jag tar ansvar för den egenskapen och håller efter. Att ha nått hit är en av de saker jag är mest stolt över. Jag är så lycklig för det. Och nu till det roliga:
Folk i min omgivning har liskom rakt av köpt min nya tillvaro. Städa+Jessica är liksom =sant. Och varje gång någon kliver över tröskeln till mitt hem så säger de att det är så fint och harmoniskt här. Åsa, min syster tycker att till och med min ringklocka blivit harmonisk och varje gång jag öppnar dörren när hon kommer så säger vi i kör: Harmoniiiiiiiiii för att sedan skratta! Harmonin har tagit mig, och hela mig, med storm!
Allt är möjligt!
Det här är samma utrymme som nedan:
Den här bilden och...
...den här bilden är samma utrymme som nedan fast tagna från andra hållet:
Fy sjutton, nu är jag sjuk-sjuk. Bara att acceptera men just därför tänkte jag skriva om en lite kul sak. Till att börja med kan jag berätta att jag lite sarkastiskt kallas för Blixten av bl.a. min kusin Michael. Varför? Därför att jag är så otroooooligt långsam. -Och jag vet om det. Jag älskar att vara långsam. Att ta tid på mig. Jag tänker inte på att jag gör det, men jag älskar det ändå! Och, nu till saken:
Jag är i grunden en så otroligt rörig person. Jag är en person med tusen tankar, djupa sådana, tusen känslor, minnen till miljoner och har en impulsförmåga som heter duga. Jag har varit ett praktexemplar till rörig tonåring. Ni skulle se mitt flickrum. Golvet syntes sällan men jag försvarade mig med att ha "en organiserad oordning."
Tänk att denna röriga tjej sedan skulle flytta hemifrån, ta hand om 63 kv.m. och 2 ,5 rum. Jag har aldrig trivts i oreda, men jag har inte kunnat bättre. För mycket i huvudet, för osamlad, för splittrad. Men så en dag bestämde jag mig. Om jag vill något riktigt mycket så klarar jag av det. Till och med att ändra en livsstil. En livsstil av slarv, trötthet och en nypa trasigt hjärta. Jag tänkte först ut: Hur vill jag ha det? Sedan kom jag fram till det och började i små steg jobba därefter.
Sakta men säkert har jag nått mitt mål. Jag är fortfarande otroligt känslosam och lever i varje stund, men jag har insett att för att jag ska må bra i mina stora tankar och små bekymmer så behöver jag harmoni omkring mig. Vissa som besöker mig idag har sagt att de får lite ångest över sina egna hem när de besöker mig. Det gör mig ledsen.
En del säger att "klart du kan ha det så fint eftersom du brinner för det, du har det ju liksom i dig." Om de här personerna bara visste vilken resa detta varit. Inom mig och utanför min kropp. Att jag kämpat i flera hundra dagar för att nå hit. Jag har slitigt och övar varje dag på det här med ordning. Och såhär ett par år senare så älskar jag på riktigt att städa och hålla ordning och skulle inte kunna tänka mig röra igen.
Jag är fortfarande samma slarver, men jag tar ansvar för den egenskapen och håller efter. Att ha nått hit är en av de saker jag är mest stolt över. Jag är så lycklig för det. Och nu till det roliga:
Folk i min omgivning har liskom rakt av köpt min nya tillvaro. Städa+Jessica är liksom =sant. Och varje gång någon kliver över tröskeln till mitt hem så säger de att det är så fint och harmoniskt här. Åsa, min syster tycker att till och med min ringklocka blivit harmonisk och varje gång jag öppnar dörren när hon kommer så säger vi i kör: Harmoniiiiiiiiii för att sedan skratta! Harmonin har tagit mig, och hela mig, med storm!
Allt är möjligt!
Det här är samma utrymme som nedan:
Den här bilden och...
...den här bilden är samma utrymme som nedan fast tagna från andra hållet:
Kommentarer
Postat av: Sofia
Vad gulligt :)
Jag heter Sofia, fint vardagsrum!
Trackback
