Luppans

Plötsligt är man ingen liten tjej längre men aldrig förr har jag känt mig så liten, berörd och ung. Jag är vuxen nu och med vuxenlivet trodde jag att självkänslan, självförtroendet och tryggheten skulle komma av sig själv. Så funkar det ju inte.

Jag har bloggat i fem år och läst många, många bloggar. 99% av dem skrivs av tjejer. Skönhet, kroppshysteri, trender och samhällstillhörighet trycks upp i ansiktet på en. Man delar med sig av bilden man vill återge av sig själv till läsarna. Men jag vet inte om det går att läsa av en människa genom att läsa en blogg 2011. Det mest lyckade livet ur bloggperspektiv kan lika gärna vara det mörkaste, ensammaste.

Vad är det alla vill uppnå? Vad söker de? Vad söker jag själv?

Bekräftelse på att man finns? Ja. Att man duger? Ja.

Det där vet jag ju redan. Jag finns. Jag duger bra. Men ibland oroas jag för att misstas för en tösa som enbart är ute efter den där bekräftelsen. Jag älskar bekräftelse, men jag älskar den som kommer från mig själv mer. Ändå tycker jag det är grymt kul att läsa, kommentera och beröras av bloggar. 2% av de jag kommer över gillar jag. Och de procenten är de som har det där lilla extra. Det har inte den här sidan ännu, för jag har inte börjat dela med mig av mig ännu. Men tids nog.