Luppans

Nu kommer mitt första allvarliga inlägg i den här bloggen. Min gamla bestod ju enbart av frågor som rör hjärtat men här har jag velat hålla rent ifrån sådant. Till nu.

Jag har gjort en mild Facebookrensning. Enda från start har jag varit lite anti Facebook. Inte för att det skulle vara coolt eller för att sätta mig på tvären, jag ser många fördelar också. Men det finns delar jag inte gillar.

Jag gillar inte att det står att jag t.ex. har 380 vänner som det stod för ett par månader sedan. Jag har inte 380 vänner. Så jag tog bort många, många. Idag gjorde jag rensning nummer två. Har haft folk i den där listan som jag aldrig skulle få för mig att kontakta och som jag har mycket svårt att tro skulle kontakta mig. Varför ska de då ligga där? Ingen aning.

Jag skulle gärna plocka bort hälften av dem som är kvar ännu. Men jag är som jag är och skulle nästan känna mig elak. Inte för att det är någon dygd eller något extraordinärt med att finnas på min vänlista, bara det att jag vet att vänner (riktiga vänner) i min närhet blivit borttagna och verkligen funderat över varför, ja till och med känt sig orättvist behandlade av folk de tidigare haft i sin vänlista. Inte det jag är ute efter.

Vad vill jag då?

Jag vill leva på riktigt, umgås på riktigt. Se den jag pratar med, kunna röra vid den personen om jag vill. Att ha gått i samma skola när man var 9 år räcker liksom inte för mig. Vill någon veta hur jag mår, vad jag gör? Skicka ett mail!

Allt detta till följd av en jävla Mr. Mister som stormade in i mitt liv för ett år sedan och handgripligen tog mitt hjärta men glömde lämna tillbaka det. FUCK YOU! (Trodde ni inte att sådana ord fanns i min mun va?) ((Det gör det inte heller, men det finns i mitt tangentbord))