Luppans

Hej.

Länge sedan sist, igen. Men vid det här laget vet ni vad det betyder. Somliga har känt sig bortglömda och det är absolut inte min mening. Jag försöker bara att ta vara på vaje minut med min underbara Damon då det alltför snart är dags för hemresa.

Sedan sist har det firats australiensisk jul. Mycket, mycket annorlunda men i en så otroligt varm och välkomnande familj. Jag tackar dem för det och Damon's mamma säger bara: Don't, you're a part of the family. De är så fina allihop, var och en på sitt sätt. Damons pappa och jag hade en fin liten stund ute på Jasons däck under stjärnorna på Boxing day då vi kom fram till att det inte kunde vara Orions bälte vi skådade trots att det såg på pricken ut så... En stjärnklar vacker kväll var det minsann.

Men innan det var det som sagt jul och dagarna före det hade jag ett sjå med att hinna bli klar med min julklapp till D. Jag målade en anslagstavla vit och fäste foton från vår trip på den med små ord och tidningsutklipp. Låter simpelt men det tog sin tid vill jag lova!

Av Damon fick jag ett läderarmband i rosa från Pandora. Dessutom ett nytt minneskort till kameran och skydd till min telefon. Fint men oviktigt. Blev gladast för kortet. Ni får förstå mig rätt när jag skriver oviktigt. Jag blev jätteglad men jag struntar i alla presenter i världen bara jag får vara nära honom.

Av hans föräldrar fick vi nåt som heter Gold tickets, vilket är biljetter till en biograf som ska vara extraordinär samt en middag på samma ställe. Fint.

Vi umgicks och åt, åt och åt. Det var väl den enda likheten med en svensk jul. Kunde inte se ett andetag av stress även om jag är säker på att Janice fått slita ordentligt med alla förberedelser. Under själva julen var det bara prat, spel och mys. Vi spelade bl.a. ett Dominospel som hette Chicken foot tillsammans och så Buzz på tv:n.

Vad mer då? Vi har umgåtts med Damons vänner, jättefina killar som vill att jag ska komma tillbaka med en hop svenska tjejer. Vi får väl se vad jag kan luska fram ;)

På annandagen for vi till ett vattenfall, jag, Damon, Nicole, Daniele, Kaylee och Paddy. Där var det en pojke som ramlat ner för ett stup eller en brant slänt med stenar så hela 12 man kom till hans räddning från räddningstjänsten. Sedan fick vi klättra upp för repet vi också om vi ville. Jag och Damon avstod och klättrade på egen hand men systrarna med partners körde på!

Jag kan inte hålla mig längre nu, jag måste berätta en sak. Jag har sovit så dåligt sista nätterna. Somnat sent, vaknat tidigt och så har vi gjort saker hela dagarna så jag är helt slut. Franco och Andy ville gå ut ikväll men jag bestämde mig tidigt för att stanna hemma. Utan att ha sagt något om den saken till Damon sa han att han ville att vi skulle stanna hemma och se film men rätt vad det var var grabbarna här och ville ha med oss ut. Jag är inte trött utan utmattad så jag sa till Damon att han gärna får följa med dem och så stannar jag här. Han såg jättebesviken ut och sa att han också ville vara hemma med mig men att det kändes fel när de redan var här för att hämta. Han bad mig några gånger att följa med och det var svårt att motstå de där valpögonen, men nej, jag hade bestämt mig. Jag ville vara hemma ikväll. Lägga mig tidigt och bara vara dessförinnan.

Han gjorde iordning sig lite snabbt och jag satt i den öppna trappen där man ser ner i vardagsrummet. (Det finns liksom ingen vägg eller räcke utan trappen är som mitt i rummet så det går att prata med dem som är i vardagsrummet när man sitter i trappen.) Till slut var det dags för dem att åka och under den studnen pratade jag med Kaylee. Damon ställde sig under mig vid sidan om trappen och jag kände verkligen hur han tittade på mig väntandes på att vi skulle tystna. Sedan vinkade han med handen att jag skulle komma närmare honom med mitt ansikte. Jag frågade honom om han ville säga något för det såg så ut och han nickade. Jag lutade mig fram och kände hans läppar mot mitt öra. Sedan viskade han. De finaste orden en tjej kan få höra. De tre magiska. På svenska. Så fint. Jag blev helt galet varm i hela kroppen. Blev såå chockad. Var inte alls beredd. Sedan pussade han mig och så åkte de. Och här ligger jag på mage i sängen och kan då inte somna ännu. Lyckoruset är för stort.

Och jag kan inte, kan inte vara tyst om det. Jag vill minnas det där ögonblicket alltid och ni som värms en tiondel av vad jag gör av det här, tack, till er andra som tycker att det är för privat: Sorry, jag kan inte hålla det inne. Han gjorde precis 2011 till det finaste året på väldigt, väldigt länge. Allt faller på plats. Fan vad 2011 har knuffat mig dit jag vill. Och jag är så himla, himla stolt för de steg jag vågat ta äntligen, ÄNTLIGEN!