Luppans

En sak. Jag har aldrig haft en riktig bästa vän. En sådan som man hittar när man är liten och som stannar hela livet. En sådan man delar barndomsminnnen med, första kärleken med, familjetragedierna med, eller forna sommarlovsbus med. En sådan där vän som är där jämt, jämt och man bara vet det. Någon man inte skulle kunna tänka sig ett liv utan.

En sådan vän har jag aldrig haft. Jag har med åren fått svårt för att känna förtroende för andra människor. Jag känner bara det jag tror är andra människors kritiska blickar eller dömande tankar. Jag tror mig ha skitit i dessa, låtit dem rinna av mig och det har nog funkat, men det är tråkigt att tro så illa om människor.

Med tiden har jag mer och mer slutit mig, vill inte berätta hur det känns inuti mig. Inte velat berätta om de där ensamma fredagskvällarna efter gymnasiet, när det kändes som att jag inte hade någon. Jag vill inte att andra ska skåda mig som ett offer. Jag är inget offer och om jag vore det skulle jag vara mitt eget offer.

Jag tror ändå oftast gott om människor. Jag tror sanningsenligt att de flesta vill väl, men, det är inte samma sak som att jag mår bra av dem. Jag kan ändå känna mig glömd, oviktig, ofullständig. Jag har tillbringat så mycket tid tillsammans med mig själv att jag vet exakt vad jag, om jag törs säga det, behöver. Just behöver. Skulle vilja. Önskar av en annan människa.

Igår. Igår skulle jag träffa Jonna, hade sett fram emot det. Jag vill träffa henne så mycket det går, för snart kommer det en bebis och vare sig man vill eller inte så blir det annorlunda. Men igår ville jag plötsligt ingenting. Jag ville bara bada länge och blunda. Fly verkligheten en stund. Formulerade ett par sms till henne som jag raderade. Igen. Och igen.

Tänkte vidare, jag ville ju att hon skulle komma, egentligen. Men greps av någon konstig känsla att hon inte är på riktigt, hon tillhör bara en fas. En sådan där fas jag egentligen tycker om, men som ändå inte kommer stanna. Jag vet att hon frammanar nånting inom mig där jag törs komma henne nära, när jag känner något för henne, som jag känt för andra så många gånger. Och så försvinner det. Fasen. <---En fas, inte svordomen.

Vad gjorde jag då? Jo, jag tog mig i kragen, röjde undan lite disk och for och tränade skiten ur mig, sedan blev jag hämtad av Jonna och vi köpte lite godis och kvällsmellis (för mig som tränat). Hon bjöd mig på godiset, gulletjejen. Sedan hem till lugnet, harmonin, mitt älskade hem där jag älskar att vara.

Det blev så bra. Jag fick berätta om några saker jag funderar över. Jag fick veta lite mer om henne. Känslan infann sig. Och jag tror, jag tror att hon är på riktigt.