Luppans -

Jag mår.

Jag mår så himla bra. Så ni vet. Igår var jag en lipsill som heter duga men förstod att det bara var hormoner som spökade vilket lättade det liiite. Men bara lite. Första jag gjorde när jag vaknade var att gråta lite, och sedan igen liten senare. Helt utan anledning faktiskt. Men efter lite shopping med Damons fina systrar (alla tre) och Mia, kändes allt lite lättare. Och idag kom mensen. Jiihooo! Nu ska jag upp och lägga mig bredvid min smula efter en hel kvälls CV-skrivande, inte det lättaste på engelska. Och förlåt till er ALLA som jag inte hört av mig till, tiden räcker helt enkelt inte. Ni är ALLTID välkomna att höra av er och sms/Viber svarar jag nästan alltid på!

PUSS OCH KRAM!

2013-01-21 @ 12:28:00 Permalink Dagarna som går Kommentarer (1) Trackbacks ()

Att leva en dröm.

Godmorgon i stugan!

Klockan är 06:00 och jag har redan varit vaken en timme. Drömde att jag var tvungen att åka hem till Sverige igen. Hade min stora blå resväska med mig och hamnade med Mikaela på Åhléns i Välingby. Sa till henne att ja det är klart jag kan bo hos mamma ett tag, jobba och tjäna lite pengar. I nästa stund väntade jag på bussen och istället glider ett litet passagerarflygplan in på Vällingby busstorg.. Bara att kliva på. Tänkte på att jag hellre ville vara med Damon men man är ju vuxen nu, vissa saker är ju bara som de är och vissa saker får man då bara acceptera. Som att lämna sin stora kärlek i Australien och åka till andra sidan.

Kom hem till min lägenhet och ställde mig i sovrummet. Kände mig bara tom. Ville ringa till Damon men tidsskillnaden gjorde att han låg och sov. Allt sa mig att det var fel att stå där i mitt fina lilla sovrum, i min fina lilla lägenhet. Så länge kämpade jag för att få mitt hem i Sverige precis som jag vill ha det och jag älskade det. Men när allt kommer omkring så spelar det så lite roll. Hem är där ditt hjärta är och mitt är här hos Damon.

Vaknade i alla fall av att Damon kramade om mig och pussade mig för att sedan gå upp och äta frukost. Mitt i kramen sa jag att jag drömde precis att jag var tvungen att åka till Sverige. "But that was just a dream", svarade han.

Tänk i Sverige när det var precis tvärtom. Jag drömde att jag var med honom och vaknade upp ensam.

I alla fall, fortfarande tycker jag det är overkligt här ibland... Jag vaknar på morgonen och undrar vart jag är men blir så himla lycklig när jag inser just det. Att jag är här med honom. Vi har haft det så bra tillsammans sista tiden. I förrgår fick jag en kvällsmassage av Damon och igår när jag vaknade upp kände jag mig som en ny människa.

Igår kväll gav jag honom en massage. Vi sa att vi borde göra det lite oftare, man borde verkligen utnyttja att man är två som tycker om varandra. Det är ju liksom gratis!

Tanken var att vi skulle på bio igår kväll så jag och Michele hastade ihop en kycklingsallad med äpple och feta. Damon hann precis mula i sig maten så stressade vi iväg till bion, köpte glass och sedan visade det sig att den där Pi-filmen var utsåld. Så där stod vi på torget och stressade i oss glass när Michele kom hastandes med meddelandet och så åkte vi runt och tittade på hus istället.

I helgen fyllde Andy år så vi firade honom och så träffade jag Sanna som jag träffat förut samt en ny tjej, Josefin, superlätt att prata med så en bra helg i backspegeln.

Nu snart dags för jobb, och jusstja, jag har ju insagram för er som vill bli lite mer uppdaterade. Använder den något mer än bloggen tyvärr.. Men den får ni nog ta med en nypa salt då den mest är till för familjen i Svea. Användarnamnet är Luppan, vet inte om det är stora eller små bokstäver dock..

Ha det!

2013-01-15 @ 21:04:00 Permalink Dagarna som går Kommentarer (0) Trackbacks ()

Onsdag

Tid att skriva om lite fina saker. Men för att det ska bli extra fint bör sägas att den här hösten varit svintuff för mig och Damon. Periodvis har vi bråkat sjukt mycket om så otroligt löjliga saker, nästan som syskon och det är som att vi känt av varandra för att kunna hamna i ett mer neutralt läge. Jag har ju bott ihop med en annan människa förut och trodde därför inte det skulle vara så stor skillnad bara för att det nu råkar vara på andra sidan jorden.

Tror inte för en sekund att det är det som gjort det tufft, att vårt nya gemensamma, första hem är på andra sidan jorden mot var jag är uppvuxen, inte alls. Men vår historia är på alla sätt unik. Vi träffades i en bil på Gotland, bytte några ord men inte mer, tog första kontakten på Facebook. Bestämde oss för att ses. Han fick sova över FÖRSTA gången vi träffades. Sedan var jag fast. I åtta veckor (bara på helgen) var vi tillsammans i Sverige innan han flög hem till Aus. Med tron om att han skulle komma tillbaka. Två månader efter det kom jag för att hälsa på i sex veckor, som blev till sju. Jag blev varse om att han inte kommer tillbaka till Sverige och om han gjorde det skulle det enbart vara för mig. Låter åt helvete i mina öron idag. Jag önskar ibland att jag sagt just det, att ja men då får du väl göra det. Men det är bara stoltheten som pratar då. Jag ville ju det här.

Jag skulle flugit hem idag för ett år sedan men blev sjuk. När jag väl kom hem mådde jag värre än jag kanske nånsin gjort. Jag kände inte alls att mitt hem var hemma. Jag kände mig så långt ifrån det som verkligen betydde något. Min lycka. Min Damon. Han som vänt uppochner på hela min värld så som jag känner den. Han som fått mig att våga så otroligt mycket. Han som alltid säger att jag kan göra precis vad jag vill. Han som alltid ser upp till mig. Han som faktiskt behöver mig. Han som visar mig världen med nya ögon. Han som aldrig tvivlar på oss. Jag ville bara tillbaka till honom och till den människan jag var bredvid honom. Och så bestämde jag mig. Vill jag så kan jag. I sex månader förberedde jag allt som behövde förberedas. I april satte jag mig första gången bakom ratt och gaspdeal och i juni, en enda vecka innan planet till Australien lyfte, tog jag körkort.

Så var jag plötsligt här. Utan jobb, utan saker, utan grund. Men jag hade honom och det betyder fortfarande allt. Vi må ha bråkat denna höst likt jag inte bråkat med någon jag tidigare varit tillsammans med. Men nu, nu har det lagt sig. När han nu kramar mig om mornarna, pussar på mig och strax innan han åker till jobbet kommer och bäddar om hela mig så inte en hudprick lämnas utanför täcket, när han varit lite tjurig för att han är trött efter jobbet och kommer och kramar mig bakifrån vid köksbänken som för att utan ord säga att det inte är jag som irriterar honom, att han bara är trött. När han möter mig i dörren när jag kommer hem från jobbet, kramar mig hårt och säger: Nu känns det bättre varpå jag frågar: Var det dåligt förut? och han säger nej men det är bättre nu när du är här. Då kära vänner och familj, då är det värt alla tönttjafs. För då fattar jag att vi går åt samma håll han och jag.

Nog om det. Ska skriva något om jobbet. Jag jobbar med en helt underbar gammal dam som är 71 år och som varit med om allt en människa skulle kunna vara med om. Ganska olycksdrabbad men med ett ständigt leende på läpparna. Hon är så otroligt gullig mot mig och försöker verkligen ta hand om mig. Så vid jul gav jag henne en liten snökula med en fågel i, hon älskar fåglar. Till det skrev jag ett kort också. Ett väldigt personligt om saker hon berättat för mig bl.a. Eller ja utifrån vad hon berättat för mig skrev jag kortet. Så har vi en 20-årig tjej i vårt team också som fullkomligt går mig på nerverna. Jag hade lagt snöklan och kortet i en presentpåse som jag skrivit hennes namn på, alltså den äldre damen. Hon läste kortet och blev så glad, då säger 20-åringen: Jaa, jag håller med om allt Jessica skrivit. Det stämmer såväl. Eh va?? Jag var helt chockad. Likaså damen. Hon hade alltså LÄST mitt kort innan damen ens öppnat det, tagit det ur presentpåsen och läst. Vem tusan gör så???

Hur som helst, idag var det damens födelsedag och jag hade verkligen inte råd med en present så jag kom tidigare till jobbdet för att knåpa ihop ett kort. 20-åringen var redan där då hon öppnade centret. Jag satte mig lite åsido och började knåpa med mitt kort. Så kom hon över och sa "Åååh, gör du ett kort åt "damen"? Vad skriver du? Kan jag också få signera det? Eh va? Nej det kan du inte. Alltså på riktigt? Är det normalt att fråga så? "Vad skriver du då? Kan vi inte ge det tillsammans?" Eh nej det kan vi inte. "Men åååh, nu måste jag också göra ett kort, kan jag få läsa ditt?" Eh, nej. Sedan säger hon: Nu har vi en timme på oss att fixa korten innan hon kommer.

När damen väl kom till jobbet kastade sig 20-åringen fram till henne, pussade och kramade henne, gav sitt kort och gratulerade på födelsedagen. Jag var i chock. Så himla pinsamt. Som att det var nån slags tävling? Jag tyckte på riktigt det var supergenant. Gav i alla fall mitt kort men kunde inte annat än fundera över om jag överreagerar eller om hon är mer än märklig?

Jaha, så var ännu en dag till ända. Nattinatt Sverige!

Hahahaa, nu kom jag på att jag ju skrivit hennes namn på kortet så att kalla henne "damen" genom hela inlägget var ju störtonödigt :)

Det här ger vissa seriöst sina barn till lunch. Ostbågar!

2013-01-09 @ 12:07:00 Permalink Dagarna som går Kommentarer (2) Trackbacks ()

Allt gick så fort.

Men nu är det väl läskigt länge sedan? Vad kan jag skylla på? Sanningen. Det har varit alldeles för mycket verklighet och att njuta av stunden för att hinna blogga. Och att oroas av stunden också för den delen. “Tid har förlöpt, dagar har gått, månen har vandrat sin väg genom vitt och svart och grått.” Det är mycket som rör sig i den här lilla 26-åringen just nu. Men jag klarar det, växer för var dag som går och det är som att inget kan ta ner mig helt på jorden. Fötterna står väl alltid på ett eller annat sätt stadigt, men själen och hjärtat fladdrar runt runt. Kanske lite förvirrat då allt gått så snabbt, men ändå så säkert.

För tillfället har jag bara Damon här. Det är lite tufft, även om jag är samma person så saknar jag att få leva ut hela mig. Med honom lever jag ut kärleken och en början till vänskap. Vi började liksom i änden av kärlek. Vänskapen jobbar vi fortfarande på. Annars kanske det är det mest naturliga, att man blir vänner och sedan inser att man är kär, eller i sorgliga fall, börjar som kära men inser att det bara var en fas. Om vi är en fas har den inte slutat än.

Jag saknar en vän, jag saknar Lisa. Fast jag fattar noll och känner mig orättvist behandlad så är det med henne ungefär som när man är kär. De kan bete sig hur konstigt som helst, man kan ändå liksom inte ersätta känslan man hade med den personen.

Så är jag tillbaka på jobbet, funderar mycket över det. Om jag ska stanna där eller byta. Känner att jag bidragit mycket men kanske inte utvecklats så mycket själv. Inte jobbmässigt i alla fall. Det är en utveckling varje dag för min personlighet men rent yrkesmässigt känner jag inte att jag lär mig nämnvärt mycket.

Vi har haft två veckor ledigt ihop, jag och min Daim. Så fantastiskt mysigt att få vakna tätt ihop varje morgon och kunna somna om i varandras famn utan stress. Vi har varit hos Damons bror Jason i hans och Laurens nya stora hus, bara legat i poolen eller åkt en stund till stranden. Sett film, skypat med Sverige och ätit en massa.

Det var ungefär det jag hann skriva nu, skulle kunnat skriva ett skrällinlägg om känslor och visdom och dumhet, men klockan är nio och kl. 4:30 ringer klockan imorgon. Jag ska duscha och krypa ner i vår säng. Han vill ha benmassage pojken. Det blir det inte. Ett gäng bilder: