Luppans

Fy fan. Fy fan. Jag står med fötterna i två världar. Min ena fot i Australien, hos min Damon, och min andra fot här, här i mitt vackra land Sverige. Sverige har alltid varit vackert för mig. Men det är vackrare nu. Har varit här i fyra veckor. Berättade inte för någon att jag planerade komma. Inte någon, bara Johan, mammas sambo som hämtade mig för en månad sedan på Arlanda. Chockade mamma, pappa och Åsa. Martin. Mikaela. Marie. Carro coh Evelina. Farmor. Mormor. Morfar. Moster Annika. Monica. Alex. 

 

Det första jag gjorde efter att ha skrämt livet ur mamma var att sätta mig på altanen. Behövde inte göra mycket. Allt kom till mig ändå. Lukten av Sverige nästan värkte i näsan. Jo, den gjorde det. Doften var så välbekant, ändå kändes den så stark och mjuk och varm. Jag bokstavligen drog in den i näsan och sa till mamma: Åh, det luktar så gott. Vilket då? undrade hon. Sverige, doften av Sverige. 

 

Jag tyckte om ljudet också. Det finns ett ljud här som inte finns i Australien. Vi har andra träd här. Små, små löv som nuddar varandra och skapar ett mjukt sus som alltid ligger där i bakgrunden. Det har inte Australien. Det finns inga björkar där. 

 

Sedan var det ljuset. Det ständiga sommarljuset som förvirrar kroppen om vilken tid det egentligen är. Första kvällen trodde jag att klockan just passerat halv fem på eftermiddagen. Den var 21:40. Jag tänkte på känslan av lagom när jag la mig i sängen den kvällen. Lagom varmt. Lagom kallt. Jag frös inte, jag svettades inte. Som i Australien. Det kändes inte ens tomt utan Damon, det kändes bara bra och lagom. Ett av de finaste orden i världen. Lagom.

 

Sedan jobbet. Mitt älskade jobb här i Sverige. Barnen. Mina ulliga, gulliga, mjuka, leende små barn. Deras små händer i mina, deras stora ögon, deras bus i blicken. Teckningarna till bara mig. Föräldrarnas kramar, förvåning och frågor.

 

Lugnet. Svenska sommarlugnet. Det gröna, det lummiga. Det sköna. 

 

Sveriges landsvägar. Ängarna. Vilda blommorna. Det finns inga i Queensland. Den blomsterlösa regionen. 

 

Midsommar hos mormor. Suset i träden, ännu än gång. Än mer påtagligt. Inlagda sillen. Ugnsbakade laxen. Äggen med räkor och majonäs. Gravade laxen, kallrökta. Prinskorvarna. Färskpotatisen. Jordgubbarna.Solen. Den som inte bränner min hud. Den som applicerar en gyllenbrun varm ton på mitt skinn. Den man kan stanna i hela dagen med lite försiktigthet.

 

Lillebror Martin. 1.80 lång och 76 kg. Som kommit och mött mig vid parkeringen varje kväll för att jag tycker det är läskigt. Hans retsamma attityd och omtänksamma tankar. 

 

Lillasyster Åsa och hennes ständiga stress som liksom bleknat. Hennes oro om att jag snart åker tillbaka. Hennes gråt och skratt när vi först träffades. 

 

Mammas moderliga omhändertagande. Hennes generositet och förmåga att fixa och dona. Att få allt att gå ihop. Även när det inte gör det. 

 

Pappas överdrivna fadersekenskaper. Som vill göra allt med oss och inte släppa taget. Som tror att vi är åtta och tio stundtals.

 

Sommarpratarna. Christian Gidlund som snart ska dö. 

 

Jag åkte till Gotland med Martin där Åsa och pappa redan väntade. Min paradisö. Alla andras men ändå bara min. Mina minnen, mina känslor. Den är så vacker att det bokstavligen gör ont att titta första tiden. Den har alltid betytt mycket men så mycket, mycket mer sedan den 22:a juli 2011 när jag träffade Damon. Vår lilla saga som skulle kunna vara film. När slumpen faller sig som bäst. Känslan att stå på just den platsen där vi möttes.

 

Jag tycker om Sverige. Jag tycker om våra matbutiker, vårt knäppa, ibland glada sätt. Att människor tänker. Har en befogad åsikt. Skrattar inombords åt allt vi gnäller om. Vi som har det så bra. Och hur snedvridet och tokigt vårt samhälle än må vara så står Sveriges jord kvar som vacker. Det ändras inte. En sommaräng på Gotland vet inte vad som är på gång i riksdagen i Stockholm. Inte på minsta gatan i Rosengård, inte i Husby eller någon annanstans där lyckan falnar. Jag tycker om Sverige därför att vi har möjligheter. Vi kan om vi vill. Det är en lyx. En svensk kan göra nästan vad hen vill. Det är ett privilegie likt inget annat. Något att ta vara på. Utnyttja. Minnas.