I motvind hamnar vi närmare varann.

Hej!
 
Så mycket som är på gång nu att min skalle går på högvarv. Visum som ska fixas, jobb som söks, vänskaper som ska byggas på, andra repareras eller säga adjö till, pusselbitar som bara måste hamna på plats och en framtid som ligger för dörren, precis här bredvid.
 
Jag åkte på en välbehövlig minisemster till Sanna och Byron förra veckan och det är det bästa jag gjort på länge. Hon och jag har klickat som fan och för första gången sattes vår purfärska vänskap på prov. För det gör den när man ska spendera dygnets alla timmar ihop under en period första gången. Men det är som vi alltid känt varandra. Jag kan inte säga att vi snäste åt varandra, men hade vi nåt som behövde lyftas eller ventileras så gjorde vi det. Lyfte det eller ventilerade det. Och det är som att vi tillåter varandra att vara oss. Med tillgångar och brister och det är väl precis så det ska vara?
 
Jag har sista tiden sörjt en vän som så plötsligt kom, så plötsligt gick i mitt liv. På riktigt. Känts ungefär som när man blir dumpad av sin partner. Det är ensamt och tomt och ilsket och man fattar ingenting och det pendlar mellan att vara arg och ledsen och bara tom.
 
Hur som haver, dagarna ifrån Damon var så nyttiga och bra. Och jag längtade lagom efter honom men det bara byggdes upp för var dag. Vi pratade inte särskilt mycket eller länge i telefon utan gjorde vårt på varsit håll. Så himla bra. Han passerade mitt lilla medvetande i snitt var femte, tioende minut. Och var gång blev jag så lycklig av vetskapen att han är bara två timmar bort, och snart, snart är jag med honom igen. Jag tänkte på tiden vi var ifrån varandra. När allt vi hade var de där telefonsamtalen på obekväma tider när klockan alltid var vår fiende och jag glömmer aldrig den tiden i mitt liv. När jag var i från min "mitt i prick." Från dagen jag mötte Damon har precis allt förändrats. Jag älskar mig själv på ett annat sätt, är mindre rädd, har mer tro och framför allt så vaknar jag lycklig varje morgon.
 
Mycket är på gång i mitt och Damons liv nu men vår relation blir starkare och starkare för var dag. När jag kom hem i lördags var Damon iväg och jobbade hos Andy. Och jag väntade som en unge på julafton. Försökte uppehålla mig själv med lite av varje för att få tiden att gå. Och till slut hörde jag nyckeln i dörren där nere. Sprang in i badrummet likt en tonåring och slängde ett öga i spegeln. Log mot mig själv och gjorde ett litet skutt. Sanning. För där nere var ju min kille, min glädje, min kärlek. Och bara trappsteg emellan oss. Kände hur hjärtat slog hårdare, ja liksom bultade i bröstkorgen och så gick jag snabbt ner steg för steg men stannade med några trappsteg kvar. Han vände sig om och mötte mig på trappsteget under mig, kramade mig, pussade min hals och allt jag fick ur mig var: Jag kan inte stå såhär. Han tog några steg ner och fortsatte titta på mig från golvet. Jag bara tittade tillbaka. "Kom då" sa han. Var som jag kom tillbaka till här och nu efter att ha svävat iväg jag vet inte vart. Och ner gick jag. Och kramade, kramade, kramade min Damon. Kände att det är honom, honom, honom jag vill vara med. Och aldrig mer ifrån sådär länge.
 
Vi har sovit tätt ihop sedan dess. Haha, ja nattetid då. Vi har varit på bio och hållit hand. Lagat middag ihop och gått in i vår underbara vardag igen. Den är tuff nu när jag inte har något jobb, ingen inkomst. Men vi ska klara precis allt. Vi ska njuta på vägen och vi ska glädjas åt allt vi faktiskt har.
 
Lite mer om Byron då? Kunde jag vända min starka mening om denna plats? Yes! Jag vill inte bo där men jag njöt av min tid. Sanna och jag gick ut och åt, njöt av salsamusik och trevliga Aussies. Och jag tycker faktiskt det är klass på männen såhär långt. De visar intresse med smak. Faktiskt. Och när jag sagt att jag har mitt hjärta i någon annans hand så har de inte vänt på klacken för det.
 
Idag har jag sökt lite jobb och ätit köttbullar från igår. Och om nån timme kommer den där människan jag alltid pratar om hem. Och med dessa ord, nedan här, vill jag avsluta denna gångens blogg:
 
Han kom och tog en plats i mitt hjärta och inre rum som jag förut inte visste vad jag skulle med till men jag vet nu. Och han må ta tid och rum men han gör mig lycklig och det är allt som räknas för mig. Det var det hele.
 
Så sprang vi in i en skitsnygg version av Stig-Helmer också. Hur likt får det bli??

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0