Roaccutan? Nej tack.

Så har jag bestämt mig. Mitt utskrivna Roaccutan får ligga där på Apoteket. Jag tänker inte hämta det. Under den här tiden med mina hudproblem har det hänt mycket inom mig. Jag har mått så dåligt att jag velat dö vissa dagar för att andra verkligen inte orka bry mig. Och med ett helikopterseende har det gått i just den ordningen, jag har lärt mig att hantera mina känslor kring min obalanserade hy.

Det är svårt att gå från dockhy som man är riktigt, riktigt lycklig över och inte en plita under hela tonårstiden till att en bra bit över tjugo få svåra problem. Jag är bara övertygad om att det måste finnas en annan lösning på problemet än Roaccutan. Att världen inte hittat den lösningen är synd men jag är säker på att den finns.

Acne kan förmodligen drabba precis vem som helst men den maler inte ner alla. Jag tror att man kan vinna mot acnen precis som i alla andra sammanhang om man stålsätter sig och inte viker en tum när det kommer till tron på sitt egenvärde.

Jag får acceptera att det blev såhär för mig. Jag kommer ha ömmande problem under huden till och från, det kommer inte vara särskilt kul eller vackert att se mig i spegeln eller visa mig utan smink men jag ska säga till mig själv att jag har mer att ge än en ful hy tills jag inser det. Det måste gå att älska mig ändå. Både för mig och för andra människor.

Det kan inte få vara så att man blir charmlös för att man har en sjukdom i huden. Det kan inte få vara så att ojämn hudton tar bort det som är vackert i mig. Jag tänker inte låta naturen dra ner mig och jag tänker inte gråta mer över något jag absolut inte kan styra.

Jag tror att en lycklig, harmonisk människa som går den så kända "gyllene medelvägen" i livet för det första har en frisk hud, men för det andra fortsätter att leva livet så som han eller hon vill, utan att stoppas eller ens hämmas av en obehaglig hudåkomma.

Självkänsla sitter inte i huden. Inte i dina ögonfransar, inte i ditt pigment och inte i någon status. Det där sista ordet, status, är förresten bara ett ord som jag över huvudtaget inte tror på. Det är ett påhittat ord som inte betyder nånting. Status finns inte ens. Självkänslan däremot, den är inte påhittad. För den finns, eller så finns den inte och den är levande. Den formas varje dag och det är inte så att man antingen har den eller inte har den, den är något man jobbar för att skapa och behålla varje dag, i varje möte, i varje situation.

Jag kanske får vara prickig i tio år till och förmodligen kommer det göra lite ont att inte få ha en hud som jag önskar. Men skulle jag fokusera på allt jag inte har skulle listan kunna göras lång. Att istället fokusera på vad jag har och vad jag kan få och uppleva, det gör en mycket intressantare och lyckligare lista.

Jag älskar folk med deras tillkortakommanden och unika charm. Och nog fan ska jag kunna applicera de varma känslorna på mig själv också. Så till 6 månader av oro, försiktighet, förmaningar och biverkningar i form av några piller som kallas Roaccutan säger jag: Nej tack!


Kommentarer
Postat av: Miss T

Varför kämpa när du kan göra något åt det? Självkänsla sitter såklart inuti men ibland kan man behöva hjälp på vägen. Samma sak som att man faktiskt äter med ögonen också. Ta en extra funderare på det där/tips från coachen!

2012-03-04 @ 15:18:52
URL: http://www.stockholmkyss.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0