Life happens här och nu.
Hej!
Vad fint det känns när livet kryper tillbaka in i kroppen. Det var som jag tappat förmågan att leva då när jag kom hem. Bara sådär.
Jag ville i n g e n t i n g. Bara vara med honom. Jag sket i precis allt annat. Inte för att jag ville, utan för att jag inte kunde känna något annat än saknad. Jag kan nu.
Jag vet aldrig hur länge jag får ha den här fina, underbara killen i mitt hjärta, säkert för alltid, att jag får ha honom där alltså, men skulle han en dag tas ifrån mig så måste jag ha kvar mitt liv. Det är så lätt att glömma bort sig själv när man är kär. Han blev ju en del av mig där för ett par månader sedan och då är det lätt att göra allt för oss.
Det är egentligen sista veckan som det lilla ruset för livet kommit tillbaka. Helt plötsligt vill jag städa igen. Jag vill laga mat och jag vill träffa människor. Pisskänslan smyger sig på ibland i alla fall men det finns inget som rättfärdigar att glömma livet däremellan bara för att de känslorna fortfarande dyker på. Nopp!
Igår lagade jag så himla god middag. Majskyckling med ädelostsås (svart Kvibille) och röd potatis. Så jäkla mummigt! Gjorde gott om mat också så det räcker både idag till kvällsmat och så en låda till jobbet om jag skulle vilja.
Dessutom körde jag städryck som en dåre här igår. Rensade till och med avloppet i badrummet. Fyyy fan, borde vara fackmän till det. Hade ju inneboenden medan jag var i Aussie och jag vettetusan vad de haft för sig i mitt badkar och hur mycket en blondin kan fälla. Det var som att hitta ett djur där nere. Bläää! Själv är jag sjukt duktig på att hålla det fräscht i min brunn. Att ta rätt på nån annans var sådär men jag gör det så gärna. Inget att gnälla om.
En pappa på jobbet är alltid så sjukt glad och trevlig: Det är osm att han är bekymmersfri. Vilket jag vet att han inte är men han agerar som så. Det går inte att tjura i ett sällskap som hans. Så sa jag det till honom idag att jag gillar att han är så glad och positiv, det hjälper ju sällan att sura och förr eller senare gör man det för att man inte fixar annat, och just därför kan det vara fint att le resten av tiden. För sin skull, inte nån annans. Och han sa att livet är för kort för att tjura, skulle han börja tjura och gnälla för mycket kunde det lika gärna vara sa han.
Man tror det är svårt, att le och tänka positivt men ju mer man kämpar med det desto mer kommer det naturligt. Och jag säger absolut inte att man ska fejka ihjäl sig, men så länge man kan lura sig själv så är chansen mer än stor att det till slut inte är ett fejkleende du ger någon annan utan ett riktigt. För rätt vad det är så kan du inte le mer, en dag då din värld rasar lite grann. Och då är det fint att ha fina stunder och positiva känslor i ryggen.
Sorg eller otur kommer träffa dig många gånger i livet, men då när vardagen trillar på igen, då du kanske inte har något att direkt jubla över, prova att jubla ändå. Det finns alltid något vackert i livet. Och livet, det händer här och nu. Dagar kommer aldrig igen, och då kämpar jag hellre lite extra för glädje med chansen att känna den på riktigt, än att sura och förpesta min egen tillvaro. Tankens kraft är enorm. Och det är inte några tramsiga ord. Det är ren och skär sanning.
(Nu säger jag inte till er hur mina tårar kan börja trilla nedför kinderna från ingenstans mitt i natten, att jag också är svag då och då. Nej, för det hjälper inte er och inte mig.)
Le mot världen och du kommer snart se att den ler mot dig också!
Bjuder på mitt leende och så får ni här se den rosa tröjan jag pratade om.
Ja än sitter lite färg från Aussie, synd att jag ser så gul ut genom linsen bara, det är jag i n t e ;)
Bara en sådan här morgon är värd att le mot.
Middagen igår.
Charlie pussas!
Här var det nystädat!
Jodå! Jag älskar det verkligen!
Vad fint det känns när livet kryper tillbaka in i kroppen. Det var som jag tappat förmågan att leva då när jag kom hem. Bara sådär.
Jag ville i n g e n t i n g. Bara vara med honom. Jag sket i precis allt annat. Inte för att jag ville, utan för att jag inte kunde känna något annat än saknad. Jag kan nu.
Jag vet aldrig hur länge jag får ha den här fina, underbara killen i mitt hjärta, säkert för alltid, att jag får ha honom där alltså, men skulle han en dag tas ifrån mig så måste jag ha kvar mitt liv. Det är så lätt att glömma bort sig själv när man är kär. Han blev ju en del av mig där för ett par månader sedan och då är det lätt att göra allt för oss.
Det är egentligen sista veckan som det lilla ruset för livet kommit tillbaka. Helt plötsligt vill jag städa igen. Jag vill laga mat och jag vill träffa människor. Pisskänslan smyger sig på ibland i alla fall men det finns inget som rättfärdigar att glömma livet däremellan bara för att de känslorna fortfarande dyker på. Nopp!
Igår lagade jag så himla god middag. Majskyckling med ädelostsås (svart Kvibille) och röd potatis. Så jäkla mummigt! Gjorde gott om mat också så det räcker både idag till kvällsmat och så en låda till jobbet om jag skulle vilja.
Dessutom körde jag städryck som en dåre här igår. Rensade till och med avloppet i badrummet. Fyyy fan, borde vara fackmän till det. Hade ju inneboenden medan jag var i Aussie och jag vettetusan vad de haft för sig i mitt badkar och hur mycket en blondin kan fälla. Det var som att hitta ett djur där nere. Bläää! Själv är jag sjukt duktig på att hålla det fräscht i min brunn. Att ta rätt på nån annans var sådär men jag gör det så gärna. Inget att gnälla om.
En pappa på jobbet är alltid så sjukt glad och trevlig: Det är osm att han är bekymmersfri. Vilket jag vet att han inte är men han agerar som så. Det går inte att tjura i ett sällskap som hans. Så sa jag det till honom idag att jag gillar att han är så glad och positiv, det hjälper ju sällan att sura och förr eller senare gör man det för att man inte fixar annat, och just därför kan det vara fint att le resten av tiden. För sin skull, inte nån annans. Och han sa att livet är för kort för att tjura, skulle han börja tjura och gnälla för mycket kunde det lika gärna vara sa han.
Man tror det är svårt, att le och tänka positivt men ju mer man kämpar med det desto mer kommer det naturligt. Och jag säger absolut inte att man ska fejka ihjäl sig, men så länge man kan lura sig själv så är chansen mer än stor att det till slut inte är ett fejkleende du ger någon annan utan ett riktigt. För rätt vad det är så kan du inte le mer, en dag då din värld rasar lite grann. Och då är det fint att ha fina stunder och positiva känslor i ryggen.
Sorg eller otur kommer träffa dig många gånger i livet, men då när vardagen trillar på igen, då du kanske inte har något att direkt jubla över, prova att jubla ändå. Det finns alltid något vackert i livet. Och livet, det händer här och nu. Dagar kommer aldrig igen, och då kämpar jag hellre lite extra för glädje med chansen att känna den på riktigt, än att sura och förpesta min egen tillvaro. Tankens kraft är enorm. Och det är inte några tramsiga ord. Det är ren och skär sanning.
(Nu säger jag inte till er hur mina tårar kan börja trilla nedför kinderna från ingenstans mitt i natten, att jag också är svag då och då. Nej, för det hjälper inte er och inte mig.)
Le mot världen och du kommer snart se att den ler mot dig också!
Bjuder på mitt leende och så får ni här se den rosa tröjan jag pratade om.
Ja än sitter lite färg från Aussie, synd att jag ser så gul ut genom linsen bara, det är jag i n t e ;)
Bara en sådan här morgon är värd att le mot.
Middagen igår.
Charlie pussas!
Här var det nystädat!
Jodå! Jag älskar det verkligen!
Kommentarer
Trackback
