Luppans

Hej.

Det här inlägget är så svårt att skriva. Nu när jag vet att hela världen lyssnar. Men jag vill och måste teckna ner det här. Spara det. Sätta det på pränt. Men det är så svårt. För varje tanke gör ont nu. Jag visste att det skulle bli svårt men allt innan nu har varit just innan. Nu är efter. Och vad jag än tänkte, hur jag än föreställde mig detta efter så är det tiotusenmiljoner gånger värre än vad mina tätt sammansvetsade tankar kunde få ihop. -Innan.

Tårarna bränner under huden tätt intill ögonen. Ögonvrårna är ömma efter allt salt som rört vid min hud under det senaste dygnet. I flygplansstolarna, i vänthallarna, vid gaterna, på flygplatstoaletterna. Det är nästan så att det går att lukta sig till saltet i min kudde. Att vara tvungen att låta känslan av hans varma läppar mot mina försvinna och dra mina fingrar sakta ur hans för att gå igenom säkerhetskontrollen är nästan overkligt smärtsamt. Att när jag blundar se tårarna i hans ögonen där på flygplatsen. Han som inte visar känslor på det sättet. Jag hade glömt att det finns känslor som de jag känner nu. Ren sorg är lätt att känna, då allt är förlorat men då allt just är vunnet och att slitas ifrån det vackraste man vet, att gå ifrån sådan total lycka bara för att det inte finns något annat alternativ, det är smärtsamt på ett säreget, förfärligt sätt.

Jag trodde jag skulle ha en kittlande känsla då planet saktade ner och gled mot svensk mark. Men istället greps jag av sorg, saknad, förtvivlan och insikt. Jag kan inte längre se charmen i det gråa, blöta, kalla, fuktiga Sverige. Jag kan inte säga att det i precis alla lägen alla dygnets minuter känts 100 % rätt intill honom, det vore lögn. Men vad som mötte mig samma stund som jag klev av planet för 13 timmar sedan och vad jag fortfarande känner är att det här är 100 % fel. Jag ska försöka sätta ord på det.

Det är som att tiden stått stilla här. Ändå är det här landet mer främmande för mig än någonsin, det känner jag nu. Att låsa upp dörren till det som är mitt hem kändes "borta". Främmande. Jag ser att sakerna i lägenheten är mina, men jag känner inte igen dem. Jag ser mig omkring och undrar var jag är? Jag lämnade ett liv jag inte längre känner till. Vems liv är det här? Inte mitt. Jag ser på sakerna men jag känner inte igen dem. Atmosfären är borta. Det som jag förut rörde vid och satte min själ i finns inte där. Det är bara tomma, platta föremål.

Det är som att allt det vackra jag byggt upp i det som var mitt hem är utsuddat. Det är fortfarande där, men skarpheten och kontrasten har blekts. Jag bad att få vara själv en stund så mamma åkte och jag ringde Damon. När vi la på greps jag av en sådan olustkänsla och jag hörde inget annat än min egen förtvivlade röst som upprepade: Jag vill inte vara här, jag vill inte vara här, jag vill inte vara här, jag vill inte vara här, jag vill inte vara här, jag vill inte vara här.

Har ni någon gång gråtit på ett sätt som gör att tårarna i sig själva värker? Då det känns som att de transporteras direkt från hjärtat och varje tår är så fylld med sorg att de känns fysiskt tunga när de trillar över kanten från ditt öga? När man känner hur de pulserar ifrån hjärtat och bröstkorgen värker med en tyngd som inte går att beskriva med ord? När logiken inte hjälper dig? När du inte kan le åt kärleken du har i din kropp? När lyckan faktiskt gör ont?

Jag samlade mig ändå och försökte förstå vad det är jag saknar så enormt och vad det är som känns så fel med att vara hemma. Det kom till mig direkt och jag har inte tänkt på det förut, inte varit medveten. Men med honom känner jag mig heltigenom hel. Jag känner mig perfekt bredvid honom. Jag känner för allra första gången i mitt liv att inget annat spelar roll. Jag skiter i vad andra ser när de tittar på mig. På mitt liv. På vad jag åstadkommit och inte. Framför allt inte. Jag har allt. Det finns ingenting världen skulle kunna ge mig som inte han redan ger. Inte en gång har jag ifrågasatt mig själv bredvid honom. Inte en gång har jag sett på min kropp med onda ögon. Inte en gång har jag tvivlat på mig under de här 7 veckorna.

Det är som att placera en klippdocka i en pappersvärld. Platt. Jag känner mig som en sådan. En klippdocka. Som att jag behöver hjälp att leva i den här verkligheten. Jag förstår om andra människor också ser mig så. Fast för dem är min nya verklighet, mitt nya liv pappersvärlden. För det här som jag byggt upp med min älskade Damon, det är så jäkla fint och jag känner mig lite som ett spektakel. Som att vi på något sätt blivit allmänintresse. Som att Jessicas liv plötsligt blev intressant. Jag har alltid tyckt att mitt liv är intressant: Jag har alltid varit lycklig över mitt sätt att se på livet, världen och människor. Jag är lycklig över min tro. Min tro om att kärlek ger kärlek och att varje människa har en otrolig kapacitet.

Efter senaste dagarnas flygningar, sjukdom, yrsel, illamående och farväl är jag slut i både kropp och själ men även om det känns fruktansvärt tungt och meningslöst just nu så vet jag att det bara är för nu. Att vi snarare än jag känner kommer vara tillsammans igen och lära varndra om livet. Det är precis det vi gör han och jag. Och älskar varandra lite däremellan. Det är i svåra stunder vi utvacklas, och jag kommer kunna le åt det här en dag.