Luppans

Visst är det lätt att döma andra? Vi tror att vi inte gör det men det är lögn. Jag dömer folk precis hela tiden och vad jag kommit på är min specialitet är att tycka synd om folk. Jag tycker synd om dem för att de inte ser sin kapacitet. Jag tycker synd om människor som inte gör någt vettigt av sina tankar och känslor. Och jag tycker synd om alla människor jag får för mig saknar självkänsla. Och det är många.

Varje dag när jag går till jobbet går jag förbi en skola. Och det är som att tiden stått stilla där i 10 år, säkert 20 om jag hade kunnat kolla upp den saken. Preciiiiis där skolan inte längre är skola utan allmän väg står ett gäng. Alltid i ring. Tätt ihop men ändå inte så tätt att det ser mysigt ut. Vad händer i den här ringden då? Jo, samma sak alltid. De två grundgöromålen är röka och spotta. Och det finns inget stopp. Loska efter loska lämnar de egentligen ganska söta munnarna och emellan spottloskorna dras ett bloss djupt ner i lungorna. Och emellan dessa två huvudsysselsättningar snackas det ett icke urtydligt språk som låter jag bah och han bah och däremellan ett skratt som efter det roligaste av skämt. Och det finns ingen ände. Spott - bloss - honbah hanbah - skratt. Spott - bloss - honbah hanbah - skratt. Spott - bloss - honbah hanbah - skratt. Skrapa med foten i marken funkar också. Och framför allt vintertid finns ytterligare ett kännetecken: Inga kläder. Jag fattar inte grejen:

1. Det här med att röka, då jag själv aldrig tagit ett bloss har jag kanske ingen rätt att tala men jo, så fan har jag det!! Jag kommer aldrig fatta vad som skulle vara coolt med att hålla i en fylld pappersrulle med glöd i ena änden. Det bara är så.

2. Spottandet. Varifrån kommer beteendet? Jag har sådan lust att gå fram och fråga om de små liven har något i munnen som smakar illa. Röken från cigaretten?? Varför måste det ut och varför så ofta??? Det är väl heller inte så att beteendet är en instinkt som väcks vid 14 års ålder och att något hemskt skulle hända om det inte fick komma ut var 7:e sekund?

3. Det måste vara något de sett någon annan göra innan och på nåt sjukt j-vla sätt tänka att "Fan vad ballt, det där ska jag också köra." Och så är det igång. Årgång efter årgång för med sig företeelsen. Och här står jag, halvsen 80-talist som fattar NADA.

4. Dessa kläder, eller snarare obefintliga kläder. Hur fixar de att stå i nylonstrumpor och en liten blus som knappt täcker rumpan. Jag fattar inte. Har de ingen känsel??

Så när jag gått förbi för 238:e gången för året så tänker jag: Vem är det mest synd om? Dem i ringen eller jag utanför?? Jag som ägnar hundratusentals tankar åt att fundera över beteendet eller de som är mitt uppe i att utöva det? Hur är det egentligen där i ringen? Jag har aldrig varit i en... Och varför bryr jag mig? Jo för jag, jag tycker att det måste (MÅSTE) finnas nåt bättre för dem att göra. Något de tycker är roligare. Eller? Är det bara jag som tycker det ser tråkigt och sorgligt ut? Det kanske är skitkul? Vad vet jag?

Från det ena till det andra. Min vän frågade mig idag om Damon läser min blogg. "Jag tror inte det" svarade jag. Men jag vet ju faktiskt inte. Jag tror bara inte han har varken tid eller energi till att göra det. Hon undrade om jag inte var rädd att om han skulle göra det, om jag var orolig för att han i så fall skulle ta mig för givet med tanke på allt fint jag skriver om honom.

Jag tycker inte jag skriver så fint om honom. Jag tycker väl mer att jag skriver fina saker om mina känslor för honom. Och för min del får han gärna ta mig för givet. För här och nu är jag given honom. Han kan räkna med mig. För jag har inget emot att ge honom den tryggheten.

Jag älskar min vän men jag fick ont i magen under en lång stund efteråt. För det fick mig att tänka att hjälp, tänk om han tröttnar och börjar ta mig för givet på fel sätt? Men jag hade också ont i magen för att jag tyckte att det var typiskt svenskt. Inte typiskt min fina vän. Absolut inte typiskt henne. Hon menade absolut inget illa. Men jag tänkte att här i Sverige så måste man vara så medveten om sina drag. Till och med i kärlek. Men i vilken sorts kärlek måste man välja sina ord eller tänka igenom sina handlingar? I vilken sorts kärlek måste man hålla tillbaka för att behålla sin äslakde? Inte i den kärlek jag tror på. Tar han mig för givet eller slutar uppskatta mina kärleksfulla ord och beskrivningar av det som är oss, då är jag inte säker på att det mellan oss är värt att kallas kärlek.

Så den onda känslan försvann. Jag vill ha det såhär. Jag vill kunna överösa den jag älskar med ord och kärlek när jag känner dem. Och den dagen de blir färre och glesare så hoppas jag att när något liknande det vi säger idag sägs, att det då sägs med tyngd och en ny form av kärlek, där vi lagt som grund all den kärlek vi känner för varandra idag. För kärlek ändras med tiden, men den behöver inte bli mindre bara för att den ändrar form och uttryck. Det är i alla fall min tro.

Och till den stackarn som tror att jag tycker synd om mig själv: Jag har inte tid att tycka synd om mig, jag har fullt upp med att tycka synd om alla andra som inte vågar vara dem de är i alla lägen. Det är så skönt. Och inte behövs nån terapeut då inte.

Over and out.
Jessica