Luppans

Jag lever men det är väl precis nätt och jämnt vad jag gör. Det är såå svårt att vara hemma men jag behåller leendet på läpparna. Bara för att. Bara för att det är det jag tror på. Att goda tankar framkallar ett gott liv. Men det gör ont. Det gör så himla ont.

Det var lycka i måndags då mina små knoddar efter två månader, bara 1 och 2 år gamla sprang i min famn och lutade huvudet mot min axel. Inga ord, knappt ett ljud. Bara deras små kroppar i min famn. Jag älskar de små. Där behövs inga ord. Mitt hjärta brast litegrann av insikten att de minns mig. Att det vi delade när jag åkte finns kvar. Att de inte glömt. De allra blygaste små sken upp och sprang mot mig. En av mina småtjejer, inte ens fyllda två följde mig vart jag gick hela dagen och ville bara sitta i knäet. Älskade små liv!

Under måndagen kände jag mig yrslig och det halvsvartnade för ögonen på mig ett par gånger. Det känns som att hela jag är fylld av saknad och tyngd. Jag vill så gärna le. Jag vill berätta om min resa för dem som frågar men sanningen är att det gör bara ont. Jag vill inte berätta. Såhär är en annan sak men när mammorna och papporna på jobbet samt mina kollegor frågar så går det som en illasinnad ilning genom kroppen och jag lurar mig själv med tanken att jag inte vill minnas. Klart jag vill och jag vill inte att det ska vara såhär. Men sanningen är att det gör ont. Nästan hela tiden.

En bisak är att jag fått ont i halsen, doktorn i Australien sa att jag skulle uppsöka läkare direkt här i Sverige så det gjorde jag i fredags, då kände jag dock inget i halsen. Fick ingen hjälp mer än nya tabletter utskrivna. Men igår fick jag en tid på vårdcentralen och det var som om någon ovan var med mig för jag fick en helt underbar doktor. Jag hade inte klarat ett negativt ord. Jag hade inte klarat en misstroende blick. Ingenting. Trots att hon var så snäll började jag störtgråta. Jag kunde inte sätta ord på vad som var fel.

Hon lyssnade på mitt hjärta och mina lungor och frågade om jag varit med om någonting speciellt nyligen. Jag berättade osammanhängande om hur jag fått en inflammerad skitfinne som förstört allting och hur jag var peppad för att åka hem men inte kunde. Hur väskorna stod packade och hur jag inte ville visa mitt hemska ansikte för Damon. Hur abrupt slutet blev då jag skämdes dagens alla ljusa timmar och inte kunde ge honom det jag ville och det som egentligen bara pulserade runt i min kropp. All min kärlek till honom.

Hur jag mådde illa på ett sätt jag inte känt förut. Hur det stack i händer och fötter och hur svimmningskänslor kom och gick så fort jag rörde mig. Hur stressande det var att bara ha som mål att bli frisk nog att kunna sätta sig på ett plan ifrån honom och sedan köra igång direkt här hemma. Hon frågade mig om jag hunnit se tillbaka på det som hände och jag fick fram ett litet nej.

Hon sa att ibland när man är med om något obehagligt så kan man inte reagera där och då utan reaktionen kommer i efterhand och man måste låta den komma. Jag är sjukskriven till måndag och oroas för att det kanske kommer stjälpa mig mer än hjälpa men jag har lovat doktorn att bara vara, koppla av. Jag ska göra mitt allra, allra bästa.

Vad mer? Det finns en person jag vill säga något till fast jag vet inte hur. Jag vet nog inte ens vad. Det finns en person jag för några dagar sedan knöt ett band med som känns så otroligt dyrt och värdefullt och lite läskigt. Jag har känt med henne så länge och gör det fortfarande men jag kan andas lite lättare nu. Jag tänker på henne jämt och det känns som att jag äntligen kan vara öppen med det på något märkligt sätt. Jag känner mig sönder och hel på samma gång.

Somnade klockan 18 igår kväll. Vaknade 04:30. Har pratat med min älskling och jag vill ju bara vara med honom. Försöker hålla skenet uppe, inte minst för honom. Det är hårt att vara så kär i någon som man inte får vara med när han faktiskt är lika kär han. Jag älskar oss och jag kan vänta. Men tålamodet tar inte bort saknaden. Jag känner mig alltid Damon-törstig. Jag avskyr nätterna, då jag vaknar och känner direkt att han inte är bredvid. Jag avskyr det lika mycket som jag älskade att vakna bredvid honom och bara känna lite, lite med foten att han var där. Eller när han mitt i natten utan att själv veta om det nuddade sin hand vid mig. Jag fixar inte att tänka på det.

Och tro mig, tro mig när jag säger att jag verkligen försöker se ljust på det här. Glädjas åt att jag har honom. Att han vill vara med mig och att vi älskar varandra. Bara väldigt, väldigt långt ifrån varandra fysiskt sett. Får se vad den här dagen bjuder på.


Fortfarande i Australien. Efter ett par dar med antibiotika.


Ja.. Det var inte underbart.

Första skorpan hade lossnat.


Det finns mycket värre bilder men jag vill inte visa dem.


Första bilden på hemmaplan. Ett försök till ett leende i alla fall.


Jag och Charlie för en stund sedan.


Vi skickade den här bilden till Damon och sa att vi saknar honom..


Ja fy satan vad jag saknar dig!!!!!!

Här är förresten en länk till vår låt. Jag dör när jag hör den. Vi lyssnade på den hundratusen ggr på vår roadtrip och första gången han spelade den för mig sa han: This is your new favourite song. "Hur vet du det?" undrade jag. "I just know that" svarade han.