Skönhet.

En till grej. Det handlar om skönhet. Jag har alltid tyckt om skönhet. Liksom tyckt att det är viktigt. Men det ska vara naturlig skönhet och jag ser skönhet i nästan alla. Jag kan avundas andra, och det är inte en viss typ av utseende utan det är olika. Det finns så många otroligt vackra människor och jag kan ibland avundas dem. Det finns ingen poäng med det. Alls.
 
Samtidigt störs jag av denna skönhetspressen. Vart jag än tittar så kämpar folk för att vara snygga. Och då tappar de skönheten i mina ögon. Men hur jävla lätt är det att vara vacker utan någon som helst ansträning? Det är nog bara några få procent som fixar det.
 
Samtidigt tycker jag att de vackraste människorna är de som inte ansträngt sig alls. Och jag önskar att jag var en sådan. Men dessa dagar efter min dåliga hy, som nu är helt perfekt igen, så bär jag t.ex. nästan alltid smink. Jag vill inte det. Men jag känner mig inte fin utan längre. Det slog mig häromkvällen.
 
Jag hade duschat och tvättat ansiktet och kom ut till vårt sovrum där Damon låg i sängen. Och så sa han: Do you know how beautiful you are without make up? Jag skrattade till med en fnysning, nästan generad och svarade nåt i stil med att: Ja du tycker det va när jag just tvättat ansiktet och har rödsprängda ögon? Yes I do, svarade han.
 
Jag vet inte om han ser vad jag känner utan att höra det, men ord som dem betyder så mycket mer än hans vanliga I love you. Och tusen ggr mer än att höra att jag är fin när jag har fixat mig i en kvart och satt på mig nåt fint.

Det är faktiskt oftast sent på kvällen eller tidigt på morgonen han kallar mig beautiful. Och jag önskar att jag inte brydde mig alls om vad han tyckte om mitt yttre. Men jag vill vara hans number one. Jag vet att han haft helt fantastiskt fina tjejer förr. Tjejer jag aldrig nånsin kommer kunna mäta mig med och därför undrar jag ibland varför han valde mig. Han kunde ju få bättre.
 
En annan sak är att jag tittar mycket mer på andra tjejer än killar. Häromdagen var jag helt tagen av en tjej på tågperrongen inne i Brisbane. Jag kunde inte sluta titta på henne. Hon var så himla fin och så naturlig. Hon hade sin pojkvän med sig och jag undrade om han förstod hur lyckligt lottad han är. Jag undrar om vi ibland blir lite blinda för det vi har.
 
Saken med Damon är att jag vet att jag blivit blind. Jag är bara kär i det som är inuti nu, så kär att jag inte längre ser det yttre. Jag vet inte om han är snygg eller inte. Och det är rätt skönt. Jag dras mer till hans händer på mig nu, hans blick som är densamma som dag ett, hans lukt och då inte hans parfym utan doften av Damon. Jag undrar om någon nånsin kommer känna för mig som jag känner för andra.
 
Och så det här med tjejer. Att jag ofrivilligt ser alla vackra tjejer överallt. Jag har ingen aning om ifall de är nöjda men i mina ögon är de helt perfekta. Inte som i ordet perfektion men i sin egen helhet. Sina egna kurvor eller kurvor som inte finns men när jag ser mig själv eller när jag tänker på mig och min kropp så känner jag mig otillräcklig. Jag är alldeles, alldeles för självmedveten. Fy farao för det. Men det är som att jag ser alla andra men ingen ser mig och gör de det så bryr de sig inte och jag fattar väl det, jag är ju bara en person och det är väl ingen som bryr sig om vad som rör sig i min skalle.
 
Nog har jag hört att jag är fin men ingen säger det så jag tror på det. Och jag dikterar för andra om hur gorgeous de är, för jag tycker ju det men jag ser inte det i mig själv. Men så kommer det en stund som här om kvällen när han säger en så simpel sak som att jag är fin utan smink och det tar. Att man ska vara så jävla dum i huvudet.
 
 

Kommentarer
Postat av: Moje

Hej raring, så fin som du är!!! både utom och inom!!! Håll huvudet högt och var dig själv!!!
normor

2012-08-18 @ 06:15:39

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0