Hur mycket ryms i ett hjärta?
Hej folket!
Nu är det ro i den här tjejen igen. Det finns ju där i djupet, alltid. Lugnet. Och just nu sipprar det runt i min kropp. Det är bara dagar kvar till jag åker till min kärlek. De går att räkna på mina fingrar. Och de här dagarna ska jag göra till de bästa. Jag började redan i lördags. Alex och jag sågs. Det är alltid mysigt att träffa honom. Nog må han vara mitt ex men han är sannerligen min bäste vän och det kommer förhoppningsvis aldrig att ändras. Vi har åtta år i backspegeln som fört oss dit vi är idag. Och han är så storsint och ödmjuk som faktiskt glädjs åt att jag funnit kärleken på nytt.
Vi sågs här hemma hos pappa, tittade på Så mycket bättre och pratade livet. Och SKRATTADE. Jag har så roligt med honom och vår humor är oslagbar! Mitt i trivseln ringde Kära Anna som häpnades lite då jag sa att jag låg i sängen med Alex. Men det gjorde jag. Och det var inga konstigheter. Jag har aldrig trampat snett i mina förhållanden och skulle aldrig nånsin göra det om någon oroade sig. Men jag tycker det är viktigt att få ha kvar relationer som verkligen betyder något. Och det gör min relation till Alex. Han har behandlat mig på det bästa sätt en tjej kan önska och vår vänskap vill jag inte bli av med.
Vi hade missförstått varandra lite gällande middag så han hade redan ätit när han kom och jag var vrålhungrig. Hade inte handlat heller. "Men vi fixar nåt till dig" sa han. "Det finns inget och jag är för trött" sa jag. Så slamrade han lite i köket och sa "Det finns visst" 25 minuter senare serverades jag en jättegod måltid ala Alex.
Inpå småtimmarna skickade jag hem en nästan sovandes kille och bägge två var så nöjda med vad det blev av kvällen och oss. Vi kan umgås normalt. Och det är så fint och betyder så mycket!
I den här stunden längtar jag som en tok efter min underbara, fantastiska Damon. Snacka om att 2011 är mitt år. Jag har tagit mig för så mycket. Sagt till personen jag älskade mest i världen att jag måste få svart på vitt att det aldrig blir vi. Det fick jag inte så jag skrev det själv med svart markering och klev ur den där livslånga kärleksbubblan. Sedan avslutade jag och Alex på ett fint och värdigt sätt. Och så i somras/tidigt i höstas så klev en ny, fin kille upp på min scen. Vilken roll han spelar vet jag inte riktigt ännu. Men det är utsålt till föreställningen och mitt hjärta har köpt varenda biljett!
Nu är det ro i den här tjejen igen. Det finns ju där i djupet, alltid. Lugnet. Och just nu sipprar det runt i min kropp. Det är bara dagar kvar till jag åker till min kärlek. De går att räkna på mina fingrar. Och de här dagarna ska jag göra till de bästa. Jag började redan i lördags. Alex och jag sågs. Det är alltid mysigt att träffa honom. Nog må han vara mitt ex men han är sannerligen min bäste vän och det kommer förhoppningsvis aldrig att ändras. Vi har åtta år i backspegeln som fört oss dit vi är idag. Och han är så storsint och ödmjuk som faktiskt glädjs åt att jag funnit kärleken på nytt.
Vi sågs här hemma hos pappa, tittade på Så mycket bättre och pratade livet. Och SKRATTADE. Jag har så roligt med honom och vår humor är oslagbar! Mitt i trivseln ringde Kära Anna som häpnades lite då jag sa att jag låg i sängen med Alex. Men det gjorde jag. Och det var inga konstigheter. Jag har aldrig trampat snett i mina förhållanden och skulle aldrig nånsin göra det om någon oroade sig. Men jag tycker det är viktigt att få ha kvar relationer som verkligen betyder något. Och det gör min relation till Alex. Han har behandlat mig på det bästa sätt en tjej kan önska och vår vänskap vill jag inte bli av med.
Vi hade missförstått varandra lite gällande middag så han hade redan ätit när han kom och jag var vrålhungrig. Hade inte handlat heller. "Men vi fixar nåt till dig" sa han. "Det finns inget och jag är för trött" sa jag. Så slamrade han lite i köket och sa "Det finns visst" 25 minuter senare serverades jag en jättegod måltid ala Alex.
Inpå småtimmarna skickade jag hem en nästan sovandes kille och bägge två var så nöjda med vad det blev av kvällen och oss. Vi kan umgås normalt. Och det är så fint och betyder så mycket!
I den här stunden längtar jag som en tok efter min underbara, fantastiska Damon. Snacka om att 2011 är mitt år. Jag har tagit mig för så mycket. Sagt till personen jag älskade mest i världen att jag måste få svart på vitt att det aldrig blir vi. Det fick jag inte så jag skrev det själv med svart markering och klev ur den där livslånga kärleksbubblan. Sedan avslutade jag och Alex på ett fint och värdigt sätt. Och så i somras/tidigt i höstas så klev en ny, fin kille upp på min scen. Vilken roll han spelar vet jag inte riktigt ännu. Men det är utsålt till föreställningen och mitt hjärta har köpt varenda biljett!
Kommentarer
Trackback
