Första steget.

Hej folket!!

Igår var jag så slut att jag började gråta i duschen hos mamma. Det har varit så mycket anspänningar gällande resan och de som ska ta hand om Charlie och Vilma medan jag är borta att det har tagit upp all min vakna tid sista månaden. Jag har fixat och donat och trixat och jobbat dygnet runt. Ja några timmar har jag förstås sovit också men igår kunde jag ta första steget mot min resa. Ett par tar hand om Charlie och Vilma och får bo i min lägenhet under tiden. Och nu när mamma och Johan är i Spanien är det tillbaka till flickrummet som gäller. Från helgen kommer jag bo hos pappa som åker till Thailand.

Igår kväll ringde jag Damon, inget svar men en stund senare ringde han upp. Vintertiden är bra på så vis. När klockan är 22:00 här är den 07:00 där. Vi hade ett perfekt Vibersamtal, hörde varandra perfekt. Sov gott älskling, var länge sedan jag hörde men det är underbara ord ifrån en underbar kille.

Sista månaden känns som en bubbla. För varje dag som går så känns Damon bara längre och längre bort. Borde vara tvärtom men det är en helt ny grej att vara så långt ifrån en människa jag tror att jag tycker så mycket om. Ni hör, jag skriver tror. För det känns inte på riktigt längre.

Jag törs knappt säga det men jag är trött på ord och sms och en hackig Skypeskärm. Jag vet att det bara är för att jag känner mig slut som jag tänker och känner såhär. Det kommer ändras. Men just nu känns det som en låtsaslek alltihop. Som en dålig dröm. Men steget är taget och jag är på väg. Om några veckor åker jag.

Han har planerat att vi ska campa på en strand med ett gäng vänner till honom ett par dagar efter att jag kommit fram. Sedan är planen att vi ska köra en roadtrip 130 mil med start längst med The gold coast och stanna där vi känner för. Verkligt va? Lätt att föreställa sig? Nopp.

När övergår man från feg till modig? Från rädd till nyfiken? Från att se problem till möjligheter? Jag känner mig personlighetsförändrad. Jag har oroat mig i hela mitt liv. Jag känner inte ett uns av det. Ibland tror jag att jag är orolig men inser att det bara är vana. Jag är inte alls orolig. Jag vet att det här är ett steg i RÄTT riktning. Jag bara vet. Precis som jag visste med resan till Gotland. Jag är på väg. Ska bli spännande att se vart!


Dagens Damon, slipsgubbe


Och en Skype-tjej. Det är såhär våra dater ser ut.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0