Luppans

Mitt i folkvimlet på Södermalm med Jonna vid min sida svepte en tanke genom mitt huvud som liksom sakta och snabbt på samma gång gled förbi. En tanke som tidigare idag gjorde samma sak och som hade sin början igår när jag funderade över saker som hänt mig.

Det finns så många ögonblick i en människas liv. Korta, lite längre, ibland bara i en blinkning eller i en snudd vid någons hand. Ibland sparas ögonblicken som minnen. Vissa är lätta och lyckliga, andra är tunga och vassa. Ett kanske skapades genom musiken på en begravning, ett annat mitt i det första kärleksruset. Ibland när man känner sig så bortgjord att man önskar det var på låtsas och ibland när man vet med sig att man gjort riktigt, riktigt fel.

Alla dessa ögonblick blir till minnen och oavsett om de är lyckliga eller tårfyllda så kan de bli bra minnen. Ett bra minne behöver inte vara ett lyckligt, men det kan bli en fin eller viktig historia i efterhand. En historia om det ögonblicket, ditt ögonblick. 

Alla minnen går att beskriva med värme och respekt för det som en gång hänt. Även de där hemska. Jag känner ofta att jag vill lova andra att det blir bättre. Att när något gör sådär ont, eller är sådär svårt, så kommer det en tid då känslan och ögonblicket plötsligt är ett kanske tydligt men ändå avlägset sådant. Något du kan känna distans till och se tillbaka på med just värme och respekt. Även om ögonblicket i sig aldrig förändras.

Jag vill säga till andra att det finns ingen gräns för hur mycket du är värd, eller hur lycklig du får vara. För det finns ingen sådan maxgräns.

Men ibland så glömmer jag att allt det där även gäller mig. Att också mina minnen och ögonblick är viktiga, fina, nödvändiga. Att till och med jag som bara vill ge är värd att ta emot. Att få känna, att leva mig igenom de där ögonblicken som kittlar så, som trycker över bröstet eller som lugnt bara seglar förbi.

Jag har så lätt för att se andras lycka eller sorg. Att glädjas med andra, eller att peppa någon ur en sorg. Min egen lycka eller sorg vågar jag inte alltid ta till mig eller besvära mig själv med. Jag tappar värdet av mig själv. Jag är så bra på att lära. Jag vet hur man lever ett lyckligt liv med sanna leenden och salta tårar. Men jag praktiserar det inte.

Där på gatan i vimlet av fredagsfyllda människor såg jag en del av mig i Jonna. Som i en spegel. Hon är värd sin lycka och sin oro. Det är jag också.