Luppans

Ligger ensam i dubbelsängen i stora lägenheten. Calle kom just hem, eller för ett tag sedan. Vi har suttit och pratat lite. Sandra kör bortamatch. Idag har varit en helt fantastisk dag med enbart sol och varma känslor. Ja på dagen alltså. Vi bestämde oss för att pröva utelivet här i byn. Jag blir ju kall och stel som en pinne av bara tanken men tänkte som jag alltid tänker att man måste ge det en chans. Och att här i paradiset kanske det är annorlunda mot hemma i storstan.

Det började med middag med mina två roomies. Riktigt mysigt och gott men när vi skulle betala gick inte mitt köp på 153 kronor igenom. Så jävla jobbigt. Mitt konto har dragit pengar i efterhand så jag fattar ingenting. Calle fick rycka in med plånkan. Snälla han.

Sedan skulle han jobba på ett av byns hetaste inneställen så vi gick dit och kikade. 250 spänn skulle de ha i inträde. Jag ville verkligen inte gå in men Sandra ville så gärna och jag vill att hon ska ha det bra så jag gick med. Men redan när vi kom in fick jag den där äckelkänslan som jag alltid får när jag är på sådana där hypade ställen. Åh jag får ont i magen. Folket är som dockor och robotar och det finns ingen charm alls. Det är bara varumärken som trippar runt och jag mår fruktansvärt i den miljön.

Hängde lite med Sofi Fahrman och Eric Amarillo. Han kom fram och pratade med oss i nån minut om nåt vi inte fattade varpå han sa: Men vänta, ni var inte de jag pratade med nyss, eller hur? Shit jag glömmer, jag träffar så mycket folk varje dag att jag blandar ihop.

Jag ville bara ge den där fule lille gubben en kram och säga att allt blir bra, att han inte behöver stå där och sjunga Vill du ligga med mig då för att bli lycklig. Eller så måste han det och då är det fruktansvärt sorgligt.

Sandra ville dansa, jag ville inte. Jag avskyr att dansa ute. Jag tar mig själv på alldeles för stort allvar, jag vet det men jag tycker det ser så töntigt ut när folk står och vevar med sina armar. Bara tanken på att jag skulle göra detsamma gör mig illamående. Men jag tänkte att ok, jag kan stå där en stund för hennes skull.

Slusk efter slusk var framme och de hade så äckliga blickar. Som om de var djur fast det är en mild liknelse. De har jakt i blicken och ett stort moln med bokstäverna ÄCKEL svävar ovanför dem. Jag mår fysiskt dåligt av att se allt det där. En kille kom fram och grabbade tag i Sandras rumpa utan vidare och en annan ville hångla upp oss båda två, helst samtidigt men när vi backade tryckte han ner sin tunga i halsen på en annan tjej som inte heller ville. Men han körde på ändå.

Jag blir fruktansvärt ledsen. Av flera skäl. Dels för att jag tycker att alltihop är sorgligt, men så ibland blir jag ledsen för att jag under inga omständigheter kan spela med i spelet. Det går inte. Jag blir nästan överdrivet negativt inställd till fenomenet som kretsar på klubbarna. Det liksom kokar i mig och jag vill bara därifrån. Jag får gråt i halsen och undrar om det är de eller jag som lever i en bubbla.

Två killar dansade rätt nära oss hela kvällen och Sandra var intresserad av den ena. Hans kompis närmade sig mig och frågade på ett trevligt sätt varifrån vi var. Jag sa att man skäms ju nästan för att säga att man är från Stockholm dessa tider och han frågade varför jag var där då. Jag svarade ärligt att det var för att jag gjorde det för min kompis skull och han sa att han höll med om att det var dreggigt men att han i alla fall var från Luleå, alltså långt ifrån Stockholm. Jag gjorde tummen upp men var fortfarande obekväm. Han var så trevlig men jag tänkte att det är klart han är det så hans kompis får vara med Sandra utan att störas. Jag fixar inte sådant, det hela är för utstuderat. Så jag i princip vände honom ryggen och sa till Sandra att jag väntar på henne en trappa upp tills hon är klar.

Det var en av de värsta utgångarna. Jag hade inte ett dugg kul för jag hade redan bestämt mig. Jag blir aldrig en klubbare. Jag bjuder gärna på mig själv i andra sammanhang, men vid tillfällen och situationer likt den ikväll blir jag en fossilstaty. Gammal, hård och stel!