Luppans

Till min vän!

Grattis på födelsedagen, 30-årsdagen, min fina Caroline.

Som jag önskar att jag kunde vara där, på riktigt, köpa nejlikor till dig och komma och fika, som om det vore vilken födesledag som helst, inte just din 30:e. Sitta på din balkong kanske, dricka te, eller någon god saft.

Du hade hunnit fylla åtta första gången jag träffade dig. Jag var bara fem men skulle snart fylla sex. Fast det är snart 22 år sedan minns jag exakt. Jag vet att du vet att jag minns också. Mitt minne får jag både dras med och glädjas åt.

Mamma och pappa hade sagt att det var massa flickor som väntade ivrigt på oss, som hjälpt till att flytta. Hur mycket ni hjälpte vet jag inte men jag vet att ni stod på rad i köket och ville ha vatten. Det har de berättat. Och att ni varje dag kom springandes och undrade om jag och Åsa kommit nu.

När vi väl gjorde det var Sanna den första jag träffade på gården. Jag blev lite rädd för hon slet genast tag i min arm och sa "Ska vi leka??" En kort stund därefter kom du och Evelina, bortifrån Ot och Oy-hållet. Ni hade varit och köpt godis, fast det inte var lördag och redan då fattade jag ju att du måste vara en rätt cool tjej! Lördagsgodis när det inte är lördag liksom. Du svingade med den där genomskinliga påsen och frågade om jag ville smaka. Jag tog en sådan där blågrön, hård, salt spickesill. Sedan var det väl klippt. Vilka dagar efter den i juni -92 lekte vi inte?

Vissa minnen vet jag att vi delar, som kojan, snigelracen, otaliga gångerna vi lekt med dockor, när vi tagit chansen som gamla tanter, när vi bytt kläder i din port, när vi åkte på Vattenfestivalen, sommardagar på Almännabadet, sommarlovsmornar framför tv:n. När vi ätit din eller min mammas hembakta bullar. När vi lekt burken, husknuten eller bara cyklat varv efter varv runt gården. Spelat kula, gungat Gung-Jocke. När vi sovit över, varit barnvakt åt någon liten unge, städat hos Nina, brutit oss in hos folk som låst sig ute. Smugit på Martin och Charlie. FRÅGAT CHANS PÅ OT OCH OY, vad faaan! Byggt snölyktor, gått till backen och åkt pulka tills det mörknat och vi var alldeles svettiga och rosiga, när vi åkt skridskor. Alla dagar vi gick till skolan ihop. Tjafsen. Var de egentligen så många? Jag har förträngt det mesta i så fall. Andra minnen bär jag själv.

Som när du fick en splitter ny bergsprängare i födesledagspresent. Jag ville också ha en. Jag fick en större men var inte nöjd, dina högtalare var inbyggda i själva stereon, mina var löstagbara. Pappa försökte säga att min gav bättre ljud, spelade ingen roll, den var inte lika cool. När du köpte dockan Josephine. Jag ville också ha en. Hade a l d r i g sett en så fin docka. Pappa och jag åkte till samma affär vid Islandstorget där din kom ifrån. Fanns ingen, fick nöja mig med en mindre. Din hade stora bruna ögon, min Malin hade blå. Hon var söt, men inte lika fin som Josephine. Hur vi lekte med Maggan som jag tyckte var SKITLÄSKIG! Värsta spökdockan med bara ett öga. Men hon var given, du tyckte hon skulle vara med, då skulle hon ju det. När du fick ny cykel och bara ville cykla.

När vi sedan blev lite äldre. Du hade varit på kollo och berättade att du "strulat" med någon Olof. Jag visste fan inte vad "strula" var mer än när något blir lite struligt så jag sa käckt att ja men du strular ju till det med alla killar. PINSAMT! Snacka om att fatta noll! Och så den gången som du inte gillar att höra om när du sa att Jessica stavas med ett S. Eller att Jenny och Jessica var de fulaste namnen du visste. Tack tack.

När jag fick en lillebror och du sedan berättade att du också skulle få ett litet syskon. När vi åkt till Gotland och sovit alla fyra i samma säng. När Evelina fick löss och jag ett ägg, KANSKE, men ändå fick löddras in! Du var så cool, vita savannbyxor och Buffaloskor fast det var mitt i sommaren. När jag fick hänga med dig och Cicci.

Och så mycket där emellan. Saker vi upplevt ihop fast ändå isär. Vi bodde ändå på exakt samma gård, vi vet precis hur syrenerna på Älvdalsvägen luktar, hur det låter mot just de fönstren när det regnar. Hur kräftskivorna var när samma personer blev fulla. Minns du att vi grävde ner kräftor vid Anders? Som sedan låg i delar lite här och var och stank när katterna grävt upp dem?

Jag kommer ihåg i omklädningsrummet efter gypman en gång. Din klass hade gympa efter min och du och dina kompisar kom fram till mig och du sa om mig till dem: "Kolla vad långa ögonfransar hon har. Hon har liksom inte ens mascara. Gnugga Jessica och visa att du inte har nån mascara." Och jag gnuggade. "Kolla, det blir inte svart, hon har sådär långa". Ganska stolt och glad blev jag. :)

Minns du den gången då du ringde och frågade om vi skulle leka och jag bara skulle fråga mamma men glömde bort att du var i luren och fortsatte leka Fångarna på fortet med Åsa i hennes rum? Förmodligen inte men jag gör! Piiini igen!

När vi spelat Back Packer på datorn? När vi tjuvringde sjutusen gånger till alla som hette Storm och frågade om det var storm på "Kaprifolgatan" eller nåt och sedan skrek "Håll i hatten då"?

Vår detektivklubb! När alla möjliga var misstänkta. För vad vet jag inte riktigt men misstänkta var de! Eller när vi bakade kakor som vi sedan bjöd bort i området. De trodde vi sålde, nejdå vi bara bjöd. Vilka små änglar!

Och att det alltid var team oss och team Åsa och Evelina. Att vi inte lekte mer alla fyra. Ja team oss och team dem var det ju så länge de två inte bråkade, då blev det automatiskt team Bergström mot team Tyleborn. Men det gick snabbt över.

När vi åkt upp till Vällingby, pratat "arabiska" på bussen så alla skulle tro att vi faktikst kunde arabiska. Hela färden kunde vi snacka. Eller när vi köpte femkronors mjukglass på Diggers, sju kronor om vi villa ha dem doppade i choklad!

När vi gått påskkärringar och Åsa och Evelina ALLTID hade mer godis än oss.

Minnena tar verkligen aldrig slut. Vi växte upp som fyra systrar, och fastän vi på många sätt stått närmare eller hängt mer med andra genom åren har det vi haft aldrig någonsin ändrats. Vi må ha varit olika och oense om saker, men vi finns där för varandra, jämt.

I min värld skulle vi ha barn samtidigt du och jag. Köpa små tofflor ihop och gå våra barnvagnspromenader. För länge sedan fattade jag väl att det inte kommer bli så och bara för två år sedan tänkte jag att jag kommer nog aldrig någonsin bli mamma. Jag kan nog inte ens få barn. Och så vips, sitter jag här nu, med fyra dagar kvar till beräknad födsel. Jag är glad men det gör mig ont att vi inte gör detta ihop. Att du är där och jag är här. Att livet inte blir som man tänkt och att det tar sina vändningar när man minst anar det. Det gör ont att tänka på vad våra familjer genomgått, att sjukdomar får finnas och att folk försvinner ur våra liv. Men i allt det där så finns det saker som består. Våra minnen och vår barndom, klyschigt må det låta, men ingenting, ingen sjukdom, inget öde kan ta det ifrån oss.

Jag tänker ofta på det. På vilken tur vi haft som fick just vår barndom. Hur sorgligt det är för alla dem som inte får en sådan, fylld med så mycket lek och barnsligheter och självklarhet. Den där lilla bubblan bär jag alltid med mig och även om minnena inte blir fler så tycker jag om att plocka fram dem ibland och bara se tillbaka. Veta att jag delar dem med dig, min syster och Evelina. Att fler kan bekräfta dem, Tilde, kanske Emma och Matilda, Jessica och Emily, vi som levde i den där gårdsbubblan under 90-talet.

Jag önskar dig en dag av minnen och framtidstro, att du får känna dig lycklig men också kommer ihåg att lycka är INTE meningen med livet. Det finns inte bara en mening. Livet är inte ett resultat, livet är allt som händer genom åren och i slutet av resan är det väl ändå minnena som räknas. Det vi upplevt med andra och det vi drömmer om ihop. Vi hade en dröm du och jag, om bebisar tillsammans, men drömmar är drömmar och livet är verklighet. Och som Winnerbäck sjunger "Du vet att verkligheten, är inte alltid så verklig" Men det betyder inte att den är dålig. Det var några rader från mig. Du är underbar och jag kommer alltid vara din vän. Nu och i 70 år till. Hipp hipp hurra för min Carro idag!

 

Vi hörs snart!
Jessica