Luppans

-Tänd hellre ett ljus, än klaga över mörkret

Godmorgon.

Hej Sverige!

Guuuud vad jag bävade för att återvända. In i det sista tänkte jag att näej, jag stannar, jag åker inte dit. Jag låtsas som att Damon aldrig funnits och så försöker jag bli lycklig ensam. Inget är värre än att lämna Sverige.

Men jag satte mig på det där flyget. Tänkte att jag kan ju vända i Helsingfors. Kanske Hongkong. Men jag satt kvar. Väskan fylld till bredden med bebiskläder. Specialbagage lastat med Emmaljungas finaste vagn. Vrålåket, lyxvarianten.

Det gick smidigt. I alla fall själva flygningarna. Krångel både på Arlanda och i Hongkong gällande att jag är gravid samt visumjox. I allt virrvarr glömde de ta betalt för frakten av vagnen. Synd för dem.

Så kom jag fram till Brisbane. Mer avslappnad än nånsin. Inte det minsta orolig över nånting. Och vad snälla folk är när man har en mage i vädret! Fick hjälp till utgången och där stod min Damon. Greps av en stark känsla på en millisekund. Trodde att jag skulle känna typ hej hej kul att se dig igen. Verkligen. Trodde inte det skulle vara mer än så. Men det var det.

Det var ett kärt återseende och det var som att jag fylldes med vad jag tömts på. Mina känslor för Damon. Han har fått bära mitt hat för Australien, och i min avsky började jag applicera kylan på honom. Intala mig att jag klarar mig utan, att väljer jag honom ingår Australien. En så himla sorglig utveckling på en ganska fin kärlekshistoria.

Men redan där, på flygplatsen fylldes jag av den där kärleken för honom. Min älskling. Min Damon.

Har under min tid i Sverige inte sagt orden "Jag saknar dig" en gång till honom. Inte kallat honom älskling. Kanske som ett skydd men ett så starkt skydd att de orden absolut inte föll naturligt.

Varje minut som gick förvånades jag av den uteblivna paniken. Över värmen i hjärtat när han tog min hand i bilen. Värmen när han klappade på mig.

Det är morgon två här i Australien nu. Pappan till min bebis ligger tätt bakom mig med ena armen runt mig och näsan tätt emot min nacke. Vår bebis sparkar i magen och nånting säger mig att det är nog såhär det ska vara.

Vi har mest hunnit vara. Sett film, promenerat vid vattnet, monterat vagnen.

Ska lägga ifrån mig telefonen och ta in stunden. Och avsluta med ett sant konstaterande:

Det som inte dödar stärker.

Vilken härlig läsning!

Jag läser och tänker - att det känns bra. Vi finns här och det vet du. Alltid, kram pappa