Luppans

-Tänd hellre ett ljus, än klaga över mörkret

Meningen med allt -En månad.

Idag blir vår lilla stjärna en månad. 4 veckor har gått sedan jag kämpade mig igenom vägen mot lilla Lokes ankomst tillsammans med honom. Jag tänker på det där ibland, hur det var för honom, om det gjorde ont på honom också och om han någon gång var rädd. Jag minns att jag tänkte när han kom ut att jag ville stoppa in honom igen, så han var varm och trygg. Vilka tankar man får sådär i anknytning till ett nytt litet livs början. Kan också vara jag som är allmänt knäpp.

 

De här veckorna har varit de finaste och svåraste i mitt liv. Jag saknar absolut inte den första veckan, inte andra heller. Jag kunde över huvudtaget inte sova. Inte en blund första fem dagarna och jag förvandlades till ett instabilt vrak. Och jag var så rädd. Hela tiden. Så fort han sov var jag tvungen att kolla att han andades var femte minut! Enormt påfrestande att vara så spänd ständigt!

 

Mitt i allt flyttade vi också och det har nog aldrig varit sämre mellan mig och Damon än då. Förfärligt. 

 

Jag har saknat familjen, släkten och mina vänner mer än någonsin förr. Kan inte hjälpa att jag känner mig så fast här. Men snart kommer vi. Loke ska bara få ett pass först. 

 

Jag trodde jag jag skulle vara en avslappnad och trygg mamma. Jo men visst! Har nog aldrig stött på någon hönsigare. Första 2,5 veckorna värmde jag våtservetterna innan jag torkade hans lilla rumpa. Och när han badat har jag fortfarande lagt en värmedyna i hans handduk innan. Helt normalt. Jag åker också alltid bil i baksätet med honom, så jag kan kolla att han andas. Helst vill jag inte heller att han badar, han kan ju få öroninflammation. Ja ni, jag hoppas jag är i en fas som går över. Men jag måste ändå säga att jag slappnar av mer och mer. 

 

I början om Loke grät, grät jag också. Det kunde inte hjälpas. Det skar i mig och aldrig någonsin kunde jag tro att det är så det känns att vara mamma. Och ännu mindre förstår jag nu hur någon medvetet kan skada sitt barn. Jag vill bara att allt ska vara skönt och bra och tryggt för Loke hela tiden. 

 

Damon har börjat jobba denna veckan. Han var ledig med oss i fyra veckor och jag fattar inte hur andra klarar att vara ensamma första tiden. Jag har behövt Damon varenda minut. Samtidigt är det nu som lite semester när bara jag och Loke är hemma. Vi tar det i vår takt nu.

 

Hemma ja, vi bor ju hos Damons föräldrar nu. Har bävat lite för det men det går riktigt, riktigt bra! Allt går i ett och dagarna susar förbi. Lillgubben utvecklas för var dag och har börjat ge ifrån sig något som en dag kanske kan bli lite joller. Det är ännu lite för diffust för att kalla just joller. Och ler gör han mest hela tiden. Jag tycker ändå det är svårt att avgöra om det är avsiktligt eller inte. Gulligt som attan är det hur som.

 

Fredag idag. Första dagen denna veckan som jag tillåter mig att slappa lite och inte bara städa, tvätta och laga mat. Ska snart ta mig ut på en prom med Liten och vrålåket. Vår vagn får många blickar och kommentarer här. Vet inte om det är av god eller dålig karaktär alltid.. :)

 

Kram till er alla!

 

 P.S. 

 

Hade de tänkt lägga upp några jättefina bilder på Loke men har ändrar mig. Vill ni se honom så säg till så mailar jag till er! D.S.

 

 

 

 

Förstår din oro första tiden. Jag satt också bak i bilen med Sixten men det är först nu som han sover stunder i sin spjälsäng och då springer jag och kollar om andas. Den oron har jag inte när han ligger på mig för då känner jag ju honom. Kristian var hemma första veckan och sen var han tvungen att jobba så jag har haft skrutten själv väldigt mycket. Det var lite läskigt precis första dagarna men har ändå gått himla bra och jag börjar lita på att jag faktiskt är en bra mamma till Sixten. Nu äntligen har papsen fått semester så nu kan vi hjälpas åt =) Idag ska vi bada plutten, bland det bästa han vet och vi tycker också att det är mysigt! Härligt att Loke har börjat le, här les det bara innan det pruttas ;) kram

Jag kommer nog också vara en lite hönsmammig när det är min tur. När Emmy var liten lyssnade jag efter hennes andetag varje natt jag sov i närheten, och sov jag i mitt rum gick jag upp några gånger och såg till henne. Jag var så orolig att något dumt skulle hända henne och trodde nästan jag skulle få en psykos, för ibland blev jag alldeles skakandes orolig. Och jag grät också varje gång hon grät. Och det var med lillsyrran liksom... Förhoppningsvis hjälpte hon mig att trubba ner lite på sånt. Så att när det väl är min tur att få en liten bebis går det liiite bättre. Hur som helst är jag övertygad om att det där kommer gå över jessica och det är så oerhört roligt att läsa om dig och starten på mammalivet. Jag kan inte vänta på min tur om några år! Massor av kramar

Å Jessica, det är som att läsa om sig själv!
Jag bodde inne i sovrummet första månaderna för att ha koll på att han andas, det där var jätte jobbigt och för mig helt oförstående att man bara kan gå iväg å göra annat å bara vänta tills de vaknat utan att titta till någon gång! Hua...
Oron följer än länge, Hugo (vi valde mellan Hugo å Loke, så nästa kanske blir Loke 😃) är 2 1/2 idag å NU sover han i eget rum men usch vad jobbigt det var för en själv. Men i allt detta så lär du känna dig själv väldigt mycket, saker du aldrig känt, tänkt lr reflekterat över! Att få barn är en prövning för förhållandet men se bara till att prata! Man ser nått annat framför sig när man får barn, total lycka å massa kärlek mellan alla men som mamma tycker jag inte att det är konstigt om man inte är helt stabil i känslor! Tycker du är stark som är där du är å inte valde att födda i SV!

Å glöm aldrig, DU ÄR DEN BÄSTA MAMMAN FÖR LOKE!

Å vad roligt. Jag var precis lika hönsig. Första ungen fick knappt en blund. Nu ligger Tylla här bredvid på mage och snarkar...Och att värma våtservetter...det gjorde jag med! Nu är jag så cool att jag nästan svimmar. ställer vagnen utan att läga i bromsen, har igen sele på monstret som hela tiden försöker kasta sig ur vagnen. (nästan)
A