När man slutat vara glad.
...åh jag lider med dig. Åk "hem" till Sverige så fort du kan och ta Damon med dej, för de måste vara fruktansvärt att känna sig olycklig där du befinner dig nu...
Kram!
Livet är för kort för att vara olycklig. Speciellt i den tid då du verkligen ska befinna dig i lyckorus...bebistiden kommer aldrig igen...du ska njuta till fullo.
Följ ditt hjärta. Att bli mamma är stort, att du behöver din familj o trygghet runt dig när livet förändras är förståeligt.
Kram från din gamla kollega som verkligen vet vad livet handlar om efter krisen med Tim. Njut. Lev. Gör dig själv lycklig.
Jag tycker ju att vill du hem ska du hem. Ta med Damon och flytta hem ett tag. Men jag förstår att det inte är så lätt. Så under tiden - försök upplev Australien på nytt. Tänk en positiv tanke varje morgon, var så kärleksfull du kan mot dig själv och din karl, fokusera på det fina landet har att erbjuda i stället för det du tycker är fel. I början kanske det känns onaturligt då du inte känner dig lycklig just nu - men jag tror att lycka föder lycka och ju mer du ler desto gladare blir du. Önskar jag kunde göra något, men det är ju svårt. Kan ibland bara vara skönt att någon förstår och få veta att du inte alls låter galen. Jag är själv jättenyfiken på världen men skulle vilja hem till "det jag kan" utan och innan, Sverige och familjen, när jag skulle bilda "ny familj" (en till familj). Sköt om dig! Och bebisen! Åh, tänk att du ska få en liten bebis!!!
åhh...jag vet inte vem du är, ändå blir jag så..insvept i ditt liv. Kanske för att det påminner så mkt om mitt, kanske för att jag känner igen mig såååå i dina känslor. Det som "händer" dig just nu gick jag själv igenom för ett par år sedan, men då på en annan kontinent, nämligen i Chile. Ett land superpräglat av en patriarkal världsordning. Ett land där man smiskar barn, där det aldrig(!) ifrågasätts när det är massvis med nakna brudar överallt, men där männen inte objektifieras alls i samma grad. Jag vill självklart inte att ngn objektifieras, men jag tror du förstår. Där normen är något helt annat än det man är van vid. PK-Sverige. Som är så underbart just därför, hur "rätt" och ordnat det än må vara. Men som en kontring är Sverige långt ifrån jämställt. Det är stora brister i löner fortfarande, och endast 25% av alla fäder tar ut sin pappaledighet. För att bara nämna de mest klassiska exemplen. Men det är ändå bättre. För det finns en öppen debatt om det. Genusvetenskap innefattar även män och kallas inte som i Australien, Sydamerika för bara "womens studies" Som om jämställdhet är en kvinnofråga? Jag blir så trött. Och jag fattar precis vad du menar..nästan läskigt. Det fyller som din pojkvän säger, verkligen verkligen en funktion att "stanna" någonstans och kämpa för en förändring. Sätta exempel, vara ett föredöme, bevisa att det finns andra sätt att leva, att tänka. Men på vems bekostnad?? På din lyckas? Vad jag förstår har du varit där ett tag nu, det är inte mer än rätt att du får föda där du vill! Din pojkvän borde följa med så ni får landa i Sverige ett tag. Sen kan ni ju flytta tillbaka. Jag blev med barn och jag och min man fick ett underbart litet barn i Chile. I början tyckte jag det var lugnt, jag kände mig stark i vårt lilla fattbara, det som var vårt, det riktiga, det var vi som skulle sätta prägel för mkt, tillsammans. Och det är en kraft man inte ska underskatta. Men när första året hade gått, eller, egentligen bara ett halvår, började vi umgås mer med andra föräldrar och barn. Och hur goa, älskvärda de var så insåg jag ngt som inte var värt att stanna för. Och det var insikten om att det är inte bara vi som uppfostrar vårt barn. Det är samhället, och det är andras föräldrar. Föräldrar, dagispersonal, lärare, som växt upp i andra normer. Och inte för att jag trodde att mina vänner skulle slå mitt barn, men bara att jag visste att de aldrig skulle prata, analysera och kritisera det öppet inför mitt barn skrämde mig också. Tystnaden. Varje gång jag lämnade bort mitt barn för att leka, var det hens förälder som i de timmarna som uppfostrade mitt barn. Hens förälders uppväxt och i sin tur, vars värderingar som i en stund, blev normen för mitt barn. Jag blev då både ledsen och glad. Ledsen för jag insåg att jag måste hem till Sverige, där politikerna vågar kalla sig feminister (ett ord som bara skrattas åt i Chile, prova säga det i Australien...) Där allting må vara ordnat, men där det även är lag på att du t.ex. inte får smiska barn!!!!! Jag får panik när jag tänker på det. Även om min man, precis som din pojkvän, kan ha insikt att förstå att det är fel och trots splittring från barndomen, är det ändå något som varit "norm" för dem sååå länge, och det skrämde mig, vilken typ av samhälle som mitt barn skulle växa upp i, vilka värderingar som skulle sättas, som skulle normeras. Usch, jag förstår din splittring. Men jag tycker verkligen inte du är svag, tvärtom, det är starkt att inte bara "följa med" och följa strömmen. Förväntas vara glad, pepp och skitglad för att vara på ett annat ställe med ngn man älskar. Kärlek räcker långt, men fan inte så långt. Ens omgivning påverkar en. Far more than you think. Det sjuuuuka i din historia är att min pappa var sjuk den tiden jag var borta och jag hade konstant dåligt samvete för att jag inte var där. Jag hann få 1,5 år tillsammans med honom efter jag åkt hem. Men gudskelov att jag åkte hem. Jag kommer aldrig ångra det. Jag är tacksam att jag fick vara en del av hans upplevelse och liv i den svåraste stunden. Jag hoppas du och din pojkvän får ro att fatta de bästa besluten, för ert barn. För det är det som är det viktigaste. Det är man skyldig hen. Det kommer du inse när du väl får träffa den lille :) Stor kram till dig
