Sverige, Sverige älskade land.
Vet ni att dagen jag lämnade Australien var jag så nära heltigenom olycklig man kan bli utan att ha kanske godkända anledningar. Jag vaknade med ångest varje dag sista månaden i Australien, försökte tänka positivt men allt kändes meningslöst. Precis allt och jag var sur och arg på allt och alla. Hur kan man avsky ett helt land egentligen?
Jag fällde inte en tår när jag sa hejdå till Damon. Eller jo det gjorde jag, men det hade inte ett dugg med Damon att göra utan att jag hade för tungt handbagage och inte fick ta med mig mina 142 våtservetter och lite annat krafs. Då bröt jag ihop.
Så kom jag till Sverige. Det var gråare än grått och förjävla kallt och ruggigt. Pappa och Martin var sena till terminalen för de höll till på terminal 4 och jag var på terminal 2. Jag hade varken lämlplig jacka eller skor och var inte sprudlande glad när bror och far till slut dök upp. Allt var så overkligt. Vi åkte till Ica fast det var tidigt på morgonen och köpte Findus fiskgratäng. Sedan hem till pappa.
Jag saknade inte Damon dag ett, inte två eller tre, inte sju, åtta eller nio. Det är ledsamt. Fruktansvärt. Jag önskar han var här. Men han är där och jag vill inte vara där.
Allt här värmer mig. Föräldrarna på jobbet här i Sverige. Barnen, kollegorna. Vädret, maten, radion, musiken, nyheterna. Täckena, frukosten. Kan rabbla i all oändlighet men det blir bara löjligt.
Damon och jag har inte pratat mycket, han har skickat rara sms och några samtal har det blivit men jag isolerar mig och suger in allt här.
Jag får ångest bara av tanken på Australien. Jag vill inte leva där, samtidigt tänker jag ibland att jag kanske känner så för att jag tror att jag inte har något alternativ. Men där, i landet bortom, blir jag en sorgsen människa jag inte vill vara. Jag tappar bort mig själv och känner mig trött och utarbetad jämt. Och har inget socialt umgänge jag trivs riktigt ordentligt med. Jag är nog rätt kräsen där. Jag dras med i en livsstil jag inte vill leva.
Magen växer så det knakar nu och och kroppen gör riktigt ont. Bebisen rör sig men inte lika vilt som för några veckor sedan. Men hen kickar och buffar.
Har snart varit här i två veckor och tiden rusar. Har hunnit träffa Monica, Mikaela, så skulle jag radda upp massa människor men det var nog bara dem jag hunnit träffa. Jag har inte hunnit.
Har tittat på barnvagn och varit hos mödravården. Ätit bygdens godaste kebab tre gånger och middagar med familjen.
Om bara någon kunde följa med mig till förlossningen i Australien. Någon som kan vara ett stöd, som inte har med Damon eller Damons familj att göra.
Vad hans familj än säger, vad de än gör känns det som de inte förstår hur det är att vara ifrån sitt liv, sitt land, sin familj, sin trygghet. Ändå har deras son och bror gjort samma resa som jag en gång i tiden men det är som om alla visste att han skulle komma hem en dag. Och det gjorde han ju. Lyckans ost. Han har allt. Utom en lycklig partner.
Vilken jävla börda Damon bär. Ingenting han gör kan rädda mig, vi trodde nog det ett tag och han har nog lagt sin själ i att få mig lycklig, men vi har insett at han inte kan. När jag var yngre trodde jag att hade man kärleken hade man allt men har man inget annat så skär det sår i relationen.
Jag, den mest självständiga man kan hitta, blir beroende och osäker. Känns som allt jag tar mig för kräver en fight och efteråt är jag alldeles utpumpad.
Sedan är jag inte sen att inse att jag alltid varit såhär, aldrig nöjd, fylld av oro och osäkerhet. Det är farligt med förväntningar men i och med att jag tidigt tyckte jag var så trygg i mig själv så hade jag en så klar bild över hur livet skulle bli. Och SJÄLVKLART blir inte livet som man tänkt, bara dumt att tänka i sådana banor.
Jag känner dock mig själv och vet att jag kommer hitta en lösning och vinna tillbaka min glöd. Vad fan,jag och min stora kärlek ska bli mamma och pappa till ett litet barn, inte kan man gnälla såhär då?
Nej nu ska jag kicka mig i baken och åka och titta på lite bebiskläder för första gången. Det ni!
Ni kan ju lyssna lite på mitt favoband alla kategorier, Bo Kaspers orkester och vill ni lyssna på vad jag lyssna på väljer ni låten "Ett tag till".
Får ont i hjärtat men på ett skönt sätt.
Kommentarer
Postat av: Evelina
Känner med dig Jessica <3 och dom sista orden var riktigt fina. "Får ont i hjärtat men på ett skönt sätt". Dom ska jag skriva ner och spara. Ta hand om dig och krama nära och kära. Australien och Sverige är närmare varandra än man tror. kram!
Postat av: Fia
Jag fullkomigt älskar ditt sätt att skriva!
Känner med dig som har sådana våndor, och kan reletera till hur du känner inombords!
Hoppas ni hittar balansen, här eller där!
Kram Fia
Postat av: josephine
... härligt att läsa att du tog dig hem till Sweden igen. Bo i ett land och gå omkring och känna sej olycklig, nej tack. Welcome back!
Trackback
